SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1955  
PÅLÄGGA 3~läg2a, v. -er, -lade, -lagt, -lagd (se för övr. LÄGGA, v.). vbalsbst. -AN (†, RelCur. 61 (1682: påläggian)), -ANDE, -ELSE (se avledn.), -NING; -ARE (se avledn.); jfr PÅLÄGG.
Ordformer
(pa- 1527. på- (påå-) 1523 osv. — Se för övr. LÄGGA, v., LÄGGNING)
Etymologi
[fsv. paläggia, y. fsv. palägning; jfr d. pålægge (fd. palæggiæ); av o. LÄGGA, v.]
(i fråga om bruklighet jfr anm. sp. 2716)
1) till I 13, 15, III 2: (med händerna l. ngt redskap) anbringa (ngt) på ngt l. ngn, lägga på (ngt); särsk. med avs. på ngt som gm anbringandet kommer på en plats där det fyller en avsedd uppgift (t. ex. att täcka l. fasthålla ngt); äv. med obj. betecknande ngt l. ngn som ngt lägges på: anbringa ngt på (ngt l. ngn), gm att lägga på ngt förse (ngt l. ngn med ngt); äv. i uttr. pålägga ngt på ngt l. ngn l. pålägga ngt l. ngn (l. sig) ngt. Berchelt PestOrs. G 4 a (1589). Då Skepparen (på mjölpråmen) säckarnes riktiga antal deruti inbekommit, blifva lukkorne pålagde och läste. PH 6: 3661 (1755). (Dalin) uppmanade .. (i sitt herdespel) sina herdar och herdinnor att pålägga sig gula och blå tömmar för att låta ”herren (dvs. kungen) sjelf” köra. Malmström Hist. 4: 96 (1874). Pålägga ett hus med plåttak. Sundén (1888). Att .. på i gång varande kraftskifva .. pålägga rem, ketting eller lina. BtRiksdP 1900, Saml. 1. I. 2: nr 57, s. 45. Innan en stilform kan intagas i press för att tryckas, måste den påläggas format. Elge BoktrK 66 (1915). Moberg Invandr. 455 (1952). — jfr NY-PÅLAGD. — särsk.
a) med avs. på klädesplagg: sätta på sig, iföra sig; numera bl. (mera tillf.) med avs. på ngt (t. ex. en sjal) som anbringas på ett löst sätt på ngn; jfr LÄGGA PÅ 1 a. Tå han icledde sich then sköna kiortelen, och hela (den översteprästerliga) skrudhen pålagde. Syr. 50: 11 (öv. 1536; Apokr. 1921: iklädde sig).
b) med avs. på hand l. händer: lägga l. placera på ngt l. ngn; särsk. (numera företrädesvis i ssgn HAND-PÅLÄGGNING) i fråga om handlingen att lägga handen l. händerna på ngn för att bota sjukdom l. för att välsigna ngn l. för att inviga ngn till prästerligt ämbete l. för att (på magiskt sätt) överföra ngt till ngn o. d. (jfr HAND 2 b α). Iach förmanar tigh, ath tu vpwecker gudz gåffuo som vthi tigh är, genom mina henders pålegning. 2Tim. 1: 6 (NT 1526; Bib. 1917: min handpåläggning). Een Iirländare .. hwilken .. medh sin wänstra Handz påläggian bootat och läkt Lijke maatken. RelCur. 61 (1682). (Bocken) ställdes .. fram för Herranom, och synderna blefvo honom genom händers påläggning tilräknade. Nohrborg 26 (c. 1765). Josua hade genom händers påläggning af Moses blifvit invigd till Prophet. Agardh ThSkr. 1: 8 (1842, 1855). För hvarje gång hjertat drar sig tillsammans .. slår det med sin spets mot venstra sidan .. hvilket man tydligt kan känna om handen pålägges. Berlin Lsb. 10 (1852).
c) sjöt. med avs. på stående gods, märs, surrning, bändsel, tagling, stoppare o. d.: anbringa på sin plats. Röding SD 63 (1798). UB 7: 337 (1874). Pålägga en tillfällig bändsel eller najning. Smith 332 (1917).
d) textil. i fråga m uppläggning av lintågor på matarbord l. matarduk till maskin (påläggningsmaskin) som överför tågorna till sammanhängande band, förr äv. i fråga om uppläggning av ulltågor på matarbord till spinnmaskin; i sht förr äv. i fråga om upplindning av nyspunnet garn på bobiner o. d. Carlström Spinnm. 33 (1832; i fråga om uppläggning av ulltågor på matarbord till spinnmaskin). Garnet pålägges, d. v. s. upplindas på spindlarna. UB 6: 386 (1874). Påläggning av lin. HantvB VIII. 1: 231 (1939; vid påläggningsmaskin).
e) byggn. i p. pf. i vissa anv. med mer l. mindre adjektivisk bet.
α) om trappsteg (plansteg) i trätrappa: som anbringats ovanpå (de efter trappans stigning utskurna) vangstyckena (o. icke infällts i dessa); motsatt: infälld. Rothstein Byggn. 485 (1859).
β) (mera tillf.) om port o. d.: försedd med brädbeklädnad (brädklädning). AllmogHemsl. 55, 61 (1915).
f) i fråga om anbringande av prydnader på ngt i form av påsydda snodder l. snörmakeriarbeten l. applikationer l. i form av metallbeslag l. ornament av metall l. sten l. trä o. dyl. l. i fråga om överdragning av ngt med massa l. beläggning l. i fråga om påstrykning av färg o. d. på ngt; äv. med obj. betecknande figur l. ornament o. d. som åstadkommes på sådant sätt. Etth streek swart samett pålagt giönomsigtugt grå pasimenth. HH 2: 39 (1553). Äkta Bladgulld måste .. vara tillskuret och .. påläggas ganska jämt (på järnet). Rinman JärnH 490 (1782). (Lås) Prydt med pålagda ornament .. af .. jernribbor. MeddSlöjdF 1884, s. 12. Glasfärger .. måste alltid påläggas någorlunda kraftigt, för att icke utbrännas. Törner GlasMåln. 34 (1895). (Vasen) överdrogs .. vanligen med vitt, innan ornament och figurer pålades. Kjellberg GrekRomK 49 (1932). jfr FÄRG-PÅLÄGGNING. särsk.
α) (†) i uttr. pålagd söm, applikationssöm, påläggssöm. Tree hyender med pålagd Söhm. BoupptSthm 8/12 1658.
β) (†) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: försilvrad. 1. Dousin Silfverskafts Knifvar och gaflar, pålagde. BoupptVäxjö 1792.
γ) bildl.; särsk. i fråga om anbringande av stilistiska prydnader l. av lokalfärg o. d. i muntlig l. skriftlig framställning. Polyfem IV. 52: 2 (1811). Ackompagnementet (till sången) .. är litet tjockt pålagdt. SD(L) 1899, nr 593, s. 3. Öfver .. (novellen) ligger en god lokalfärg af småstadslif vid kusten, dock icke gifven med någon större intensitet eller bredare påläggning. Söderhjelm Runebg 1: 427 (1904).
g) i fråga om iläggande av malet kaffe i kaffepanna l. av te i tekanna o. d. vid tillredning av kaffe osv. Langlet Husm. 574 (1884). Du kan bara brygga på igen det som blev pålagt på (kaffe-)kannan i morse. Laxness SalkaValka 38 (1953).
h) ss. vbalsbst. -ning i konkret anv., om ngt som anbringa(t)s på ngt; äv. motsv. f, om utsirning bestående av pålagd färg l. pålagda ornament o. d.; äv. bildl., motsv. f γ. (Man) upphjelper .. (icke) ämnets gröfre eller barnsligare natur, derigenom att man uppblandar det .. med tjock påläggning af bildverk och blomsterprål. Leopold 5: 90 (c. 1820; möjl. abstr.). JournManuf. 1: 56 (1825). Dörren har en rik påläggning i hvitt och mattgult. NordT 1902, s. 279. Elge BoktrK 89 (1915).
2) i bildl. anv. av 1 (jfr 1 f γ, h); jfr I 16 c.
a) med avs. på ngt tryckande l. betungande l. förpliktande l. hämmande o. d. (t. ex. arbete, uppdrag, tvång, ansvar, sjukdom): lägga l. lasta på (ngn); betunga l. hemsöka (ngn) med; bringa över (ngn); giva l. tilldela (ngn); äv. med refl. personobj.; äv. utan personobj.; äv. med personobjektet ersatt av obj. betecknande ngt sakligt; stundom äv. med sakligt subj. The Egyptier twingadhe Israels barn .. medh allahanda arbete som the kunde them påleggia medh obarmhertigheet. 2Mos. 1: 14 (Bib. 1541). Hwarföre Gudh thenna Borttagna sådana .. siuko pålagdt hade. PErici Musæus 2: 291 b (1582). Huru många .. hafva icke hållit Blodets .. band heligare än dem, som Fäderneslandet pålägger. Rosenstein 2: 293 (1789). Det uppdrag, som Consistorium nu sökt pålägga honom. Boström 3: 422 (1863). Cederschiöld Riehl 1: 2 (1876; refl.). Den oerhörda arbetsbörda han pålade dem. Munthe SMich. 254 (1930). Genom .. (anspråken) på åkerarealens utvidgning .. pålades uppodlingsarbetet ett sådant tvång, att (osv.). SvGeogrÅb. 1934, s. 184. jfr (†): Tweggiahanda dödh (var) henne (dvs. människan) pålagd, en kropsens, then andra siälennes. PErici Musæus 5: 74 a (1582). — jfr NY-, SJÄLV-PÅLAGD. — särsk.
α) med avs. på skatt l. avgift l. prestation o. d., i uttr. som ange att skatt osv. fastställes l. påbjudes skola erläggas l. utgöras för ngt l. av ngn; ofta i uttr. pålägga ngt l. ngn (skatt osv.), belägga ngt l. ngn med (skatt osv.), lägga (skatt osv.) på ngt l. ngn, fastställa l. påbjuda erläggande osv. av (skatt osv.) för (ngt) l. av l. från (ngn). (De) skolle .. för twll och alle andre wttlegninger .. som påå lagda ähre .. wara frij. G1R 1: 83 (1523). RA I. 3: 173 (1593; refl.). Att lyxartiklar blifvit pålagd en proportionsvis mycket hög tull. NDA 1876, nr 273, s. 2. Pålägga egendomens torpare afgäld eller besvär. SFS 1908, nr 52, s. 7. Riksdagens rätt att pålägga nya skatter. SvRiksd. II. 12: 98 (1934). jfr (†): Pålades Nils Pedersson och Lars Hansson på Åserna en pumpestock om 7 aln. lång. NoraskogArk. 4: 64 (1669); jfr δ. — särsk. (†) med konstruktionsväxling, i uttr. pålägga ngn till utbetalningar, (gm påbud) betunga ngn med l. förplikta ngn till l. ålägga ngn utbetalningar. Vasenius Top. 1: 187 (i handl. fr. 1810).
β) med avs. på straff l. böter l. vite o. d.: ådöma (ngn), låta (ngn) undergå l. drabbas av l. erlägga o. d.; äv. i uttr. pålägga (ngn) ngt till straff l. plikt o. d., ådöma (ngn) ngt ss. straff osv.; förr äv. i uttr. pålägga ngn med böter, pålägga ngn böter; jfr ε α'. OPetri 3: 542 (c. 1535). Inga penninga böther pålägges han medh. ConsAcAboP 3: 491 (1671). Presten pålägger enom så och så mycket til pligt. Borg Luther 1: 499 (1753). Hallström LevDikt. 302 (1914; refl.). Pålägg aldrig ett straff om du inte själv kan genomföra det! Kræmer Oss 28 (1931). (†) Warder honom peninga pålagde (dvs. blir han dömd l. ålagd att erlägga lösepänning för sitt liv), (osv.). 2Mos. 21: 30 (Bib. 1541). jfr (numera knappast br.): Them (dvs. syndare som vilja bättra sig) skal man .. effter som Synden är til, Bättrings tijdhen påläggia. Schroderus Os. 1: 459 (1635). — jfr BÖTES-PÅLÄGGNING.
γ) [jfr β] (†) i uttr. pålägga dom, (fälla dom o. därvid) ådöma straff; äv. i uttr. pålägga ngn med dom, fälla dom över ngn. Jagh hafwer förnummit at J .. oss hafwa medh een doom pålagt och emot lagh dömt. BtÅboH I. 8: 183 (1636). Then dom, Konungen pålagt hade, så framt Assbiörn undkomme (näml. att Thoraren skulle dö). Peringskiöld Hkr. 1: 586 (1697; isl. orig.: hvad Kongur hefþi a lagt).
δ) med obj. betecknande bud, plikt, skyldighet o. dyl. l. med obj. betecknande innehållet i ett påbud l. en befallning l. en skyldighet o. d. (jfr αγ): ålägga (ngn) att följa l. utföra l. underkasta sig o. d. (ngt), ålägga (ngn ngt); i sht förr äv.: ge (ngn ngt) i uppdrag. (Han) loffuade .. vth, at han gerna giöra wille huad honom pålagdt worde. OPetri Kr. 235 (c. 1540). Ther .. E. K:t hadhe ännu någhre ärender, som E. K:t wil oss wette late, kan E. K:t .. honom (dvs. sändebudet) sådant påleggia. Chesnecopherus Skäl S 4 b (i handl. fr. 1593). Den plicht, som oss Naturen och wårt Stånd, emoot oss sielfwe och wår nästa pålägger. Columbus BiblW P 1 b (1674). De skriftlärde pålade hundratals stadgar, bud och förbud om allahanda ting. Böös Betr. 27 (1903). 1Kor. 9: 25 (Bib. 1917; refl.). — särsk.
α') i vissa numera obrukliga (l. bl. ngn gg tillf. brukliga) anv., vari ordet numera ersättes av: ålägga; äv. med avs. på löfte: ålägga (ngn) att avge; äv. med sakligt subj.: förplikta (ngn) till (ngt) l. till att visa l. ådagalägga (ngt). Tå en Präst pålägger en Siukan, som icke weet göra sin redha .. Bättringenes Löffte, .. så (osv.). Schroderus Os. 2: 388 (1635). (K. X G:s) förtienster (bör) påläggia dem, som nu lefwe .. ett tacksampt hierta och ijfwer och alfwar, sådane .. conquester .. att maintenera. RARP 8: 171 (1660). På en Theater, hvarest hvar och en hafver sin pålagde Rôle. SedolärMercur. 1: nr 14, s. 6 (1730). (Jesus) hade kunnat låta sit beröm kringföras af allas munnar (efter sina undervärk); men Han pålägger dem en helig tystnad. Bælter JesuH 4: 479 (1757). Philosophen .. pålägger uttrycket en slavisk gång parallelt med tankan. Kellgren (SVS) 5: 75 (1787). Löwegren Knigge 1: 149 (1799).
β') (numera knappast br.) med avs. på ed: ålägga (ngn). Om någhor syndar emoot sin nästa, och honom warder en eedh på lagd som han swäria skal. 2Krön. 6: 22 (Bib. 1541). Nehrman PrCiv. 291 (1751). Dalin (1855).
ε) [specialanv. av δ] (numera mindre br.) med obj. bestående av inf. (vanl. föregången av att, förr äv. till att l. till) l. att-sats: ålägga l. anbefalla (ngn att osv.); ge (ngn) i uppdrag (att osv.). Berchelt PestOrs. D 5 b (1589). Dn. Johanni Buræo är aff höge öfuerheten pålagdt att opsökie alla gamble monumenter. Schück VittA 1: 121 (i handl. fr. 1628). UpplDomb. 4: 76 (1638: till att). (Helsingforsbornas) begäran, att kronones tienare .. måtte påläggas till inflyttia i staden. BtHforsH 1: 92 (1642). Sorlet tilltog, att ingen kunde pålägga dem bygga ny kyrka. Hagström Herdam. 4: 28 (1901). Östergren (1935). jfr (†, med konstruktionsväxling): Dee Sacker (dvs. skrifter) migh pålagde äre at vtgåå låta till Antiquiteternes vprettelsse. Schück VittA 1: 180 (i handl. fr. 1648). — särsk.
α') [jfr β] övergående i bet.: ådöma (ngn att osv.); numera företrädesvis oeg., i fråga om ngt som gm häxeri l. trolldom bringas över ngn o. som han får underkasta sig. Hans kyrkiovaktare .. vart pålagt, för then förargelse som han .. giort hadhe, stå i vapenhuset två söndagar. Hall KultInt. 58 (i handl. fr. 1633). Ödet, sade hon, har .. genom en häxande Medtäflerska .. pålagt mig at vara Läderlapp. Dalin Arg. 1: 205 (1733, 1754). Prinsen tillade, att det blifvit honom pålagdt af en elak troll-qvinna, att han aldrig fick visa sig för någon menniska. SvFolks. 357 (1849).
β') (numera föga br.) med sakligt subj. (jfr α', γ'): förplikta (ngn) till (att osv.); ålägga (ngn) ss. ett (oundgängligt) krav l. ss. en skyldighet o. d. (att osv.), kräva av (ngn att osv.). RARP 8: 185 (1660). Denna Sedolära, .. som pålagt bifallet at hviska, kritiken at tala högt. Kellgren (SVS) 4: 337 (1783). Honom (dvs. domaren) pålägger en tvingande skyldighet att uppoffra alla band .. som tacksamheten fästat. Rosenstein 1: 130 (1789). Därs. 3: 205 (c. 1790).
γ') (†) utan indirekt obj.: föreskriva l. stadga l. bestämma l. påbjuda (att osv.). PrivBergsbr. 1649, s. F 3 b. Kristendomen pålägger att tro med lydnad och tysthet. Ljunggren SVH 1: 92 (cit. fr. 1781).
ζ) (†) med avs. på förtroende: visa (ngn) l. omfatta (ngn) med (förtroende) o. uppdraga åt honom att handla å ens vägnar. RARP 2: 148 (1634).
η) (numera bl. mera tillf.) med sakligt subj., övergående i bet.: nödvändigt medföra (ngt) för (ngn l. ngt); särsk.: medföra (ngt) ss. en förpliktelse l. en skyldighet för (ngn); äv. utan indirekt obj., stundom: kräva, fordra; jfr δ, ε β'. Det behof, hvaruti vi äro af andras hjelp, har pålagt oss nödvändigheten att inskränka vårt sträfvande efter eget väl. Rosenstein 2: 248 (1789). Ungdomen får numera tidigt hand om sig själv. Det pålägger ett stort självansvar. Björkquist SigtunStift. 24 (1928). De intima och ständiga kontakter med Tyskland, som Sveriges såväl geografiska läge som ekonomi pålägger det. SvD(B) 1943, nr 66, s. 3.
ϑ) (†) ss. vbalsbst. -ning övergående i konkret(are) anv., om onus l. besvär l. tunga (i form av skatter l. prestationer l. skyldigheter l. straff o. d.) som pålägges ngn; särsk. (motsv. α) om skatt l. avgift o. d.; ofta liktydigt med: pålaga l. pålagor; äv. (motsv. δ): åläggande, befallning, uppdrag. G1R 1: 84 (1523). (Prästerna) twnge och förknwffua fatigh .. almoge med banlysningh .. och vphall frå sacramentith om poscha, med morga andra vsidher och oskæligh palegningh. Därs. 4: 75 (1527). Wårdh, dagzwercker, gästningh, schott och alle andre pålägninger. PrivSvStäd. 3: 52 (1563). Schultze Ordb. 2575 (c. 1755; om åläggande).
b) (mera tillf.) giva (ngt) prägel av (sin personlighet) l. låta (sin vilja) bestämma över l. leda (ngt), påtrycka (ngt sin personlighet l. vilja). Söderhjelm Upps. 56 (1904). De kvinnor, hvilka voro sällskapets ledande stjärnor .. (o.) pålade det sin vilja. Söderhjelm ItRenäss. 213 (1907).
c) (föga br.) med avs. på arbete: lägga ned (arbete) på (ngt); jfr 3 samt I 16 c γ. TT 1879, s. 21.
d) (†) med avs. på förmån o. d.: tillägga l. tillerkänna (ngn ngt). Förslag .. att Första kammarens ledamöter borde påläggas arvode och resekostnadsersättning i likhet med den andras. Samtiden 1874, s. 135.
e) (†) med avs. på beskyllning o. d.: utsätta (ngn) för, göra (ngn) till föremål för, rikta mot (ngn); äv. (med avs. på ngt vanhedrande): påbörda (ngn ngt), lägga (ngn ngt) till last; äv. (med avs. på skam l. skamfläck) i uttr. som beteckna att ngn utsätter ngn för vanärande behandling l. att ngn (gm klander l. förtal o. d.) sätter en fläck på ngns anseende; jfr LÄGGA, v. I 2 a γ, LÄGGA PÅ 4. Straffa them som oss vndertryckia, och oss medh stoort hoghmoodh all skam på leggia. 2Mack. 1: 28 (Bib. 1541). De månge beskyldninger, som hustrun Anna, honom pålegger. VDAkt. 1681, nr 256. En sådan notam infamiæ (dvs. skamfläck), som H. Schütz nu söker oss alla att påläggia. Annerstedt UUH Bih. 2: 337 (i handl. fr. 1687). Man pålägger gerna k. Carl XI så mycket ondt man kan. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 430 (1856). jfr: Den beskylning, som han på her Hinrich i Kangasala pålagt och påfördt hade. ConsEcclAboP 78 (1657). — särsk. ss. vbalsbst. -ning, konkretare: beskyllning. G1R 18: 290 (1547).
f) (numera knappast br.) med avs. på namn: tillägga l. tilldela l. ge (ngn l. ngt ett namn); jfr LÄGGA, v. I 2 a δ. Linc. Nn 4 b (1640). Professorn .. pålade honom (på skämt) namnet Ter-Serus. Fryxell Ber. 14: 103 (1846).
g) (†) med avs. på person: tvinga l. truga på (ngn ngn). De beropade sig .. på det, huru församlingen har alltid .. blifvit bibehållen vid deras fria val och kallelse (av patriark) och aldrig någon dem pålagd eller påträngd emot deras vilja. Eneman Resa 1: 235 (1712).
3) (numera bl. mera tillf.) till I 16 c, III 7: låta (ngt) bilda en höjning av ett belopp l. en ökning av en mängd o. d.; öka priset på ngt med (ngt); lägga på (se LÄGGA PÅ 7); äv. i uttr. pålägga ngt på ngt l. pålägga ngt ngt; förr äv. allmännare (med obj. betecknande ngt som utökas); utöka (ngt) gm tillägg. En krona har nu pålagts (på priset). Tå Messan är vthi förtalda måtto medh tidhen förökat hoos the Romerska, och pålagdt aff åtskilieliga Påuar. LPetri Kyrkiost. 83 a (1566).
4) till III 7; med avs. på husdjur (särsk. kalv, lamm, ungdjur o. d.): låta leva för att ingå i boskapsbesättningen; uppföda; lägga på (se LÄGGA PÅ 6). (G. I) war .. swåra lyckosam .. med allahånda åkerbruckning, allahånda boskaph att på leggia (m. m.). Brahe Kr. 3 (c. 1585). Een vngh Tiur som är skickat till Grimsholm, där att påläggas till Lÿff Alster. HovförtärSthm 1658, s. 75. Vid Fårens påläggande om hösten, til öfver vinteren. Hastfer Får 43 (1752). För att utveckla en (kreaturs-)stams mjölkafsöndringsförmåga, påläggas kalfvar efter högmjölkande kor. Juhlin-Dannfelt 274 (1886). 2NF 30: 251 (1920). — särsk.
a) (†) med avs. på bin l. bisvärm: låta leva i o. för avel; bestämma till uppfödning l. uppföda, utöka bigården med. Koch Biskiöts. 93 (1753). Linnæus Bijskjöts. 132 (1768).
b) (numera bl. tillf.) i utvidgad anv. (jfr c, d), med avs. på andra djur än husdjur l. med avs. på slavar; särsk.: uppföda; äv. med avs. på växt: bestämma (växt) till att fortplantas o. (försöks)odlas, låta fortplanta o. (försöks)odla (växt). De stater, som pålägga slafvar till afsalu. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 20 (1856). UtsädT 1900, s. 180.
c) (†) i utvidgad anv. (jfr b, d), med subj. betecknande djur: (föda till världen o.) uppföda (avkomma). Den brunstiernige här varande hingstfåle, som röda stoet pålagt, är nu 2 år gammal. HdlÅgerupArk. 6/6 1786. jfr: Saltsjön, hvarest laxen tilväxer och förmodeligen sedan söker den ström, hvarest han är pålagd. Osbeck Lah. 62 (1796).
d) (†) i utvidgad anv. (jfr b, c), med avs. på sinko: (låta leva o.) göda för slakt?; anträffat bl. i p. pf. Gammalt kokött är segt, min vän lilla; och i staden tuggar man hellre ungt qvigkött. Pålagda sin-kor, ända till i tolfte, trettonde året, det blir en annan sak. Almqvist Lad. 20 (1840).
e) (mera tillf.) bildl., med avs. på person: bestämma (ngn) till att senare användas för viss (ansvarsfull) uppgift l. till att efterträda ngn o. d. (o. ge honom den nödvändiga skolningen härför); jfr PÅLÄGGS-KALV slutet. En så ung man så stock (dvs. stockkonservativ)! Det är någonting att pålägga (för det konservativa partiet). AnderssonBrevväxl. 2: 181 (1854).
Ssgr (Anm. De under A, B o. D anförda ssgrna kunna äv. hänföras till pålägg; den under D anförda ssgstypen torde urspr. innehålla gen. av detta ord, men anslutes numera oftast till verbet): A (mindre br.): PÅLÄGG-STÅL, -SÖM, se D.
B (†): PÅLÄGGES-GRIS, se D.
C: (1 f) PÅLÄGGNINGS-BRÄDE. (förr) bokb. påläggsbräde. Thon o. Kirsch 81 (1856).
(4) -KALV. (numera bl. tillf.) påläggskalv. Meurman (1847).
(4) -KREATUR. (†) kreatur vars ungar påläggas, avelsdjur. Jag råder herrn att nyttja .. (stoet) till påläggningskreatur. Wingård Minn. 11: 49 (1849).
(1) -MASKIN. [jfr t. anlegemaschine] särsk. textil. till 1 d: maskin som överför de på matarbordet l. matarduken pålagda lintågorna till sammanhängande band. UB 6: 400 (1874).
(1, 1 f) -STÅL. (föga br.) tekn. påläggsstål. TLev. 1907, nr 6, s. 3.
D (jfr anm. ovan): (1 f) PÅLÄGGS-BRODERI. (numera bl. mera tillf.) sömn. = -söm. Berg Handarb. 36 (1873). Därs. 134 (1874). 3NF 1: 1181 (1923).
(1 f) -BRÄDE. (förr) bokb. litet bräde med vars hjälp bladguld pålades vid snittförgyllning. Thon o. Kirsch 74 (1856).
(4) -DJUR. i sht lant. djur som pålägges; djur utvalt till påläggning. AHB 65: 60 (1871).
(1) -GLAS. (i fackspr.) kontaktglas. 3NF 23: 1381 (1937).
(4) -GRIS. (pålägges- 1811. påläggs- 1893 osv.) i sht lant. jfr -djur. VexiöBl. 1811, nr 43, s. 4.
(1) -HÖRNJÄRN~02, äv. ~20. (i fackspr., mindre br.) hörnjärn (se d. o. 1) som fastskruva(t)s (utan infällning) på fönsterbåge o. d.; jfr -lås. ArbetsbeskrNyByggnUBLd 11 (1902).
(4) -KALV. [jfr sv. dial. påläggekalv, påläggskalv] i sht lant. jfr -djur. Fischerström 2: 434 (1780). särsk. bildl., särsk. om person som utväljes till l. lämpar sig för att senare användas för viss (ansvarsfull) uppgift l. att efterträda ngn o. d. (o. som därför erhåller meriterande uppdrag o. d.); jfr pålägga 4 e. Berzelius Brev 9: 88 (1813). ST(A) 1931, nr 16, s. 18.
(4) -KO. (numera bl. tillf.) lant. ko efter vilken kalvarna påläggas, avelsko; förr äv. om dylik ko vars mjölk användes till uppfödning av kalvar äv. efter andra kor; jfr stam-ko. Fischerström 2: 424 (1780).
(4) -KREATUR. [jfr sv. dial. påläggärskrötter, gott avelsdjur] (numera bl. tillf.) jfr -djur; äv.: kreatur vars ungar påläggas, avelsdjur (jfr -ko o. påläggnings-kreatur). Axelson K12Tid 56 (i handl. fr. 1718). Schulthess (1885).
(4) -LAMM. lant. jfr -djur. LmUppslB 339 (1923).
(1) -LÅS. (i fackspr.) för enklare dörrar använt lås vars delar äro helt inneslutna i ett låshus som fastskruvas (utan infällning) på dörrens (ramstyckets) ena sida, kammarlås. ArbetsbeskrNyByggnUBLd 14 (1902). HantvB I. 2: 299 (1934).
(1 f) -ORNAMENT. (i sht i fackspr.) pålagt ornament (av massa l. metall l. tyg o. d.). TT 1895, Byggn., s. 99. Branting PrydnSöm 43 (1910).
(1, 1 f) -STÅL. (-lägg- 1950) tekn. stål som lägges l. lagts l. är avsett att läggas på järn för erhållande av en härdad yta. StålWikmanshytt. 12 (1950).
(4) -SUGGA. lant. jfr -djur. Till påläggssugga väljes en af de största, grofvaste och mest långsträckta grisarne, som födas om våren. Tidén Bosk. 25 (1841).
(4) -SVIN. lant. jfr -djur. VerdS 12: 39 (1889).
(1 f) -SÖM, r. l. m. (pålägg- 18941943. påläggs- 1873 osv.) sömn. = applikation I 3 a; äv. om mer l. mindre närstående sömnadssätt, särsk. om broderi som utföres på ett tätare tyg med ett underlag av ett tunnare, varefter de delar av det övre tyget bortklippas som icke äro broderade; jfr -broderi. Berg Handarb. 44 (1873). SD(L) 1893, nr 232, s. 6. TextBildv. 65 (1925; konkret).
(1 f) -SÖMNAD. (numera bl. tillf.) jfr -söm. SAOB sp. A 2030 (1900).
Avledn.: PÅLÄGGARE, om person m., om sak r. l. m. [till pålägga o. lägga på]
1) till 1: person som lägger på ngt; äv. bildl., motsv. pålägga 2 a. LBÄ 4: 100 (1797; bildl.). En van påläggare kan äfven med olika lång ved få .. en väl afrundad form på milan. Svedelius Koln. 47 (1872). särsk. textil. till 1 d: arbetare som upplägger lintågor på matarbord l. matarduk till påläggningsmaskin; förr äv. om arbetare som upplade ull tågor på matarbord till spinnmaskin. Carlström Spinnm. 33 (1832).
2) (i sht i fackspr.) till 1: anordning l. värktyg l. apparat för påläggning av ngt. Thon o. Kirsch 82 (1856; om förr använt värktyg för påläggning av bladguld vid snittförgyllning). Afläggare och påläggare för remmar. HufvudkatalSonesson 1920, s. V. särsk. (†) textil. till 1 d; på spinnmaskin: anordning l. apparat som reglerar upplindningen av nyspunnet garn på bobiner o. d.; jfr påläggare-slå. Pasch ÅrsbVetA 1836, s. 10. Dens. Därs. 1837, s. 34.
Ssgr (textil.): påläggar(e)-bord. (-ar-) (†) till påläggare 1 slutet; på äldre spinnmaskin: matarbord varpå ulltågorna upplades. Carlström Spinnm. 10 (1832).
-slå, r. l. f. (-are-) (†) till påläggare 2 slutet; på spinnmaskin: höj- o. sänkbar slå varmed garnet bringas i lämpligt läge i förh. till spindlarna vid upplindningen, slå, trådförare. Carlström Spinnm. 25 (1832).
PÅLÄGGBAR, adj. (mera tillf.) till 1: som kan påläggas ngt. Påläggbar tandemalj. ArbP 1948, nr 27, s. 3.
PÅLÄGGELSE, r. l. f. [y. fsv. paläggilse, tunga, pålagor] (†)
1) till 1: påläggande, påläggning; särsk. i uttr. händernas påläggelse, handpåläggning; jfr pålägga 1 b. Händernas Påläggelse. Schroderus Os. 1: 327 (1635). Lind 1: 161 (1749).
2) bildl.: åläggande; äv. med objektiv gen., i uttr. ngts påläggelse, åläggande av ngt; jfr pålägga 2 a δ. Fastans Påläggelse. Schroderus Os. 1: 325 (1635). BtHforsH 1: 242 (1639).
Ssg (till påläggelse 2, †): påläggelse-brev. brev varigm ngt ålägges ngn. RP 1: 206 (1629).
Spoiler title
Spoiler content