publicerad: 1955
PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
(I 1 q, III 7) PÅ-TÅR.
1) (†) liten ”tår” l. skvätt som erhålles l. ges på köpet vid köp av dryck (t. ex. brännvin); jfr på-bröd 1. Dalin (1855). Cavallin (1876).
2) ”tår” kaffe (äv. te, stundom, i sht skämts., äv. av annan dryck) som drickes efter det att man druckit första koppen (l. glaset osv.); vanl. om andra koppen kaffe (osv.), motsatt: tretår; jfr på II 4. Får jag servera en påtår? Dricka påtår. Almqvist TreFr. 2: 126 (1842). (Kaffet) serverades .. med .. ett ständigt trugande till åtskilliga ”påtårar”. Ramsay Barnaår 2: 62 (1904). Kvinnfolken (vid auktionen) bjödos på kaffe med både dopp och påtår och tretår. LfF 1918, s. 92. —
(I 13, III 2) -TÄCKA, -ning. (mera tillf.) i fråga om påläggning av ngt täckande på ngt; särsk. i uttr. påtäcka ngt ngt, lägga på ngt ss. (tak)täckning på ngt. Taket påtäckes 8 sk℔ halm. SyneprotSvarttorp 6/9 1895. —
1) gm tillförande av eld l. gm gnidning o. d. bringa (ngt) att (börja) brinna l. att fatta eld, tända, tända på; antända (ngt); sätta eld på (ngt); särsk. med avs. på ngt som man avser att låta (i sin helhet) förbrännas (l. förkolas); stundom äv. med sakligt subj.: åstadkomma antändning av (ngt), sätta (ngt) i brand. Linc. Oo 1 a (1640). (Att) en del Kolare äro af den vidskiepelse intagne, at de icke vilja om Mån- Onds- och Fredagarna påtända sina Milor. Wallner Kol. 28 (1746); jfr c. At Svänske brännaren (dvs. brandskeppet) .. påtänt et ryskt skjepp, som ock flugit i luften. HT 1916, s. 125 (1790). Om .. rummet kändes kallt, .. upphemtade (han) ved, insatte den och påtände brasan. Anderson (c. 1880) i 3SAH 7: 252. En ny bit fnöske (måste) insättas före varje skott och påtändas med en medförd lunta. Alm Eldhandv. 1: 45 (1933). särsk.
a) (numera bl. tillf.) med avs. på cigarr o. d.: tända. Almqvist Går an 23 (1839). Atterbom LÖ 2: 331 (1854).
b) (numera bl. tillf.) med avs. på sprängskott, mina, fyrvärkeri o. d.: tända, antända; förr äv. i utvidgad anv. (jfr c), med avs. på kanon, övergående i bet.: avfyra (gm att åstadkomma antändning av tändmedlet); ss. vbalsbst. -ning förr äv.: (avfyring av) skott. Möller 1: 138 (1755). De olyckor hvilka dageligen hända .. (i gruvorna) när skotten skola laddas och påtändas. Bergv. 2: 704 (1756). Ej mera nu (dvs. på hösten) man räds, att (vid jakt) med den samma / Påtändning blåsa ut en talrik slägt (dvs. av vilt). Wadman Saml. 1: 134 (1830). Påtända .. en kanon. ÖoL (1852). Påtända .. ett fyrverkeri. Dalin (1855).
c) (numera bl. mera tillf.) i utvidgad anv. (jfr b), med avs. på ngt som innehåller l. är försett med ngt som man avser att låta brinna (t. ex. lykta, för tekniskt ändamål använd ugn, äv. tobakspipa, förr äv. julgran): tända l. (med avs. på ugn) påelda. Hiärne Berghl. 453 (1687). (Han) påtände sin messingsbeslagna / Pipa och rökte tobak. Runeberg (SVS) 3: 40 (1832). Rutfors påtände sin lilla handlykta och gick förut. Almqvist AmH 1: 235 (1840). En ännu icke påtänd julgran står högre upp i rummet. Nervander Bild. 171 (1887). När (cement-)ugnen var fullsatt och påtänd. TT 1896, Allm. s. 218. särsk.
β) (†) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet., om altare: varpå eld upptänts. (Han) ställer sig bredvid ett .. påtändt altare. Lannerstierna Vitt. 141 (1790).
d) (numera bl. tillf.) i pass. med intr. bet.: fatta eld, antändas, råka i brand. Dähnert 29 (1746).
e) (numera bl. tillf.) med avs. på eld: tända l. tända upp. Palmblad Nov. 2: 204 (1819, 1841). (Offer-)altaret (hade) blifvit försedt med heliga örter .. och elden påtänd. Dens. Fornk. 1: 440 (1844).
2) [jfr motsv. anv. av ä. t. anzünden] (†) bildl.: inflammera; anträffat bl. dels i p. pf., dels ss. vbalsbst. -ning, inflammation. När nu Förgifften (gm plåstret) så är på ett rum dragen, Så skeer thet offte, at ochså Köttet ther om kring warder påtendt. Berchelt PestOrs. H 3 b (1589). Därs. (: påtändning).
Ssgr (till -tända 1, mera tillf.): påtändnings-hål, n. hål (i ugnsmur) avsett för tändning (i ugnen). VetAH 1805, s. 218 (i tegelugn).
-ställe. ställe där ngt (på)-tändes; särsk. (†) till -tända 1 b, om det ställe på en kanon där antändningen av tändmedlet skedde. VetAH 1802, s. 7. —
-TÄNDARE. [till -tända 1 o. tända på] särsk. (förr) till -tända 1 b: till kanonservis hörande soldat (underbefäl) som hade att avfyra kanonen (gm att åstadkomma antändning av tändmedlet); äv. om soldat med motsvarande uppgift vid raketställ för brandraketer; jfr antändare I 1 slutet. KrigVAH 1810, s. 34 (1799). Holmberg Artill. 4: 240 (1886; om ä. förh.). —
-TÄNKA, -ande (numera bl. ngn gg tillf., Svart Ähr. 44 (1560), Bergklint Vitt. 263 (1774)), -ning (numera bl. ngn gg tillf., VDAkt. 1751, nr 390, Östergren (1935)). [jfr y. fsv. pathänkia]
1) till I 24 d, II 2 a: tänka på (ngt l. ngn); ägna en tanke l. (sina) tankar åt (ngt l. ngn); äv.: ha (ngt) i åtanke l. erinra sig (ngt); äv. övergående i bet.: draga försorg l. vårda sig om (ngt) l. om att skaffa (ngt); utom i b—e numera nästan bl. ngn gg i p. pf., om ngt sakligt: som man icke glömt att ta hänsyn till l. att ta med i beräkningen, som man tänkt på o. tagit med (i beräkningen) l. (i sats med nekande innebörd) som man kommit att tänka på. RA I. 1: 530 (1547). Jagh hoppass att .. (I) påtänken edra .. munteliga och skriffteliga löfften migh gifna. VDAkt. 1650, nr 34. Jesum jag evigt påtänker. SionSång. 1: 85 (1743). Man tyckes .. (i Dalsland) föga påtänka skogshushållning. Brunius Resa 1838 164 (1839). En i ofvanstående artikel icke påtänkt omständighet. TT 1871, s. 350. Ett enda barr var der (dvs. på tavlan) ej glömdt, / Allt var der påtänkt fint och ömt. Gellerstedt 2Dikt. 36 (1881). Menige man vill nu icke blott fria för mig utan påtänker ock en fader för den faderlöse (dvs. sonen). Högberg Vred. 3: 204 (1906). jfr opåtänkt. särsk.
a) (†) i sats med nekande innebörd, i uttr. kunna påtänkas l. vara att påtänka, vara att tänka på, vara tänkbar. Dahlberg Lefn. 68 (c. 1755). Likasom idéen om ett sammanhängande lif .. icke kan påtänkas uti Aristipps system, så (osv.). NFBiberg (c. 1820) hos Nyblæus Forskn. III. 2: 148. Något egentligt botemedel, hvar .. (potatissjuka) redan kommit till utbrott, är icke att påtänka. Fries BotUtfl. 2: 261 (1845, 1852).
b) i fråga om tänkande på ngt som skall realiseras l. utföras o. d.: tänka på l. övertänka l. planera (ngt); numera nästan bl. i pass., särsk. (fullt br.) i p. pf. (äv. med mer l. mindre adjektivisk bet.), särsk.: planerad l. tilltänkt; förr äv. i förb. med indirekt frågesats: tänka på l. tänka över (hur l. vad osv.). Svart Ähr. 62 (1560). En .. ifrån långliga tider tilbaka påtänkt och tillämnad Genomfart vid Trollhättan. PH 5: 3206 (1752). En samling af mina Skrifter hade jag påtänkt, i hopp att derpå vinna, icke ära men pengar. Tegnér (WB) 4: 181 (1822). Välan påtänkom, hur bäst tillstyra vi måtte. Johansson HomOd. 17: 274 (1845). Den nya tidningens påtänkta namn. KyrkohÅ 1927, s. 122. Ändringen påtänktes redan i höstas, men blev då ej av. Östergren (1935); jfr (med konstruktionsväxling): Den olycksdigra vägkurvan har sedan länge varit påtänkt att uträtas. Östergren (1935).
c) [jfr b] tänka på (ngt l. ngn) ss. lämplig(t) l. användbar(t) o. d. för visst ändamål resp. för viss befattning l. värksamhet o. d.; ämna (ngt l. ngn till ngt); avse (ngt för ngt); numera nästan bl. i pass., särsk. (fullt br.) i p. pf. (äv. med mer l. mindre adjektivisk bet.), särsk.: tilltänkt. Mit ringa förslagh om dugeliga personer til att påtenkia, som kunde tiäna att for handen hafva widh de mutationer, som nu kunde ske widh Academien. Rudbeck Bref 166 (1679). Richard Furumo, som, när han föddes, icke påtänktes till lås-smed. Almqvist TreFr. 1: VI (1842). Det uppgifves, att .. (R. V. De Geer) var påtänkt till landtmarskalk. NF 3: 995 (1879). Det område, som varit påtänkt för uppförande av ett nämndhus. Östergren (1935). Prosten hade .. innerligt hoppats att ångvagnarna .. aldrig skulle påtänkas i (Sverige). Moberg Invandr. 95 (1952).
d) [jfr b, c] (fullt br., ngt vard.) i p. pf., om person, i uttr. vara påtänkt, ss. beteckning för att ngn vid en viss tidpunkt före födelsen (redan) fanns i föräldrarnas tankar (att föräldrarna vid den ifrågavarande tidpunkten börjat tänka på att skaffa sig det ifrågavarande barnet); ofta eufemistiskt, övergående i bet.: vara avlad; vanl. i sådana uttr. som ngn var (vid en viss tidpunkt) inte (ens) påtänkt l. innan ngn var påtänkt. (Den drygt åtta månader yngre) Kurre stukade mig med att säga, att han .. (vid min födelse) redan ”var påtänkt”. Åkerman-Tudeer BlondIdeal. 24 (1925). Tage kommer inte ihåg det och inte Paul heller. Ni var knappast ens påtänkta på den tiden. Hellström Lekh. 495 (1927). (Den kinesiska elfenbensfiguren) fanns till långt innan Erik den Helige och Sankta Birgitta var påtänkta. Siwertz Förtr. 37 (1945).
e) övergående i bet.: ha (ngn) i åtanke med skänk l. gåva l. hjälp l. ersättning l. belöning o. d.; ihågkomma (ngn med ngt); numera bl. (mera tillf.) i p. pf. VDAkt. 1731, nr 433. När en hög den arma påtänker, / Släcktas han på den evigas dygd. Nordenflycht QT 1745, s. 41. (Jag) Bönfaller .. till Eders Faderliga Högvördighet .. om nådgunstig påtänckning och hielp. VDAkt. 1751, nr 390. Nog har man det intrycket att författarna inte äro särskilt påtänkta i fråga om stipendier och understöd. DN(A) 1930, nr 291, s. 18.
f) (†) övergående i bet.: (söka) tänka l. fundera ut (ngt); finna på (ngt); uppfinna (ngt). LReg. 241 (1648). Barometrar .. hafva igenom en händelse blifvit påtänkte. Höpken 1: 180 (1753). De ljufligaste upmuntringar, som människokonst eller snillen kunnat påtänka eller påhitta. SvMerc. 6: 254 (1760). (Tidningen) Kometen strök i skrinet. Få se hvad man kan påtänka framåt riksdagen. CFDahlgren (1828) hos Thomander TankLöj. 163.
g) (†) i p. pf. med aktiv bet.: betänkt (att göra ngt). Min rese Camerad .. är snart påtänkt att vända om till baka till Sverje. CMBlom (1761) hos Linné Bref I. 3: 283.
2) (tillf.) till I 16 c, 24 d, III 2, 5, i uttr. påtänka ngn ngt, tänka att ngn gjort ngt, i tankarna påbörda ngn ngt. Nu bör väl ingen påtänka mig den gärningen (dvs. att ha gömt undan Mäster-Sara) för snöde mammons skull? Högberg Vred. 2: 112 (1906).
Avledn. [till -tänka 1 f o. uttr. tänka på ngt]: påtänklig, adj. (-elig) (†) upptänklig. SKN 1842, s. 20. —
(I 13, 15, III 2, III 2 b) -TÖMMA, -tömning. (numera bl. mera tillf.) tömma (ngt) på l. i l. över ngt, hälla på; förr äv. med avs. på dryckeskärl: påfylla. Sitt horn han påtömdt fick. Ling Gylfe 187 (1814). NF 4: 1484 (1881). —
(I 1, III 1) -UGN. [sv. dial. påomm] (i folkligt språk i vissa trakter samt kulturhist.) ovanför bakugn l. härd i spis befintligt ugnsliknande rum l. utrymme i spismuren (använt ss. torkugn o. d.). 4GbgVSH V—VI. 4: 49 (1903; fr. Västergötl.).
Spoiler title
Spoiler content