REPA re3pa2, sbst.1, äv. (i vissa trakter) RIPA ri3pa2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(rep- 1773 osv. rip- (rijp-) c. 1635—1936)
Etymologi
[sv. dial. repa, ripa; jfr nor. ripe; till en germ. rot rip, riva, som utgör en växelform till roten i RIVA, v. — Jfr REPA, v.2, REPIG]
1) streckformad inskärning i en jämförelsevis hård l. fast (i sht slät l. blank) yta (t. ex. glas- l. porslinsyta, polerad träyta, slipad stenyta, metallyta, lackering, målning o. d.), som uppkommit därigm att ett hårt, spetsigt l. kantigt föremål under tryck förts över ytan; jfr FÅRA, sbst.2, REVA, sbst., RISPA, sbst., RÄFFLA, sbst., SKÅRA, sbst., SPRICKA, sbst., STRECK. Schroderus Dict. 11 (c. 1635); möjl. till 2. SvSaml. 2: 42 (1764). Man .. märker hvarje (glas-)plåt på den bästa sidan med en repa, ej en skåra. Nyblæus Fotogr. 49 (1874). Genom de stenar och gruskorn, som sitta infrusna i jökelns sidor och undre yta, inslipas repor och fåror i bergväggarne. Holmström Geol. 16 (1877). Två mörka ränder (antydde) hvar bordet haft sin plats, och mellan dem syntes repor och fåror efter skodonen. Strindberg SvÖ 1: 5 (1882). TT 1940, Allm. s. 347. — jfr GLACIAL-, GLACIÄR-, LANDIS-REPA m. fl. — särsk.
2) om större (djupare, bredare) inskärning l. fördjupning.
a) [jfr motsv. anv. i nor.] (†) om bärgsskreva, klyfta l. dyl. Emedan (malmstrecket) på en sidan fölier en bergsreffwe eller ripa. Rudbeck Bref 119 (1675). jfr BÄRGS-RIPA.
