RES re4s, sbst.2, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[jfr sv. dial. res, ställning, stativ, nor. reis, resning, res (av ved); vbalsbst. till RESA, v.2; i bet. 2 möjl. dock av ett (i sv. ortnamn förekommande) res, upphöjning, höjd o. d., etymologiskt identiskt med nor. dial. ris, uppstigande, upphöjning o. d., vbalsbst. till RISA, höja sig, stiga (upp)]
2) (†) i fråga om (trä)bälg till masugn: bälgkåpas resning l. lyftning i höjden, då bälgen fylles med luft; upprest läge som bälgkåpa intar, då bälgen är fylld med luft; jfr RESA, v.2 I 1 b ε, II 1 b. För bäljorne (behövdes icke) större längd än högst 6 alnar, då för öfrigit deras bredd och höjd uti reset var i förhållande därefter. Garney Masmäst. 12 (1791). Därs. 14.
3) skogsv. stapel av kolved (stundom äv. av annat virkessortiment) som för torkning upplagts i snöplogform med lilländarna på marken o. storändarna på varandra (upp till en bestämd höjd, numera vanl. en meter) o. med den understa storändan vilande på en sten l. en stubbe o. d., klipp (se KLIPP, sbst.2 2); jfr RESA, v.2 I 1 b. JernkA 1877, s. 548. Att upphugga veden och att upplägga den i res, hvilka skola hålla 1,20 meter i höjd. Skogvakt. 1893, s. 160. Reset (av huggen kolved) upplägges med korset på en låg sten eller stubbe samt med korslinjen .. vinkelrät mot understa kubbparets plan. HbSkogstekn. 621 (1922). Kring oss låg pappersveden upplagd i res. Lo-Johansson Gårdf. 5 (1953).
-UPPLAG~02, äv. ~20. (mera tillf.) upplag av kolved o. d. upplagd i res. HbSkogstekn. 724 (1922).
