publicerad: 1956
RAGGEN rag4en (ra`ggen Weste; ràgg´n Dalin), m. best.; förr äv. RAGGAN, m. (best.?).
Ordformer
(ragga c. 1695. raggan 1648—1681. raggen 1665 osv.)
Etymologi
[sv. dial. raggen; jfr d. dial. (Bornholm) raggijn; jfr äv. d. dial. (Jylland) rak(k)en, ävensom det möjl. hithörande ä. d. Raggi, namn på en djävul (se d. o. 2); möjl. av lt. ragger, racker, rackare (se RACKARE, sbst.), äv. använt i svordomar (se närmare ENoreen i BtNordFilol. 335 ff. (1936)), men sannol. ofta anslutet till RAGG, sbst.1; formen raggan beror möjl. delvis på anslutning till SATAN. — Jfr RAGATRE, RAGGFAS]
(vard., numera företrädesvis i folkligt spr.) den onde, djävulen, hin, fan; äv. med mer l. mindre förbleknad bet. (se särsk. b). Raggan rider tig. Verelius 201 (1681); jfr b samt DJÄVUL 1 e β, 11 a. (Drinkare) ropa på Raggen i Namn mäd Tunnor tusende Eder. Warnmark Epigr. L 3 b (1688); jfr b. (Han) flyr för mig som Raggen för wijgewatnet. VDAkt. 1699, nr 252. Nu må du tro raggen är just lös med alfvare. Posten 1769, s. 777; jfr b samt DJÄVUL 1 e ζ α'. Snoilsky 4: 107 (1887). (†) Hwad willia j (dvs. biskopar o. d.) Christo Jesu en gång swara, at j .. låte icke en gång förmerckia edert Kall och Embete, thet (dvs. så att) Raggan tage widh eder. Rudbeckius Luther Cat. 7 (1667); jfr b. — särsk.
a) i ordspr. l. ordspråksliknande talesätt. Dhet niugger gieer, må raggen tiggia .. (dvs.) Ondt få något aff dhen kariges swett. Grubb 88 (1665). En moot en, twå moot raggen. Dens. 195. Förwete giffter pijgan (dvs. flickan), wanen enckian, men raggen kiäringen. Törning 41 (1677). Läna aff dhen ene och betala dhen andre med, men raggen betale den sidste. Dens. 100. Thet är en gammal sägn: hvad Raggen sielf ei hinner, / Han doch igenom hielp af gamla qvinnor vinner. Kolmodin QvSp. 1: 456 (1732).
b) i (lindrigare) svordomar l. kraftuttryck; särsk. i uttr. som beteckna att ngt går galet l. illa l. i önskningar att det må gå ngn illa l. i förbannelser l. i uttr. för förbittring l. för förundran l. häpnad l. i uttr. som beteckna att det vanliga måttet av ngt i hög grad överskrides. Raggen i våld med hela byket! Dalin Vitt. II. 5: 63 (1738); jfr FAN, sbst.1 2 b. Nå raggen! der har vi lilla pullan! Jolin Mjölnarfr. 80 (1865). Fy, raggen, ett sådant folk! Strindberg SvÖ 3: 79 (1884). Må Raggen ta Jan Ersa. Fröding Guit. 40 (1891). Det var raggen så det blåste. Hemmer Morgongåv. 165 (1934). (†) Ha ja icke snart kummi i min Skogzhage (vid de våldgästande knektarnas besök), / Så ha nu ragga wee mey tage. Tidfördrijf B 7 a (c. 1695). (†) (Sv.) Raggen far i. (Fr.) Au diantre soit. Nordforss (1805); jfr DJÄVUL 8 c, FAN, sbst.1 3 c. särsk.
α) i uttr. ge ngt raggen, förr äv. ge ngt åt raggen, inte vilja veta av ngt, strunta i ngt l. inte ge mycket för ngt o. d.; jfr DJÄVUL 8 b, FAN, sbst.1 3 a. Törning 97 (1677). Åt raggen jag all vishet ger. Dalin Vitt. 4: 458 (c. 1745). Almqvist JK 23 (1835).
β) i adverbiella uttr. med förstärkande innebörd; särsk. i uttr. som (bara) raggen l. raggen så (äv. till) svårt o. d.; jfr DJÄVUL 6 d, FAN, sbst.1 5 d. Mont-Louis FrSpr. 264 (1739). (Det) var .. kallt som raggen i natt. Almqvist Amor. 288 (1822, 1839). Det var raggen så tråkigt. Sjöberg SthmHeml. 148 (1844). Det måste vara raggen till svårt, det! Sederholm Finl. 1: 127 (1863).
γ) i bekräftande eder l. bedyranden; äv. allmännare, använt för att ge eftertryck åt en uppmaning o. d.; jfr DJÄVUL 9, FAN, sbst.1 6. Jag tror, ta mig raggen, att glädjen gör dig alldeles förstummad. Jolin Kom. 58 (1845). Jag ger mig raggen på att vår goda kungpappa icke, sedan sitt sextonde år, tittat i en bok. SthmFig. 1847, s. 298. Aldén Getapul. 50 (1883). särsk. (†) i uttr. till raggens, för fan l. för tusan o. d. Hit nu till raggens, det förutan prut. Bellman SkrNS 1: 138 (c. 1770).
δ) i uttr. i vilka ngn (eftertryckligt) förnekar ngt l. vägrar att göra l. vara ngt o. d.; jfr DJÄVUL 10, FAN, sbst.1 7 a. Så höre tigh Raggan thet säger jagh här. Brasck Apg. H 4 a (1648). Tå han af sina Camerater inråddes at sökia Doctaren, swarade han: Thet må Raggen göra. Block Pest. 100 (1711). Raggen plågas för en flicka! Wallenberg (SVS) 1: 226 (1771). Hedberg Bröll. 115 (1865).
ε) efter frågeord i uttr. för förvåning l. harm l. förtrytelse o. d. (jfr DJÄVUL 11 b, FAN, sbst.1 6 d β); förr äv. i sådana uttr. som vem o. d. i raggens namn (jfr NAMN 8 c). Hvi raggen nu? han vreder sade, / Försmår du det, du förr mäst fant behag uti? Triewald Lärespån 123 (c. 1710). Hvem i Raggens namn skulle hafva kiänt igen dig, som du nu ser ut? Gyllenborg Sprätth. 9 (1737). När vägen är krokig, / hvem raggen kan hjälpa, / att litet det sölas? Fröding Guit. 32 (1891). Anm. Stundom användes äv. den utvidgade formen raggingen [jfr KATTSINGEN, FAMMINGEN m. fl.]. Ta' mig Raggingen! Hyltén-Cavallius Vär. 1: 229 (1863). Jolin Ber. 3: 230 (1873).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content