[jfr t. repugnanz, eng. repugnance, fr. répugnance; av lat. repugnantia, vbalsbst. till repugnare (se REPUGNERA)]
(†) motstånd; motvilja, avsky; äv.: motsägelse (se d. o. 2). Jag har haft en stor repugnance at nedlåta mig til de Parnassens invalider och inhyses-hjon, som spy så mycken galla på min person. CCGjörwell(1780) i HH XXXII. 1: 115. Begrepen (kunna) utan inre Repugnance .. ställas tilhopa. Wulf Köppen 2: 834(1800). Ekbohrn(1904). —
