publicerad: 1955
PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
(III 2 m) -HOPP. (mera tillf.) handlingen att hoppa på (se hoppa på 1) ngn (l. ngt); särsk. motsv. -hoppa 2; äv. bildl. SDS 1954, nr 123, s. 13 (bildl.). —
-HOPPA, v., -ning; -are (Fridegård osv.).
2) (mera tillf.) till III 2 m: (gm att hoppa) flyga på l. angripa (ngn). Öppna, ojusta påhoppningar .. i fotbollsmatch. Östergren (1935). Martinson OsynlÄlsk. 94 (1943: påhoppare; i slagsmål). jfr (starkt vard., med tanke på sexuellt umgänge): (Sexuella) känslor vaknar mycket senare hos storvuxna pojkar än hos dem som är småväxta. Vi leva för närvarande i de förkrympta påhopparnas tidevarv. Fridegård LHård 21 (1935). —
1) bärgv. motsv. -hugga 3: påhuggning; äv. konkretare, om fördjupning som åstadkommes gm påhuggning (o. som utgör början till borrhål). JernkA 1863, s. 85. Wetterdal Grufbr. 136 (1878; konkretare).
2) (†) till I 15, III 2: stryk; äv. i utvidgad anv.: stickord l. ovett l. bannor; jfr -hugga 4. SvTyHlex. (1851; angivet ss. skämts.). Schulthess (1885).
3) (i vissa kretsar, vard.) till III 2 g: handlingen att sätta i gång med (l. hugga in i) ett arbete (för en tid); ofta konkretare, om tillfälle att sätta i gång med (l. hugga in i) ett arbete l. om arbete (se d. o. 6) som man kan börja l. sätta i gång med l. hugga in i (för en tid); tillfälligt arbete. Carlsson HelaSthm 542 (1912). Hedenvind-Eriksson Hjul. 198 (1928). Ibland fick han påhugg med ett eller annat arbete här och var, som tog någon dag i anspråk. Kjellgren 8: 76 (c. 1940). —
-HUGGA, -ning.
1) (†) till I 13, III 2; med avs. på varv av timmer: hugga till o. lägga på ss. tillökning på höjden av väggarna i timrad byggnad; äv. med avs. på timrad byggnad: hugga till timmer o. lägga på; äv. i uttr. påhugga byggnad o. d. (med) så l. så många varv o. d. Ty åligger wederbörande Rotar näst kommande wåhr dagh byggningen med 2 Warf påhugga. VDAkt. 1713, nr 414 (1712). Taket (bör) aftagas och 2ne wärf ännu påhuggas. Därs. 1717, Syneprot. F III 7. Hon (dvs. stugan, bör) på huggas et eller två värf. Därs. 1754, Syneprot. F III 7. Därs. 1790, nr 385.
2) (numera bl. ngn gg i fackspr.) till I 13, 15, III 2: inhugga (märke l. figurer l. bokstäver o. d.) på yta av sten o. d.; äv. i uttr. påhugga ngt ngt, inhugga ngt på ngt; jfr på I 16 b, III 2 d. SvTr. V. 1: 301 (1621). 2 trollRunestenar, som dhe sina beswärielser hafwa låtit påhugga. Schück VittA 2: 408 (i handl. fr. 1682). Slagen (dvs. ränderna varefter stenen hugges vid sidorna) påhuggas. MeddSlöjdF 1889, s. 112.
3) [jfr motsv. anv. av t. anhauen] till I 15, III 2, III 2 g, m: (med huggande värktyg) angripa l. börja angripa (ngt); numera företrädesvis (i fackspr.) i fråga om åstadkommande av fördjupning l. urholkning i (l. borthuggande av delar av) bärg- l. jordvägg (i schakt l. gruva) o. d.; särsk. (bärgv.): börja slå upp ett borrhål; äv.: börja bryta upp (ort i gruva); företrädesvis ss. vbalsbst. -ning. Dähnert 114 (1746). JernkA 1894, s. 339 (: Påhuggning; i fråga om uppslagning av borrhål). Från dessa tvärorter .. påhuggas i hvarje brytvärd flöts hufvudfältorter. Därs. 1896, s. 165. Genom påhuggning af schaktväggen ökade (man) diametern (av schaktet) till 5,5 m. TT 1901, K. s. 102.
4) (†) ss. vbalsbst. -ning, bildl., om handlingen att angripa ngn i ord l. att ge ngn pikar l. att hacka (se hacka, v. 5) på ngn; jfr hugga, v.1 14, samt på I 15, 24 c δ, -hugg 2. Lind 1: 192 (1749). —
-HUGGARE, r. l. m. [till -hugga 3 o. hugga på] (numera föga br.) bärgv. bärgborr använd vid påhuggning. JernkA 1897, s. 374. Holmkvist BergslGruvspr. (1941). —
(III 2 k) -HUTTLA. (†) lura (ngn) att ta (ngn) i sin tjänst, ”lura på” (ngn ngn). Wi hafwa fådt en mycket slätt fältpostmästare .. hwilken blef oss påhutlat jag wet eij hurulunda. Hermelin BrBarck 135 (1707). —
(I 15, III 2) -HYLSAD, p. adj. (numera bl. tillf.) som påsatts hylsa, försedd med hylsa. Påhylsadt hammarskaft. JernkA 1847, s. 117. —
1) (tillf.) till I 4 h, III 1, konkretare, om ngt som håller ngt kvar på dess plats. Spegel 175 (1712).
2) (numera mindre br.) bärgv. till III 1 h slutet, om förhållandet att gruvkompass o. d. ger utslag (gm magnetnålens avvikelse i vertikalplanet) vid malmletning l. om dylikt utslag l. (konkretare) om ställe där gruvkompass o. d. ger dylikt utsiag; jfr -hålla 4. NF 6: 63 (1882). Hösten 1929, då ingenjör Barkenberg med magnetometern påvisade ett lovande påhåll. TT 1943, Bergsv. s. 76. jfr kompass-påhåll. —
-HÅLLA, v., -ning (i ssgn kompass-påhållning). [y. fsv. pahalda (i bet. 1), sv. dial. påhålla (i bet. 1)] särsk.
1) (†) till I 4 h: äga l. ha (ngt) till sitt förfogande; ha (ngt) till sitt uppehälle l. sin nödtorft o. d.; stundom övergående i bet.: behöva (ngt); jfr hålla, v.1 3 a. En parth (timmermän) tw senasth hiit sendhe ther inghen redscap hade som the paa holla schulle. G1R 3: 216 (1526; möjl. icke ssg; jfr hålla, v.1 3 a). Därs. 26: 538 (1556). (Du) skall .. försörije Lapparne med maatt och öell och hwad deell dem bör att påholle, till fyre Personer. SUFinlH 2: 355 (1607). (Av stångjärn skall) icke mera tilverkning them (dvs. vissa bärgsmanshamrar) lemnas, än Bergslagen til eget behof kan påhålla. Bergv. 9: 776 (1734). Den menskliga sammanlefnaden .. (fordrar) en allmän säkerhet och erforderlig tilgång til hvad man skal påhålla. Bergklint MSam. 2: 148 (1784). Han har allt hvad han skall påhålla. Schulthess (1885).
3) (†) till I 4 h, III 1 h: hålla på med (ngt); äv. intr. l. abs.; jfr hålla, v.1 31 a, hålla på 1—3. G1R 26: 502 (1556). Sockenstugan .. der .. presterskapet ifrån urminnes tider sitt krögande och försäljande påhållit. FinKyrkohSP 2: 163 (c. 1722). På-hålla .. (dvs.) Hålla uppå, fara fort. Schultze Ordb. 1793 (c. 1755). Holmberg Nordb. 140 (1852).
4) bärgv. till III 1 h slutet; ss. vbalsbst. -ning, = -håll 2; anträffat bl. i ssgn kompass-påhållning. —
(I 13, 15, III 2) -HÄFTA, v., -ning. gm häftning (se häfta, v. I 3 a) fästa (ngt) på ngt; förr äv.: förbinda (ngt) med (ngt). Dalin Hist. 2: 183 (1750). En Vatnkonst, som är påhäftad Konung Fredrichs stora stångång. Hülphers Dal. 398 (1762). HantvB I. 2: 312 (1934). —
-HÄKTA, v., -ning.
1) (†) till I 15, 16 h; om eld: fatta l. gripa tag i (ngt), antända (ngt). Alle hus i staden schole här effter täckes .. medh sådane steen, som elden icke lätteligen kan påhächte. PrivSvStäd. 3: 148 (1570).
2) till I 15, III 2: fästa l. tillkoppla (ngt) medelst krok(ar) l. hake (hakar) på ngt, häkta på (ngt); äv. bildl. (jfr påhänga II 2); äv. i uttr. påhäkta ngt på ngt l. påhäkta ngt ngt. SvTyHlex. (1851). Så snart .. (säckarna) påhäktats på transportören, inhalas den nedre linparten. TT 1900, Allm. s. 57. Detta (avsnitt i romanen) förefaller tillkommet i efterhand .. och liksom påhäktat historien om den olyckliga kärleken. BonnierLM 1951, s. 780.
Avledn.: påhäktare, m. [till -häkta 2 o. häkta på 1] särsk. (bärgv.): arbetare i stenkolsgruva som har till uppgift att för transport häkta på kolvagnar vid linbana. SvGeolU Ca 6: 337 (1915). —
(I 13, 15, III 2, III 2 b) -HÄLLA, v., -ning. hälla (ngt) på l. i l. över ngt; särsk.: hälla (ngt) i ett kärl vari redan förut ngt finnes; äv. i uttr. påhälla ngt på ngt l. påhälla ngt ngt; jfr på-gjuta 1. Schultze Ordb. 1777 (c. 1755). Förladdningen (till stensprängningsskottet bör) blott bestå af löst påhällad sand. JournManuf. 3: 215 (1833). En lake .. som .. påhällts fiskarne (i fjärdingen). Schröder Fiske 116 (1900). 2NF 32: 1052 (1921). särsk. (mera tillf.) ss. vbalsbst. -ning i konkretare anv., om ngt som påhällts l. påhälles l. som åstadkommits gm att ngt påhällts. Topelius Vint. II. 1: 16 (1850, 1881). —
-HÄLSA, v., -ning (se d. o.); -are (se d. o.).
1) (†) till I 24 c α, motsv. hälsa, v. 1: hälsa (ngn); hälsa (se hälsa, v. 1) på (ngn); äv. i fråga om hälsning som framföres brevledes: framföra l. sända sin hälsning till (ngn). (Jag) kan .. eij underlåtha .. edher medh några radher påhälsa, eller snarare incommodera. VDAkt. 1677, nr 405. Konglig Råden hafua omak .. Nådigst tillåta mig (dvs. den blivande kyrkoherden, vilkens utnämning ännu icke stadfästs av K. M:t) församblingerne påhälsa. Därs. 1712, nr 32; jfr 2. Den rike och den refne, bli altid påhälsade. Rhodin Ordspr. 25 (1807). särsk. motsv. hälsa, v. 1 c, i ironisk anv., i fråga om fientligt mottagande: hälsa (ngn l. ngt); särsk. i uttr. påhälsa ngn med l. påhälsas l. bli(va) påhälsad med l. av (salvor l. kulor l. kanoner o. d.); stundom svårt att skilja från 2. Wåra .. (hade under striden) än större (skada) hafft der icke Dahlregementet .. fienden med åtskilliga dugtiga salvor påhelssat. KKD 1: 259 (1709). Postjackten .. som af fiendens vedh skansen planterade stycken (dvs. kanoner) blef påhälsad. HC12H 3: 177 (c. 1710). Konungen var i bataljen i elden .. och påhelsades af kulor. Adlerbeth Ant. 1: 208 (c. 1792); jfr 2. Wingård Minn. 12: 83 (1850).
2) [jfr 1] till I 24 c α, III 5: göra ett besök hos (ngn), hälsa på (se hälsa på); äv. (utom i a numera föga br.) med obj. betecknande plats l. ort l. hus o. d.: göra ett besök på l. i; äv. intr. l. abs. (särsk. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., äv. substantiverat). LinkStiftsbibl. Brev 30/11 1719. Jag har .. en gång under vårt äktenskap påhälsat mina Släktingar i Sverige. Ullman Frök. 114 (1780). I fall herr Hugo sjelf skulle vilja påhelsa Skällnora, så (osv.). Almqvist Skälln. 110 (1838). Väder och vind afskräcka ej heller de påhälsande. Dahlgren 2Ransäter 141 (1907). särsk.
a) i mer l. mindre ironisk anv., i fråga om ovälkommet besök o. d.; stundom: hemsöka (ngn l. ngt); jfr hälsa på a. Braun Dikt. 1: 6 (1837). Att villan under tiden påhälsats av inbrottstjuvar. Östergren (1935).
b) mer l. mindre oeg. l. bildl. (äv. med obj. betecknande ngt sakligt); äv. motsv a, i fråga om ovälkommen påhälsning; stundom (vard., skämts.): ”tulla” (ngt); jfr hälsa på b. Sancho .. påhälsade .. flitigt vinet i .. lädersäcken. Stiernstolpe DQ 1: 127 (1818). (Målningen av staketet med besk färg) vore klokt nog för att afhålla hundar och annat okynnesfä, som brukade med tungan påhelsa allt hvad de träffa. Almqvist Herm. 196 (1833); jfr 1. Hagberg Shaksp. 9: 226 (1850; med saksubj.).
Avledn.: påhälsation, r. l. f. [till -hälsa 2 o. hälsa på] (skämts., †) = -hälsning 2. Kellgren (SVS) 6: 55 (1776). —
1) (†) till -hälsa 1: man som hälsar (på) ngn. Tiällmann Gr. Föret. 11 (1696). Mellin Nov. 2: 544 (1832, 1867).
2) (numera bl. mera tillf.) till -hälsa 2 o. hälsa på: person (äv. djur) som gör besök ngnstädes l. hos ngn; besökare; äv. (motsv. -hälsa 2 a) i mer l. mindre ironisk anv. Bergeström IndBref 204 (1770). Nu kanske .. (G. E. Klemming) förstår, hvarför jag var en så trägen påhälsare i Bibliotheket sista tiden. CSnoilsky (1879) hos Warburg Snoilsky 236. I ett tomt (vinds-)kontor .. hade påhelsarna (dvs. tjuvarna) .. lemnat sina verktyg. Dagen 1897, nr 162, s. 1. (Skärfläckorna på Skånes sydvästkust) kunde ha varit tillfälliga påhälsare från Själland. SvNat. 1931, s. 19. —
1) (†) till -hälsa 1: hälsning (se d. o. 1); ord l. handling varmed ngn hälsas; äv. i uttr. göra (ngn) påhälsning, hälsa (på ngn); bestå (ngn) med hälsning; äv. oeg. l. bildl. (o. då stundom svårt att skilja från 2). HC11H 6: 52 (c. 1700). Då tvenne adelsmän eller officerare möta hvarannan på gatan, är deras vanliga påhelsning att öfverljudt kalla hvarannan par ironie förrädare. Rosenstein 3: 383 (1788). Han felade i vördnad mot sin Pastor genom en sådan föraktelig påhälsning (dvs. orden ”God dag, min honnetta Gubbe”). VDAkt. 1791, nr 286. Den påhälsning, han gjordt Herr Probsten då de råkades på Landsvägen. Därs. Först .. (älgkon) fick se .. (älgtjuren), blef hon mycket rädd; men hon gjorde första påhälsningen: han stod och åt lika orörligt. VetAH 1819, s. 231; jfr 2. Forssell o. Grafström 106 (1832).
2) till -hälsa 2 o. hälsa på: besök (se d. o. 1, 2); särsk. i uttr. göra (en, äv. sin) påhälsning (ngnstädes l. hos ngn), i sht förr äv. göra ngn en påhälsning, göra (ett osv.) besök (ngnstädes osv.) resp. göra ngn ett besök, hälsa på (ngnstädes osv.) resp. hälsa på ngn; förr äv. i uttr. komma på påhälsning, på besök. Lind 1: 180 (1749). (Vid förrådshuset) hissas jämväl flagg eller gös, när någon hederlig främmande kommer at göra sin påhelsning. Osbeck Resa 118 (1751, 1757). Om du gör honom en vänlig påhelsning, är det icke för honom en glädje. Franzén Pred. 2: 274 (1842). HLilljebjörn Hågk. 2: 134 (1867: kom på påhelsning). Krusenstjerna Fatt. 3: 152 (1937). jfr: Fåglarnas påhälsningar hos julkärven. Rig 1920, s. 173; jfr b. särsk.
a) i mer l. mindre ironisk anv., om besök i fientligt syfte l. eljest av oangenämt slag; jfr -hälsa 2 a, hälsa på a. (Byns) invånare väntade en fiendtelig påhälsning af Fulaherna. Ödmann MPark 325 (1800). Resande, som .. hvila om nätterne under öppen himmel; hafva ofta att befara påhälsning utaf Hyænerne. VetAH 1820, s. 61. Aha, vi har fått påhälsning (dvs. av tjuvar). Edström Hund. 89 (1948). jfr: Norska björnen .. gör .. om hösten sina påhelsningar på kornåkrarna. Palmblad Norige 33 (1846); jfr b.
b) mer l. mindre oeg. l. bildl.; ofta motsv. a, i fråga om ngt ovälkommet l. oangenämt; särsk. i sådana uttr. som göra en l. sin påhälsning l. sina påhälsningar (ngnstädes), särsk. ss. beteckning för att ngt (t. ex. en sjukdom) uppträder l. visar sig ngnstädes l. hemsöker en plats o. d.; i äldre språkprov stundom svårt att skilja från 1. (Moren) snafvade öfver min Negergosse och föll på vildsvinet, som godtgjorde denna påhälsning dermed, at det bet honom i armen. Ödmann MPark 127 (1800); jfr 1. Den asiatiska choleran, som äfven under .. de föregående åren gjort sina påhelsningar, återkom 1853. Hellberg Samtida 6: 237 (1871). ”Vi får en liten påhälsning av solen i dag”, sade styrmannen. Mörne Väg. 107 (1927). särsk.
α) (†) eufemistiskt, i uttr. göra sin närmaste påhälsning, om handjur: para sig, betäcka. VetAH 1819, s. 233.
β) (vard., skämts.) om handlingen att smaka på l. ”tulla” innehållet i ngt (t. ex. flaska). Påhälsningarna i vinbälgen. Lidforss DQ 1: 98 (1888). —
1) abstr.; särsk. om förhållandet att ngn hänger sig på (se hänga på 4) ngn l. besvärar ngn (med sin efterhängsenhet o. d.); särsk. i sådana uttr. som ha(va) l. slippa påhäng av ngn, utsättas för resp. slippa utsättas för att ngn hänger sig på en l. besvärar en (med sin efterhängsenhet o. d.); vanl. med mer l. mindre tydlig anslutning till 2 b α. (Sv.) Ha påhäng af en, (fr.) être embâté de qlcn. Weste (1807); jfr 2. Wetterbergh GNord 119 (1862). Slippa påhäng af släktingar. GbgHÅ XIV. 3: 109 (1908). Vi visste vad vi hade att göra utan påhäng af befäl. Rallarminn. 92 (1949). jfr (föga br.): (Barnet) blir blott till påhäng och besvär. Wieselgren Hvirfl. 1: 8 (1891); jfr 2 b α.
2) mer l. mindre konkret.
a) om konkret sak som hänger (fast) vid ngt l. ngn l. som hängts på ngt l. ngn; särsk. med bibegrepp av att saken utgör en (onödig) belastning l. faller till besvär o. d.; äv. koll. (Jag) satte .. på .. (krubbitaren) en med små påhäng (berlocker) försedd trens. Wrangel HbHästv. 164 (1885). (Sockerbetorna) befrias (i tvättmaskinen) från allt obehörigt påhäng. VL 1894, nr 239, s. 2. Det skottskadade benet var ett tungt påhäng. Moberg Rid 337 (1941).
α) om person l. djur (l. samling av personer osv.) som hänger sig på ngn l. besvärar ngn med sin efterhängsenhet l. är l. faller ngn till besvär l. ligger ngn till last l. utgör en börda (se börda, sbst. 4) l. (onödig) belastning för ngn o. d.; stundom: parasit, snyltgäst. Weste (1807). En hop imitatörer, det besvärligaste och förargligaste påhäng, som ett originellt snille kan råka ut för. BEMalmström 2: 188 (c. 1860). Att hon hellre vill dö än att vara ett påhäng åt den hon älskar. Tavaststjerna Inföd. 184 (1887). (Parasitmasken) blir .. mer eller mindre farlig för den värd, som råkat ut för ett sådant påhäng. VerdS 94: 3 (1900). Neander Nilsson GrekVard. 26 (1928).
β) om ngt sakligt (särsk. ngt mer l. mindre abstrakt); särsk. dels om ngt (som ngn betungas med o.) som är l. faller ngn till besvär l. vållar ngn olägenhet o. d., dels om ngt som är (löst) vidfogat l. anslutet l. som utgör ett oväsentligt l. onödigt tillägg l. tillskott l. en oväsentlig l. löst ”påklistrad” företeelse o. d.; stundom närmande sig bet.: bihang. Holmberg 1: 706 (1795). Dock i Cambray var otron blott ett påhäng, / En lånad skylt, ett dagens språk hos några. Franzén Skald. 2: 35 (1825, 1828). Det lilla Dannemark med sitt onyttiga påhäng af det magra Norrige. Crusenstolpe Tess. 3: 173 (1847). Läraren .. kommer .. lätt att betrakta hela arbetet med talöfningar som ett besvärande och ofruktbart påhäng vid undervisningen. PedT 1904, s. 201. Lindblom (har) tagit med konsthantverket (i sin konsthistoria) och detta inte bara som ett påhäng utan med särskilt framhävande behandling. Fornv. 1945, s. 60.
Ssgr (till -häng 1, 2 a): påhängs-kärra, r. l. f. (i sht i fackspr.) jfr -hängs-vagn. FälthbIKår 1946, 9: 12 (till lastbil).
-motor. [jfr d. påhængsmotor] (i fackspr.) motor (som icke är inbyggd i, utan) som är löstagbart påmonterad (l. avsedd att löstagbart påmonteras) en cykel l. båt; hjälpmotor. Nerén o. Morén Motorc. 302 (1923). DN(B) 1953, nr 337, s. 15.
-plog. lant. plog som är direkt förbunden med en traktor o. som i upplyft tillstånd helt uppbäres av denna, bärplog. GbgP 1948, nr 279, s. 13.
-vagn. [jfr d. påhængsvogn] (i sht i fackspr.) släpvagn som är avsedd att gm kopplingsanordning bestående endast av tapp med vändskiva l. därmed jämförlig konstruktion förenas med bil l. traktor o. som är så utförd att dess chassi l. karosseri direkt vilar på det dragande fordonet. SFS 1940, s. 850. AutB 1: 27 (1947; till omnibus).
Spoiler title
Spoiler content