REPULS repul4s, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
1) (numera knappast br.) avvisande l. nekande svar, avslag. En obeskedelig fordrare är ledsam, han får wäl återslagh, (repuls). Schroderus Comenius 874 (1639). Aldeles neka så föräldrar som denna Niels det ingen kunde bewijsa drängen i Karseskruf förr frijat än repulsen war gifwin (åt en tidigare friare). VDAkt. 1700, nr 373. Nu haf(ve)r iag .. på 14 åhr tillbaka ingen ting dristat mig att begära, medan så offta tillförna wanckat repuls. Därs. 1703, nr 218. Biurman Brefst. 171 (1729). Auerbach (1913).
2) [eg. specialanv. av 1] (i Finl., numera föga br.) underkännande l. kuggning (i examen); äv. bildl. ZTopelius d. ä. (1830) hos Vasenius Top. 1: 325. Topelius Fält. 2: 56 (1856; bildl.). Ingen kunde som han utfinna af examinatorernas miner, om repuls i studentexamen skulle vankas eller ej. Laurén Minn. 139 (1877). Mattsson Resebr. 195 (1911). Cannelin (1921). — särsk. i uttr. få repuls, ss. beteckning för att ngn blir underkänd l. kuggad. Topelius Dagb. 1: 49 (1833). Jag fick sjunde gången repuls i prestexamen. Dens. Fält. 5: 457 (1867). Undervisningens uselhet bestyrkes nogsamt af de repulser gymnasister nyligen fått i studentexamen. Lagus Pojk. 193 (1904).
