SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1985  
SPRICKA sprik3a2, förr äv. SPRYCKA l. SPRYCKIA, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(spricka (-kk-) 1734 osv. sprika 17481809. sprycka 17071749. spryckia 17381755)
Etymologi
[jfr nor. dial. sprekke, sprikke, ä. d. sprikke (senare ersatt av sprække; se SPRÄCKA, sbst.); till SPRICKA, v.; formerna med -y- till nollstadiet av roten i SPRICKA, v. (jfr SPRUCKA)]
1) i (jämförelsevis) fast kropp: gm bristning (sprickning) bildad (i förhållande till sin längd) smal (långsträckt o. kilformig) öppning l. (från föremålets osv. yta sett) streckliknande öppning; rämna; förr äv. i tyg o. d.: reva. Sprickan är bara i ytan av bordskivan, går igenom bordskivan. Få sprickor. Broman Glys. 1: 328 (1707). Linné Dal. 375 (1734; i stål). Blandar man theruti (dvs. i björnister) litet Alun, så helas thermed sprickor på händer och fötter. Orrelius Diurr. 4: 8 (1750). En far, hwars rock har spricka, / Af sina barn knappt ses. Hagberg Shaksp. 11: 61 (1851). Ofta får man se talrika sprickor i bergarterna, utan någon vidare förändring i läget af de på ömse sidor om sprickan varande klippdelarne. Lindström Lyell 60 (1857). BtRiksdP 1893, I. 1: nr 30, s. 20 (i mur). Att en stor rämna verkligen fanns, eller funnits, i Swabes gruva, framkom som ovedersägligt — från denna gruva kunde man genom sprickan t. o. m. se eldarna på Hetortsbotten. Lindroth Gruvbrytn. 1: 213 (1955). Dold spricka .. (dvs.) sammanfattande benämning på sprickor av olika slag i (träd-)stammens centrala delar. TNCPubl. 43: 332 (1969). — jfr BARK-, BEN-, FROST-, GIST-, GJUT-, HORN-, HOV-, HUD-, HÅR-, HÄRD-, HÄRDNINGS-, HÖRNSTÖDS-, KANT-, KAPILLÄR-, KRONRANDS-, KYL-, KÄRN-, KÖLD-, LÄNGD-, LÖNN-, MÄRG-, NAGEL-, RING-, SIDO-, SJÄLV-, SKAL-, SOL-, SÄTT-, TORK-, TVÄR-SPRICKA m. fl. — särsk.
a) i uttr. slå (sig) sprickor, jfr SLÅ, v. 51 g. Där hade slagit sig sprickor på isen. Weste FörslSAOB (c. 1817).
b) om långsträckt (ofta sekundärt av sedimentär l. vulkanisk bergart l. mineralisering utfylld) öppning l. bristning (av ofta ansenlig storlek) som uppkommit i (den stelnade) berggrunden (o. kan bestämma l. ha betydelse för topografin). Flintan är nästan den endaste och mäste stenen i Kritbergen, i hvilkas sprickor hon ligger, och synes fördenskull vara af sielfva kritan genererad. Biberg Linné Oec. 24 (1750). De djupa (västskandinaviska) fjorddalarna äro tertiära sprickor, ytterligare utarbetade av en floderosion, vars spår (osv.). Sörlin JoL 240 (1925). Alldeles som vattenytan blottas, när isblocken driva isär, så kommer en ocean att bildas i sprickan som uppstår, när ett kontinentblock delar på sig. Ymer 1931, s. 26. jfr DISLOKATIONS-, FÖRKASTNINGS-, JORDBÄVNINGS-, KARST-SPRICKA.
c) (numera mindre br.) i l. efter söm: (gm sömmens uppsprickning bildad) öppning, uppsprucket parti. Att mindre fel och brister (på postväskor), såsom sprickor i sömmarne, smärre hål i lädret eller fodret .. genast afhjelpas och botas. SPF 5: 337 (1828).
2) mer l. mindre bildl.; särsk. dels ss. beteckning för brist (äv. bristande fullständighet), dels (o. numera i sht): motsättning o. d. Jag har att tacka Dig för tvenne bref, båda Gudskelof! af en något friskare ton, än på lång tid varit fallet. Om jag blott kunde lita på att rupturen vore så stor, att sprickan icke strax fylls igen. Beskow (1837) i 3SAH XLVII. 2: 104. Han gjorde den stora upptäckten, att det finns motsägelser och sprickor i Bibeln, kristendomens fasta grund. Koch Timmerd. 267 (1913). De stora omvälvningar som världskriget fört med sig har skakat den borgerliga världen, satt sprickor i idealbildningen, minskat de bildades inflytande och ökat de rikas. Hedberg DockDans. 232 (1955). Det gällde finna grandet / i strofens öga, sprickan i en vers. Gullberg Terzin. 100 (1958). — särsk. ss. beteckning för tecken på l. resultat av att sammanhållning l. enighet o. d. (i sht bl. delvis) upphört l. spruckit (se SPRICKA, v. 2 d); motsättning. SvD(A) 1930, nr 39, s. 9. Hur imponerande och solid den svenska fackliga arbetarrörelsens fasad än ter sig, träda dock då och då så pass allvarliga sättningar och sprickor i dagen, att (osv.). Därs. 1935, nr 207, s. 4. En risk för öppna sprickor i västalliansens sammanhållning som följd av motsättningarna kring planerna på ett nytt kärnvapensystem och de Gaulles avsikter måste nu anses föreligga. DN(A) 1964, nr 342, s. 7. Det blev tyst och hon kände som om det hade blivit som en spricka mellan henne och hennes kamrater. Dahl När 55 (1966).
3) i allmännare anv. av 1: smal (långsträckt l. kilformig) öppning; springa; äv. (o. numera bl., mera tillf.) med bevarad karaktär av oeg. anv. av 1 (jfr 2). Midt emellan .. (de stora blygdläpparnas föreningspunkter) finnes en öpning, som kallas Sprickan. Schützercrantz 2Förlossn. 37 (1786). Meurman (1847; på skrivpenna). Sprickan på en klöf. Därs. Nyss har jag skådat den älskliga flickan / gå med en yngling på vårlökar gula. / Tandsättet log i den ljusröda sprickan, / älskligt var allt ifrån hattnål till sula. Karlfeldt FridLustg. 72 (1901). — jfr LJUD-, LUFTRÖRS-, TVÄR-SPRICKA.
Ssgr (till 1. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. föras till spricka, v.): SPRICK-BARK. bot. skrovlig o. uppsprucken bark (på nedre delen av vissa träd). Haller o. Julius 83 (1908).
-BILDNING. bildning l. uppkomst av spricka l. sprickor, (upp)-sprickning; ofta konkret(are), särsk.: (uppkommande) spricka l. sprickor. HbPedSnick. 39 (1890). KorrosionsOrdl. 20 (1957). särsk.
a) till 1 b. JernkA 1881, s. 386.
b) bildl. (jfr spricka, sbst. 2, 2 slutet). Den andliga sprickbildning, som var i gång samhällsskikten emellan. KyrkohÅ 1960, s. 111. SvD(A) 1965, nr 105, s. 28.
(1, 1 b) -BÄLTE. bälte med sprickor (l. spricka); särsk. (geol.) till 1 b: sprickzon. Ymer 1916, s. 331. Wulff GrönlDagb. 380 (1917; om större öppen spricka i istäcke).
(1, 1 b) -DAL. geol. dal som består av en (gm erosion utvidgad) spricka l. som uppkommit gm att sönderbruten bergmassa i sprickzon borteroderats. MedArch. III. 8: 113 (1866). SvGeogrÅb. 1972, s. 122.
Ssgr (i sht geol.): sprickdals-, äv. sprickdal-bygd. bygd präglad av sprickdal l. sprickdalar. SvGeogrÅb. 1937, s. 64.
-sjö. sjö utgörande vattenfylld sprickdal. Ymer 1903, s. 81.
-FRI. fri från sprickor. Rothstein Byggn. 79 (1856; om stenblock). Man eftersträvar alltid friskt och sprickfritt virke. HbSkogstekn. 860 (1922). särsk. bildl. (jfr spricka, sbst. 2). Han kände ingen sprickfri tillfredsställelse. Botwid Wennb. 203 (1939).
-FROST. (numera mindre br.) frostsprängning. Fennia VIII. 3: 89 (1893). Därs. LIII. 1: 19 (1930).
-FULL. adj.1 (adj.2 se sp. 10029). full av sprickor. Möller (1790).
-FYLLD, (p. adj.2 se sp. 10029). fylld l. full av sprickor; äv. till 1 b. LB 1: 35 (1899; om jord). (Vid flygningar över shelfisen) upptäcktes stora sprickfyllda områden. Ymer 1948, s. 112.
(1, 1 b) -FYLLNAD. i sht konkret, särsk. (i sht geol.): (berg l. malm l. stråk av berg osv. som utgör) utfyllnad av spricka l. sprickor l. klyft; gång (se d. o. III 2). Holmström Geol. 134 (1877). SvGeogrÅb. 1961, s. 216.
(1, 1 b) -FYLLNING. särsk. (i sht geol.) konkret, i berg: sprickfyllnad. VetAH 1786, s. 37. SvGeogrÅb. 1949, s. 45.
(1 b) -FÖRKASTNING. (numera bl. mera tillf.) geol. förkastning (efter spricka). JernkA 1894, s. 337.
(1 b) -GÅNG. (numera mindre br.) geol. gång (se d. o. III 2) bestående av sprickfyllnad. Ramsay GeolGr. 1: 125 (1912).
-HÄLL. (numera bl. tillf.) uppsprucken häll (se häll, sbst.2 2); förr särsk. i speciellare anv., om diabas (uppfattad ss. grå kalksten); jfr spräck-häll. Linné Vg. 211 (1747). Dens. SystNat. 188 (1748).
-IS. (i sht i fackspr.) på sprickor rik is, sprickfylld is. BL 19: 173 (1852).
(1, 1 b) -KANT. kant av spricka. SörmlB 9 (1918; på spricka i berggrunden). TurÅ 1957, s. 139 (på spricka i is).
-LACK. (i fackspr.) effektlack (dvs. lack använt för att uppnå viss utseendeeffekt) som efter torkning uppvisar sprickor i ytskiktet. TNCPubl. 14: 90 (1951).
(1 b) -LANDSKAP~02 l. ~20. geol. o. geogr. landskap med spricktopografi. SvGeogrÅb. 1927, s. 92.
-LAV.
1) bot. till 1: (den i sprickor o. bergsskrevor växande) laven Acarospora fuscata (Nyl.) Arn.; äv. allmännare: (lav av) släktet Acarospora Mass., särsk. i uttr. brun spricklav, laven A. fuscata Mass., gul spricklav, laven A. chlorophana Mass. (Lat.) L(ecanora) fuscata .. (sv.) Spricklav. Krok o. Almquist Fl. 2: 118 (1907). Brun spricklav. Ursing SvVäxt. Krypt. 190 (1949). Gul spricklav. Därs.
2) (†) till 3: (lav av) släktet Opegrapha Ach. (som har springformig disk). Liljeblad Fl. 613 (1816). Dalin (1854).
-LIK. lik en spricka. VetAH 1818, s. 116.
-LINJE. linje (se d. o. 1 c) som spricka (l. sprickor) följer l. bildar. Sterner ÖlVäxtv. 31 (1926). särsk.
a) till 1 b: linje som spricka (l. sprickor) följer l. bildar. GHT 1896, nr 258, s. 2.
b) bildl. (jfr spricka, sbst. 2). Utgångspunkten (för G. Ritters verk om Europas omgestaltning på 1500-talet) blir helt naturligt den medeltida samhällsenhetens söndersprängande efter en mångfald spricklinjer. HT 1951, s. 117.
-MUGG. (numera föga br.) mugg (ss. yttrande sig i hudsprickor). Ehrengranat Hasl. 30 (1809). Bohm Husdj. 181 (1902).
-NÄSTING. bot. kärnsvampen Diaporthe nidulans Niessl (vars fruktkroppar sticker fram i en gemensam spricka i ytterbarken). Krok o. Almquist Fl. 2: 155 (1907).
-NÄT. nät av (yt)sprickor. MeddSlöjdF 1884, s. 110 (på fajans).
(1 b) -PLAN. geol. (mer l. mindre vertikalt stående) plan i berggrunden betingat av sprickbildning. Ymer 1929, s. 8.
-PORSLIN. (numera föga br.) krackelerat (kinesiskt) porslin. UB 4: 351 (1873). Ett särskildt slag för Kina egendomligt porslin är det s. k. sprickporslinet. Karlin KultM 49 (1888).
-RIK. rik på sprickor; särsk. till 1 b. SvGeolU C 303: 31 (1921).
-RIKEDOM~002, äv. ~200. rikedom på sprickor; särsk. till 1 b. Ymer 1942, 3—4: 100.
-RIKTNING. riktning i vilken spricka l. sprickor går (l. ngt spruckit l. spricker); särsk. till 1 b. Tre sprickriktningar äro förhärskande (inom rapakiviområdet i Finl.), och av dem bero dalars, vik- och sjöstränders samt vattendrags riktningar. Fennia XL. 9: 16 (1919). SvLäkT 1935, s. 580 (hos hud).
(1 b) -SJÖ. geol. sjö med bäcken utgörande en sprickbildning, sjö utgörande vattenfylld spricka. Ymer 1930, s. 224.
-STARR. (numera föga br.) bot. starrväxten Carex brunnescens (Pers.) Poir. (hos vilken frögömmets spröt har en tunn spricka), nickstarr. MosskT 1896, nr 4, s. 14.
(1 b) -STRÅK. geol. stråk av sprickbildningar, av sprickor genomsatt stråk (i berggrund l. jordlager). Ymer 1929, s. 7.
(1, 1 b) -SYSTEM. (i sht i fackspr.) om sammanfattningen av sprickor i ngt, vilka (hör samman) o. går i viss riktning l. bildar visst mönster: system av sprickor; i sht (geol.) till 1 b; jfr -zon. Nathorst JordH 674 (1892). Vid Cross Bay fick man en klar bild av spricksystemen på jöklarna. Ymer 1928, s. 340.
(1 b) -TEKTONIK. geol. (geo)tektonik beträffande l. ss. präglad av sprickbildning l. spricksystem. SvGeogrÅb. 1932, s. 225. Därs. 1948, s. 212.
(1 b) -TEKTONISK. geol. jfr -tektonik. Ymer 1936, s. 105 (om undersökningar).
(1 b) -TOPOGRAFI. i sht geol. topografi bestämd av sprickbildningar l. spricksystem. Ymer 1930, s. 223.
(1 b) -VATTEN. [jfr eng. fissure water] (i fackspr.) grundvatten i spricka l. sprickor. TechnTermsSoilM nr 423 (1954).
(1, 1 b) -VÄXT. (numera tillf.) växt som förekommer i sprickor. ArkBot. V. 8: 57 (1906). Selander LevLandsk. 364 (1955).
-ZON. zon med l. genomdragen av sprickor l. spricklinjer; särsk. (i sht geol.) till 1 b; jfr -system. Antarctic 1: 342 (1904; i istäcke). TurÅ 1968, s. 8.
-ÖPPNING.
1) till 1: öppning l. början av spricka. JernkA 1971, s. 195.
2) (numera föga br.) till 3: springformig öppning; klyvöppning. TTekn. 1860, 2: 216 (om öppning för låga på gasbrännare). BotN 1909, s. 103 (om klyvöppning).
Avledn.: SPRICKIG, adj. till 1: som har sprickor l. (i sht) är full med l. av sprickor, sprucken; stundom äv. till 3: som har l. är full med spricklika fördjupningar o. d. Marklin Illiger 50 (1818). Klibbalen .. blir ett resligt träd med .. djupt sprickig, svartbrun bark. NF 1: 338 (1875). Henschen Lungsot 25 (1893; om hud). TurÅ 1897, s. 157 (om glaciär). Alla genom spinnen förstörda växtdelar borttagas och brännas. Sprickiga stödjekäppar och spaljerer målas. Tullgren Skadeins. 121 (1906). Även i Södra Sverge ser man spår av .. frostvittring, där bergarterna äro sprickiga och förklyftade. Flodström Naturförh. 141 (1918). Cortin SvampHb. 148 (1951).
Avledn.: sprickighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara sprickig, spruckenhet. I synnerhet har kvartärtidens landis tack vare sprickigheten och förklyftningen i berggrunden funnit tillfälle att liksom plocka bit för bit ur krosszonerna och (osv.). Ramsay GeolGr. 2: 213 (1913). Post SveaÄlv. 35 (1929).
SPRICKLING, r. l. m. bot. till 1, om vissa (på träddelar växande) disksvampar o. kärnsvampar vars frukter öppnar sig med spricka l. flikigt; särsk. (o. ss. enkelt ord bl. anträffat med bet.): (svamp av) släktet Hysterium Tode ex Fr.; i sht (o. numera nästan bl.) ss. senare led i ssgr. Liljeblad Fl. 671 (1816). Dalin (1854). jfr krus-, räffel-, smal-, streck-, strå-sprickling.
Spoiler title
Spoiler content