publicerad: 1956
RAGG rag4, sbst.1, r. l. f. l. m. (Lindestolpe Matk. 6 (1714) osv.), äv. (numera mindre br.) n. (Verelius 217 (1681), Harlock (1944)); best. -en, ss. n. -et.
Ordformer
(rag i ssg 1784 (: ragstolar). ragg c. 1535 osv.)
Etymologi
[fsv. rag, f., sv. dial. ragg, f. l. m. l. n.; jfr (ä.) dan. o. dan. dial. rag, r. l. n., nor. dial. ragg, n., isl. rǫgg, f., rǫggr, m., i vävnad invävd tott av ragg l. ull, samt det sannol. från nordiska språk lånade eng. rag (meng. ragg(e)), tygtrasa, (tyg)lump; i avljudsförh. till nor. dial. ru, ull som lossnar från l. som klippes av får på våren, isl. rýja, plocka l. rycka av löst sittande ull från får; sannol. till den ieur. rot som föreligger bl. a. i lit. rauti, rycka upp (med roten), fbulg. ryti, gräva, rovŭ, grav, grop. — Jfr RAGGA, sbst., ROV, RUGG, ludd, lugg o. d.]
1) koll.: (strävt o. grovt, ofta borstigt, jämförelsevis långt o. vanl. rakt l. ngt krökt, stundom tovigt) hår av det slag som betäcker (delar av) huden hos vissa djur, t. ex. get, varg, björn, älg, myskoxe (o. som består av förlängda stickelhår); äv. om grov (o. sträv), om sådant hår påminnande ull på l. av får. Gudh (beklädde) .. Diwren medh håår och ragg. OPetri 3: 526 (c. 1535). Turkiska Getter hafva et fint ragg. Hastfer Får 32 (1752). På Island .. (finnas får) med ragg, eller grof, knapt krusad ull. Sundevall Zool. 41 (1835). Knöppel Morg. 195 (1913; på älg). (Myskoxens) ragg är lång och tjock som en bolster. Ymer 1939, s. 277. (†, om lejonman): Wij förundrom osz, .. at Leijonet har så ståltan ragg. Lindestolpe Matk. 6 (1714). — jfr BJÖRN-, BOCK-, GET-, VARG-, ÄLG-RAGG. — särsk.
a) i uttr. som åsyfta företeelsen att upprörd sinnesstämning (vrede, förskräckelse o. d.) kommer djurs ragg (l., allmännare, hårbeklädnad) att resa sig; särsk. i uttr. resa ragg(en); jfr BORST, sbst.1 1 a α. (Hundens rygg) höjer sig. Ragget reser sig. Ridderstad Samv. 2: 326 (1851). (Kattens rygg) tycktes endast vänta på att skjuta upp i höjden, bågspänd och med raggen på ända. Malmberg Åke 132 (1924). (Hundarna) vädrade i spåret (efter vargarna) och reste ragg. Munsterhjelm Gård. 146 (1927). jfr: (Pans blick) sken i glöd / och raggen restes på den mörka huden. Beskow Marsv. 13 (1922); jfr c β. särsk. bildl., i uttr. resa ragg(en), om person: morska upp sig, resa borst (se BORST, sbst.1 1 a β). Lindqvist Mamin Ural 88 (1904). SvD(B) 1943, nr 226, s. 5.
b) (†) i det bildl. uttr. av samma ragg, av samma slag, av samma ull; jfr HÅR, sbst. 3 o. Revisions-Secreteraren af Lostbom med flera af samma ragg begynte (osv.). HH 5: 365 (1795).
c) i utvidgad anv. (jfr a, b).
α) om (strävt l. borstigt) hår på insekts (l. insektslarvs o. d.) kropp. Ändan af Buken (på insektslarven) är försedd med .. et fint ragg. VetAH 1792, s. 166. 2NF 21: 1115 (1914; på hornbi).
β) om tätt (o. strävt l. borstigt) hår på bålen l. (i sht skämts. l. nedsättande) (strävt l. borstigt) huvudhår l. skägg hos människa. GFGyllenborg Vitt. 2: 64 (1777, 1795; om människas huvudhår). Jag måste le, blott jag får se min långa, lärda drul — / .. med ragg på hakan och ett hår som störad hummelgård. Karlfeldt FridVis. 76 (1898). Backman MännRas. 232 (1935).
2) (numera bl. mera tillf.; jfr dock b, c) bildl., om ngt som till utseendet mer l. mindre påminner om ragg (i bet. 1); särsk. om raggliknande bildningar hos växter. Emellan Barcken ock Trädet på thetta (äppel-)Trä, finner man hvitt Ragg, såsom Getehår. Œdman Bahusl. 243 (1746). (Hasselns) ragg eller han-blomster. Linnæus Bijskjöts. 17 (1768). Gallarna likt vredgade keruber / slå ned på koboltsvarta sjöars ragg. Österling Idyll. 92 (1917). — särsk.
b) (numera mindre br.) på vävnad (särsk. rya): nock (se NOCK, sbst. 6); lugg. BoupptSthm 6/5 1678. Handdukar med ragg af lärfft. BoupptVäxjö 1763. I tekniskt hänseende markeras .. (ryornas blomstringstid) genom att raggen inemot 1800 blir längre och tätare. Fatab. 1918, s. 163.
c) [jfr motsv. anv. i sv. dial.; jfr äv. motsv. anv. av sv. dial. get] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om (gräs l.) högre grässtubb som stundom står kvar mellan två (lie)slag; anträffat bl. [jfr sv. dial. åvragg] i ssgn AV-RAGG (skrivet åfragg). I Byalag hafva de altid par Räfshjon, som passa på, at räfsa gräset från åfragget. Dahlman Humleg. 91 (1748).
Ssgr (i allm. till 1): A: (2) RAGG-ARV, r. l. m. bot. växten Cerastium brachypetalum Desp., som är tätt beklädd med långa hår. Krok o. Almquist Fl. 1: 131 (1903). —
-FÅLE. (numera bl. tillf.) raggig fåle; särsk. om årsgammal fåle (som har lång ragg). Juslenius 366 (1745). —
(2 b) -HATT. (ragg- 1583. ragge- 1583) (†) hatt med nockor (l. med uppruggad yta); jfr nock-hatt, rugg-hatt. TullbSthm 1/10 1583. Därs. 21/10. —
-HÅRIG. försedd med hår som utgöres av l. påminner om ragg; särsk. om (kropp l. kroppsdel hos) insekt, stundom äv. om människa; jfr ragg, sbst.1 1 c α, β. DA 1793, nr 70, s. 4 (om hundvalp). Det ljuger du, / Ragg-håriga krabat! Hagberg Shaksp. 9: 285 (1850). Ragghåriga sandstekeln. VerdS 175: 21 (1911; om Psammophila hirsuta Scop.). Träfjärilar .. (äro) nattfjärilar med .. ragghårig kropp. 2NF 30: 155 (1919). —
-KLÄDD, p. adj. (mera tillf.) betäckt med ragg; som har huden beklädd med ragg. VerdS 6: 26 (1888; om mammut). —
(2) -LAV. bot.
-LUDEN. beklädd med (tätt sittande) ragg; särsk. om (kropp av) insekt (jfr ragg, sbst.1 1 c α). Steklar med .. raggluden kropp. 2NF 6: 646 (1906). Därs. 27: 1478 (1918; om blomflugan Volucella bombylans Lin.). —
(2) -LÅS. (†) äldre typ av lås, kännetecknad av öppet låshus med synlig (o. ofta rikt utarbetad l. utsirad) mekanism (o. avsedd att låsas upp med ett o. ett halvt slag). Eneberg Karmarsch 2: 740 (1862). Schulthess (1885). —
(2) -MOSSA, r. l. f. bot. om olika mossor som utmärkas av hårbeklädda mössor (se mössa 3 e) l. av blad med utdragna hårliknande spetsar; numera nästan bl. om vissa mossor av släktet Rhacomitrium Brid., som ha hårlikt utdragna bladspetsar o. växa i täta mattor; särsk. om arten R. lanuginosum Brid. Liljeblad Fl. 402 (1798; om släktet Orthotrichum Hedw., vari äv. släktet Ulota Mohr inräknades). Fries Ordb. 81 (c. 1870; om släktet Rhacomitrium Brid. o. arter av släktet Grimmia Ehrh.). Ursing SvVäxt. Krypt. 94 (1949; om R. lanuginosum). —
(2) -MUNK, r. l. m. [raggmunkar ha en i jämförelse med vanliga plättar knottrig l. ruggig yta] kok. plätt (l. pannkaka) av en smet av råriven potatis, ägg, mjöl, mjölk o. kryddor (jfr potatis-plätt). Kamke Kokb. 406 (1904). —
(2) -MÖSSMOSSA. (†) bot. om mossläktet Orthotrichum Hedw. (vari äv. släktet Ulota Mohr förr inräknades), vars arter utmärkas av hårbeklädda mössor (se mössa 3 e), hättemossa; jfr -mossa. Hartman Fl. 376 (1849, 1861). —
(2) -RING. (†) med upphöjda utsirningar försedd, vid nyckelskaftet (rörligt) fäst nyckelring (se d. o. 2)?; jfr -lås. En utglödd Kist-nyckel afkratsad med fil och så kallad ragg-ring uti. DA 1793, nr 21, s. 3. —
(1, 2) -SIDA. (tillf.) med ragg betäckt sida av ngt; förr äv. bildl., om sida av ngns natur som visar barskhet l. ovänlighet l. bristande hyfsning o. d.; jfr luden 2 a. Förf. (har) för att bli igenkänd, vändt rigtiga ragg-sidan ut. SvLitTidn. 1821, sp. 426. —
(2) -SKINN. bot. svampen Stereum hirsutum (Willd.) Fr., vars fruktkropp bär styva hår. Krok o. Almquist Fl. 2: 277 (1907). —
-SKO, r. l. m. (†) för vinterbruk avsedd, utanpå skon pådragbar socka av (get)ragg (möjl. med sula l. nederdel av fastare material); anträffat bl. i pl.; jfr -socka, -strumpa, -stövel samt hår-sko. BoupptVäxjö 1778. DA 1824, nr 92, Bih. s. 2. —
(2) -SKÅL. (numera bl. tillf.) bot. skålsvampen Lasiobolus equinus Müll., vars fruktkropp på utsidan bär långa, uppåtriktade hår. Krok o. Almquist Fl. 2: 171 (1907). —
-SOCKA, äv. -SOCK. [sv. dial. raggsockar, pl.; jfr nor. raggesokk] socka l. strumpa av (get)ragg (äv. av ull), avsedd att för vinterbruk dragas på utanpå sko (o. byxben); i fråga om moderna förh. nästan bl. i utvidgad anv., om tjock, stickad socka (vanl. av ylle), i sht använd ss. ytterstrumpa i pjäxa o. d.; ofta i pl.; jfr -sko, -strumpa, -stövel samt hår-sock(a) o. ragga, sbst. BoupptVäxjö 1795. 1. par raggsåckar af ull. Därs. 1800. Utanpå skor och byxor pådrogs ett par jättestrumpor af gethår, ett par så kallade raggsockar. Schröder MinnSkog. 37 (1888). Hans klädsel var denna dag: Bruna pjäxor, .. tjocka strumpor med raggsockor. Johnson GrKrilon 21 (1941).
-STRUMPA. jfr -socka. VDAkt. 1794, nr 29 (1793). Ragg-Strumpor (att draga utanpå skor och byxor) af getragg. KatalNK 1903—04, s. 154. Lo-Johansson Stat. 2: 288 (1937). —
-STÖVEL. (†) om långskaftad fotbeklädnad av samma slag som en ”raggsko”; anträffat bl. i pl. BoupptVäxjö 1784. Atterbom LÖ 1: 16 (1824). —
-SVART, adj. (tillf.) svart o. raggliknande. Benedictsson Peng. 291 (1885; om huvudhår hos människa). —
-TEST, r. l. m. (Vargen) kultrade om med hundarna i den uppsparkade snön, som besåddes med raggtestar. Johansson RödaHuv. 1: 101 (1917). —
-VANTE. (ragg- 1937 osv. ragge- c. 1875) [jfr nor. raggevott] (i sht förr) vante av (get)ragg. Landsm. 2: LVI (i handl. fr. c. 1875; från Värml.). 2SvKulturb. 9—10: 254 (1937). —
-VARG. (mera tillf.) raggig varg; särsk. oeg., om person (jfr ragg, sbst.1 1 c β). Fridegård LHård 28 (1935; om person). —
B (†): RAGGE-HATT, se A. —
-VANTE, se A.
Avledn.: RAGGA, v. (vard., tillf.) till 1, i förb. ragga till10 4, bildl.: resa borst l. ilskna till; jfr ragg, sbst.1 1 a slutet. Endast efter förtärandet av ett aktningsvärt kvantum spirituosa .. reste han borst och raggade till. Essén Doll. 195 (1917). —
RAGGAD, p. adj. (ragg- 1678. reg- 1678) (†) till 2 b: flossad, nockad (se nocka, v.2 2). BoupptSthm 1678, s. 535 a. 1 Raggat Hyende. Därs. 564 a. —
RAGGIG, förr äv. RAGGOG l. RAGGOT, adj. (-et c. 1696. -ig 1735 osv. -og 1769. -ot(t) 1538—1752) [fsv. raggotter] Linc. (1640; under hirsutus).
1) till 1: som har l. bär ragg; vars päls l. behåring består av ragg; ofta med särskild tanke på borstighet l. tovighet; dels om (kroppsdel hos l. skinn av) djur o. d., dels (numera bl. tillf.) om föremål l. klädesplagg o. d. tillvärkat av skinn med kvarsittande ragg. Raggott pungh. BtFinlH 4: 199 (1563); jfr ragge-pung. Schroderus JMCr. 225 (1620; om klädesplagg). Af en raggig fåle kan bli bästa häst. Widegren (1788). De (lamm) .., som äro rent af raggiga, .. dödas. QLm. 4: 57 (1833). Det raggiga kalfskinnet. Ekström Vandr. 22 (1871). En gammal raggig get. Svensson MLiv 54 (1934). jfr lång-, små-, svart-raggig m. fl. särsk. i utvidgad anv.
a) om (kroppsdel hos) insekt (l. insektslarv o. d.): försedd l. beväxt med (strävt l. borstigt) hår; jfr ragg, sbst.1 1 c α. Osbeck Resa 49 (1751, 1757). De raggiga humlorna. Heidenstam Folkung. 1: 63 (1905).
b) (mera tillf., i sht skämts.) om människa (jfr c) l. kroppsdel hos människa: som har l. är beväxt med strävt o. grovt l. borstigt l. tovigt o. d. hår l. skägg (l. bådadera); stundom allmännare: ovårdad l. osnygg o. d. (särsk. i hår l. skägg); jfr ragg, sbst.1 1 c β. Så orakad, oborstad, raggig älskade också Ankarström ofta att gå. Almqvist DrJ 355 (1834). Hedberg SvSkådesp. 104 (1884; om fånges huvud). Rolf och hans raggiga nordmän täcka nu inte längre Seine med sina skepp. Bengtsson Silv. 166 (1931). jfr: Skumbetäckt, slår böljan med gny det raggiga bröstet (på en på fartygets stäv anbragt bild av en triton). Adlerbeth Æn. 259 (1804).
c) (tillf.) om person (jfr b): klädd i kläder (päls, mössa o. d.) av ludet skinn; jfr luden 1 g. Runeberg (SVS) 3: 40 (1832).
d) (mera tillf.) om (sjukt) djurs utseende: kännetecknad av att kroppens behåring ser borstig l. tovig ut; jfr 2. Lundberg HusdjSj. 271 (1868).
2) till 1; om hår(växt) l. behåring o. d.: som består av l. liknar ragg; stundom: sträv o. grov l. borstig o. d.; äv. om behåring hos insekt l. om människas hår l. skägg (jfr ragg, sbst.1 1 c α, β). (Indiernas) hår är raggot och oborstat. Sylvius Curtius 684 (1682). Svansen (på det isländska fåret) är kort och ullen grof och raggig. Nilsson Fauna 1: 262 (1820). Galt, med raggig borst besatt. Hagberg Shaksp. 1: 30 (1847). (Pälsbinas) täta, raggiga behåring. 2NF 21: 1114 (1914). jfr lång-, små-, svart-raggig m. fl.
3) i bildl. anv. av 1 o. 2 (jfr 4): som har l. är försedd med l. som utgöres av ngt som till utseendet mer l. mindre påminner om ragg (se ragg, sbst.1 1); som har en ojämn kontur påminnande om ett raggklätt skinns; stundom: uppruggad l. ruggig l. skrovlig o. d.; äv. i utvidgad anv., om ngts utseende o. d.; jfr ragg, sbst.1 2. (Aspens bark är) raggot på norra (sidan), på södra slätt. Linné Skr. 5: 189 (1732). Strimmiga hvita moln med raggigt utseende. Oxenstierna Vanderdecken 94 (1865). Julträdet .. kastar sin långa, raggiga skugga på allt. Strindberg SvÖ 2: 153 (1883). En af nordens kargaste, raggigaste bergåsar. Bergh Konst 152 (1899, 1908). Ormvråken .. är raggig av rovfågelfjäder. Rosenius SvFågl. 3: 193 (1929). särsk.
a) (†) bot. i uttr. raggig(a) hönsarve(n) l. hönsarv(en), växten Cerastium brachypetalum Desp., raggarv. Nyman VäxtNatH 1: 416 (1867). Dens. FanerogFl. 111 (1873).
b) (numera bl. tillf.) om vävnad l. kläde(splagg) o. d.: försedd med nock (se nock, sbst. 6); nockig; jfr ragg, sbst.1 2 b. Raggot clädhe såsom ryia. VarRerV 31 (1538). Strindberg SvFolk. 1: 73 (1881).
4) i bildl. anv. av 1 (jfr 3), med tanke på känslor av avsky l. fasa o. d. som ngn l. ngt inger l. med tanke på egenskap(er) hos ngt mer l. mindre abstrakt l. på psykiska egenskaper hos person o. d.
a) (numera knappast br.) ruskig; äv.: barsk l. bister o. d. (Lat.) Sentus, horridus .. (Sv.) Hijskeligh, raggot. Florinus Nomencl. 133 (1678). Vintern på oss frustar, / .. En bister, götiskt båld figur, / En raggig, ruggig, ruskig f-n. Wallin Vitt. 2: 182 (c. 1830).
b) (mera tillf.) i fråga om brist på förfining i uppträdande o. smak o. d.: opolerad l. grovhuggen o. d. Man kan jämföra den här raggiga (teater-)föreställningen med den mycket hyfsade som .. (N. N.) satte upp. DN(B) 1952, nr 249, s. 16.
c) [med avs. på bet. jfr borstig 4 samt ragg, sbst.1 1 a slutet] (tillf.) övergående i bet.: morsk l. oppositionell o. d.; anträffat bl. (med nära anslutning till 1) om trots. Du ulfvaunge, som ej förmåtts / Att lägga af ett raggigt trots! Bäckström DramStud. 185 (1870).
Spoiler title
Spoiler content