REKURS rekur4s, förr äv. (i bet. 1) RIKORS, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(recours 1729—1871. rekurs (-cu-) 1638 (: recues; felaktigt), c. 1823 osv. ricors- (i bet. 1) 1845—1904)
Etymologi
[jfr t. rekurs, eng. recourse, fr. recours, it. ricorso; av lat. recursus, löpande tillbaka, återgång, till p. pf.-stammen av recurrere (se REKURRERA)]
2) (†) förhållandet att ngn vänder sig till ngn l. anlitar ngt l. har rätt att vända sig till ngn osv. för att få hjälp l. stöd o. d.; tillflykt; äv. i uttr. söka l. taga (sin) rekurs till ngn l. ngt. BtÅboH I. 13: 99(1638: söckte). (Bestämmelserna om rätt till hemfrid få icke hindra) att .. brottet måste beifras af Staten, så snart .. (den förfördelade) till Staten för dess beifrande tager sin recurs. Biberg 3: 456(c. 1823). Carl den Store .. medgaf .. Biskoparnes recurs till Påfven i kyrkliga angelägenheter. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 30(1835); jfr 4. Dalin(1855). Ekbohrn(1904).
4) (om utländska förh.) jur. hänskjutande av en sak som avgjorts av lägre myndighet till en högre myndighets prövning, besvär hos högre myndighet (särsk. förvaltningsmyndighet). Dalin(1871). 2SvUppslB(1952).
