SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1957  
RESA re3sa2, v.2 -er, -te, -t, -t ((†) pr. sg. res Visb. 2: 367 (c. 1600: Vp .. reess), Lagerbring 1Hist. 1: 236 (1769: res sig up); resar Spegel GW 57, 224 (1685)). vbalsbst. -ANDE, -NING (se RESNING, sbst.2); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(reessa (-sza) 1526 (: reesz .. vpp, imp.)1674 (: Reeszwärcke). reisa (reijsa) 1555c. 1585. resa (ree-) 1522 osv. ressa (-sza) 15321686 (: Ressgiärslegården). räs- 1535 (: upräsa))
Etymologi
[fsv. resa, runsv. ræisa, sv. dial. resa, raisa m. m.; motsv. fd. resæ (d. rejse), nor. dial. reisa, fnor. o. isl. reisa, got. raisjan (i ssgn urraisjan, resa upp, uppväcka), mht. rēren, komma att l. låta falla (jfr fht. anarēren, tillhandahålla, erbjuda, umbibirērit, p. pf., anfallen med ngt (t. ex. pilar) som faller på alla sidor), feng. ræran, resa, uppföra m. m. (eng. rear); kausativ till RISA, höja sig, stiga (upp); jfr äv. det från nordiska språk lånade eng. raise; med avs. på formen reisa jfr fd. reyse, d. rejse, sannol. (åtminstone delvis) med vokalismen beroende på invärkan från RESA, v.1 — Jfr RES, sbst.2, RESA, sbst. o. v.1]
I. i tr. l. refl. anv. (jfr II 7) samt i anv. som ansluta sig härtill.
1) bringa (ngn l. ngt) i upprätt ställning; äv. med objektet ersatt av bestämning inledd av prep. (se a γ, b ϑ). Ekblad 316 (1764). — jfr UPP-RESA, v.
a) med avs. på person l. djur (jfr 2): bringa (ngn) i upprätt ställning; hjälpa (ngn) på benen; lyfta l. hjälpa (ngn) upp i stående ställning (från liggande l. sittande) l. i sittande ställning (från liggande); resa upp (ngn); äv. i uttr. resa ngn på benen. Lidner SednSkr. 74 (1785). Då mäster (som svimmat) slog upp ögonen, reste .. (Lars) honom på benen. Rydberg Vap. 244 (1891). Karlarnes första göra på vintermorgonen bestod i att ”resa korna”; de stackars djuren hade nämligen icke krafter därtill. Grimberg SvH 511 (1909). En person lade sig raklång på rygg, en annan ställde sig grensle över hans fötter, fattade om smalbenen på honom och lyfte honom i stående ställning .. (Leken) kallades .. (bl. a.) resa dalkarl .. (l.) resa den döde. NordKult. 24: 23 (1933). — särsk.
α) refl., om person l. djur.
α') stiga l. stå upp (från liggande l. sittande ställning); äv.: sätta sig upp l. lyfta upp överkroppen (från liggande ställning); stundom äv. i uttr. resa sig på fötter. Resa sig från bordet. På then tijdhen .. (strutsen) reser sigh, vphögher han sigh, och bespottar bådhe hest och man. Job 39: 21 (Bib. 1541); jfr: Då .. (strutsen) reser sig hög till språng, ”ler han åt både häst och man”. Hedin Pol 2: 166 (1911); möjl. till β'. När .. (Leviatan) reser sigh förfära sig the starke. Job 41: 16 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Han räkte mig sin hand, jag reste mig på fötter. Kolmodin QvSp. 2: 466 (1750). Halfdan sjelf ifrån sitt kungasäte / sig reste, bedjande med ord och blickar. Tegnér (WB) 5: 52 (1824). (Den liggande) reser sig på armbågen. Lagerlöf BarnM 264 (1930). jfr: Fem stycken (prackor) kommo dängande .. med kurs rakt på mina vettar och framkomna reste de sig nästan kappraka i luften .. för att stoppa den ilande farten. Sparre Alfåg. 14 (1916); jfr β'. jfr äv. (vard., jur.): ”Sitter divisionen än?” ”Nej den har rest sig (dvs. avslutat sessionen)”. SoS 1907, s. 181. jfr HALV-RESA. särsk. i fråga om dödas uppståndelse; numera bl. med tanke på själva handlingen att stiga upp i stående ställning. Frese AndelD 70 (1726).
β') räta upp sig l. sträcka på sig (äv. i sådana uttr. som resa sig rak); äv. övergående i bet.: lyfta l. häva sig (särsk. i uttr. resa sig på tårna l. tåspetsarna). Resa sig på tårna. Lindfors (1824). Karlarna måste gå utom .. (kojans dörr) för att resa sig raka. Koch Timmerd. 70 (1913).
γ') om djur: ställa sig på bakbenen med kroppen upprätt; äv. i uttr. resa sig på bakbenen, äv. (p)å ända. Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1668: reeser sig å ända; om myra). (Hästarna) ville .. ej öfver bron, utan reste sig och darrade som asplöf. Wigström Folkd. 1: 157 (1880). Hästen reste sig på bakbenen. Östergren (1936).
δ') (numera bl. ngn gg tillf.) jäg. om villebråd (särsk. hare): lämna sin lega l. tryckningsplats o. ta till flykten, gå l. springa upp. Redan från medlet af Januari och under hela parningstiden reser .. (haren) sig på längre afstånd från Jägaren. Nilsson Fauna 1: 439 (1847). Källström Jagt 142 (1850).
β) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som rest sig (se α), som står upprätt; särsk. i uttr. stå rest, stå upprätt (efter att ha rest sig). MarkallN 1: 22 (1820). Björnen stod blott rest ett ögonblick. Berg Sjöf. 193 (1910); jfr α γ'. jfr HALV-RESA.
γ) med objektet ersatt av bestämning inledd av prep. på, förr äv. uppå; i sht (ofta ngt vard.) i uttr. resa på sig, resa sig (se α, särsk. α α'); stiga upp. Vid minsta hviskning reste .. (magistern) uppå sig. CFDahlgren 4: 129 (1831). Bondgubbarna resa på sig i (kyrk-)bänkarna. SKN 1843, s. 31. Lagerlöf Holg. 1: 148 (1906).
b) med avs. på ngt sakligt: bringa l. sätta l. ställa (ngt) i upprätt (mer l. mindre lodrät) ställning (l. i mera upprätt ställning än förr); ställa l. sätta upp (ngt), resa upp; äv. med inbegrepp av fastgörande av det som uppreses, så att det håller sig upprätt på sin plats; äv. med avs. på ngt som är fäst vid ngt (vid ena ändan): bringa att stå upprätt, få att ställa sig på ända l. att höja l. lyfta sig o. d.; äv. abs.; äv. med sakligt subj.; äv. i uttr. resa ngt upprätt l. (p)å ända. Resa en stege mot väggen. Resa käglor (vid kägelspel). Resa takstolarna (byggn.). Resa spanten (skeppsb.). Når falkens Fucka masth Restes aff Nya. SkeppsgR 1543. Kiällaren är tå (efter bröllopet) torr, oc tunnorne reste på gården. BrölBesw. 246 (c. 1670). Liggmilor skilja sig från resmilor deruti, att veden i de förra läggas horizontelt i stället för att den reses upprätt i de sistnämde. Almroth Kem. 122 (1834). Om jag segrar, vill jag resa / På Toledos mur min fana. Oscar ii I. 2: 157 (1859, 1886). (En del norska kyrkor) äro .. utförda af på ända rest virke. Eichhorn KonstH 8 (1881). Mötes eller passeras båt, i hvilken föres kungl. flagga, af roende båt, resas årorna. UFlott. 1: 119 (1903). Emedan vattenbets har benägenhet att ”resa” lösare träfibrer, är det viktigt att före betsningen väta och efter torkningen finslipa träytan. HantvB I. 1: 196 (1934). ByggnArbMinn. 27 (1950; abs.). jfr: (Leken) Resa stock. En person lägger sig på rygg och gör sig så styv, att han kan resas upp raklång, varvid den lyftande fattar under den liggandes nacke. .. Leken kallas även: Resa timmerstock. LandsmFrågel. 28: 24 (1930). — jfr AN-, HALV-, IN-, KANT-, SPANT-, ÅTER-RESA. — särsk.
α) med avs. på kroppsdel o. d.; särsk.: höja l. lyfta o. d.; jfr ε α', ζ. (Bävrarna) reesa Fötterna (på sin på rygg liggande kamrat) i Wädret såsom Keppar. Spegel GW 236 (1685). En virvelstorm yrde upp genom mörkret i Pelles hjärna, och han reste näven. Koch Arb. 129 (1912). Den sjungande (grönfinks-)hanen .. reser vingarna och slår dem samman över sig. Rosenius SvFågl. 2: 66 (1921). — särsk.
α') i sådana uttr. som resa huvudet l. sitt huvud, lyfta huvudet osv. så att det hålles upprätt; äv. bildl., särsk. ss. beteckning för att ngn l. ngt (åter) börjar göra sig gällande l. framträda o. d.; jfr HUVUD 1 j. Fryxell Ber. 2: 188 (1826). Upproret började åter resa sitt hufvud. Cavallin (1876). Vid fjärde taktens början (i en av oxdansens turer) reser B sitt huvud. Folkdans. 31 (1923). Utom Dannemorajärnet .. började andra märken i växande antal att resa huvudet med anspråk på att kallas rangstämplar. Dædalus 1932, s. 55.
β') med avs. på hår, borst, fjädrar, kam (se KAM, sbst.2 2) o. d.: bringa att stå rätt upp (l. rätt ut o. d.); äv. i bildl. uttr. som ansluta sig härtill. Spegel GW 224 (1685). Res ey kammen (dvs. yvs icke)! Runius (SVS) 2: 275 (c. 1710); jfr KAM, sbst.2 2 a. Den räddhåga som reser håren å ända, och kommer blodet i ådrorna at steelna. Ehrenadler Tel. 56 (1723). (Hunden) reste borst, med trotsigt hot. Arnell Scott Sjöfr. 92 (1829). (Svartmeshanen) reste tofs, strupen rörde sig. Rosenius SvFågl. 1: 189 (1917). Huvudets fjädrar äro (hos harpyjan) en halv fot långa, och han reser dem, då han blir retad. FoFl. 1931, s. 2. jfr HÅR-RESANDE.
γ') (mera tillf.) i uttr. resa rygg, om djur: skjuta rygg; äv. oeg. l. bildl. Heidenstam Svensk. 1: 47 (1908; oeg.).
β) (i sht i vitter stil) med avs. på vågor o. d., äv. hav: komma l. få att höja l. häva sig, torna upp; vanl. om storm o. d.; jfr ε β', η slutet. Adlerbeth Æn. 5 (1804). Den grymma storm, som skall vår julle bräcka, / han reser vågorna. Ling Eylif 20 (1814). Stormen, som reste böljorna mot skyarna. Östergren (1936).
γ) (†) bärgv. abs.: (resa upp ved för att) tillmaka. Konsten hafver .. gångit i 23 1/2 vecka, så länge ock bergsmännerna malm bryta och resa kunde. Johansson Noraskog 3: 41 (i handl. fr. 1639).
δ) med mindre starkt framträdande tanke på själva handlingen att bringa ngt (som ligger o. d.) i upprätt ställning, i fråga om iordningställande o. placerande av ngt (på en plats), så att det står upprätt: ställa upp (ngt), iordningställa o. anbringa (ngt) i upprätt ställning; särsk. med avs. på gravsten, minnesvård, staty o. d., stundom liktydigt med: uppföra; utan bestämd avgränsning från (o. stundom övergående i) 4. Resa en staty l. minnesvård över l. åt ngn, äv. resa ngn en staty l. minnesvård. Ingridh .. och Ingegärd läto resa sten och göra ör i sunde efter sin fadher Ture. JBureus (1602) i SvRuninskr. 9: 170 (i tolkning av runinskrift). Jag har i hemlighet rest det enkla korset på grafven. Jolin MSmith 114 (1847). Det synes mig lämpligast att kalla .. (ohuggna minnesstenar utan runor) helt enkelt resta stenar. VittAMB 1873, s. 86. (Minna Canths) landsmän, som .. rest henne en staty i Kuopio. SvD(B) 1943, nr 16. s. 9. Till jularna reste man enar eller granar invid trappan (till torpstugan). Thorsén UpplTorp. 28 (1949). Resta stenar .. (dvs.) enstaka el. grupper av under forntiden upprätt placerade stenar, som ej ingå i någon standardiserad fornminnestyp, ss. skeppssättning el. domarring. 2SvUppslB (1952). — särsk. mer l. mindre bildl.; särsk. dels med avs. på tron, i uttr. som beteckna att ngn göres till härskare l. skaffar ngn l. sig härskarmakt (i ett land) o. d., dels med avs. på minnesvård, ärestod, monument o. d., i uttr. som beteckna att ngn hedrar l. hugfäster minnet av ngn l. ngt o. d. (äv. med indirekt refl. obj., i sådana uttr. som resa sig en minnesvård l. ett minnesmärke). Lucidor (SVS) 190 (1672). Den hand som rest Torstensons ärestod. Kellgren (SVS) 5: 250 (1790; med syftning på G. III). Mig ett minne jag rest, mer än metallen fast. Adlerbeth HorOd. 136 (1817). (K. XII:s) bekymmer skulle blifva att allt framgent hålla vid magt den thron han hade låtit resas (i Polen). Svedelius i 2SAH 44: 90 (1868). Nu dör af lejda främlingar försummad / Hon (dvs. drottning Kristina), som sin tron haft rest i svenska bröst. Snoilsky 2: 30 (1881). Bergman i 3SAH LXI. 2: 172 (1950).
ε) refl., om ngt sakligt: ställa sig upprätt, inta en (mer l. mindre) upprätt ställning; äv.: höja sig, lyfta sig (jfr 6, 8 b); äv. opers. (se α'); äv. i uttr. resa sig på ända. (Vasstrået) neplig Wäderstillan spör, / Förn det sig reser lijksom för. Lucidor (SVS) 449 (1674). Der skyn reser sig om afton, derifrån får man vind andra dagen. Kalm VgBah. 229 (1746); jfr 9. Om recidivet förlöper på det vanliga sättet för recidiv, reser sig svulsten ånyo. Löwegren Hippokr. 1: 403 (1909). Isflaken rämnade och reste sig bakom honom. Heidenstam Svensk. 2: 126 (1910). Stockar som tar botten (i älven) .. reser sig på ända som lätta pinnar. Johnson Nu 84 (1934). HantvB I. 2: 231 (1934). — särsk.
α') motsv. α, om kroppsdel o. d. (stundom äv. opers.); särsk. om hår: ställa sig på ända (särsk. av förskräckelse o. d.); äv. oeg. l. bildl.; jfr ζ, II 1 b α samt HÅR, sbst. 3 c. Jag ryser dervid, Håren resa sig på mitt hufvud. Mont-Louis FrSpr. 284 (1739). Derför reser sig af harm hans hår, / När ljudet Sveaborg blott når hans öra. Runeberg 5: 100 (1860). (Runebergs) bröst började (efter ungdomsårens klena hälsa) höja sig, axlarna tilltogo i bredd, hufvudet reste sig. Runeberg AntRunebg 12 (c. 1877). Det reste sig i byxorna på karlen så snart han hörde en kjortel frasa. Moberg Nybygg. 389 (1956).
β') motsv. β, om vågor l. sjö o. d.: häva sig; höja sig l. stiga l. (börja) gå hög l. vräka o. d. Sjön har rest sig mycket. Serenius Hhhh 4 b (1757). De tumlande vågorna, som under den tilltagande blåsten allt högre och högre reste sig. VFl. 1911, s. 96 (c. 1841). Havet reste sej, mörkt och kallt. Ferlin Goggl. 127 (1938).
γ') sjöt. om fartyg (l. del av fartyg): ställa sig på rätt köl l. räta upp sig l. lyfta sig ur vågorna o. d. Seglen började fladdra, fartyget reste sig hastigt mot lovart. Rydberg Frib. 373 (1857). Backen doppar sig och — då den reser sig, plockar den med tontals med vatten. Stenfelt Skepp. 105 (1903).
ζ) i pass. med mer l. mindre intr. bet.: inta en (mera) upprätt ställning; resa sig (se ε); särsk. om kroppsdel o. d., i sht om hår (motsv. ε α'); äv. i utvidgad anv., om hållning: bli mera upprätt. Thet (är) fasligit, at ock håren må resas på hofwudet, at höra thet föräldrar kunna förbanna .. sin barn. Svedberg SabbRo 412 (1688, 1710). När prästen hade hunnit så långt i berättelsen, sågs kungens huvud resas en smula. Lagerlöf Saga 119 (1908). Hans panna klarnade, hållningen restes. Högberg Utböl. 2: 144 (1912). (Pans blick) sken i glöd / och raggen restes på den mörka huden. Beskow Marsv. 13 (1922). — särsk. (†) i uttr. resas högt, om bärg: lyfta l. häva sig (högt) upp i höjden (vid skapelsen); jfr 7 samt II 1 b. Bergen resas högt, och dalar sänckas neder, / Alla til thet mål, som Tu (Gud) them förestäldt. Kolmodin Dufv. 245 (1734).
η) i p. pf. (ofta med mer l. mindre adjektivisk bet.): som intar en mer l. mindre upprätt ställning l. som hålles upplyftad o. d.; ofta: som rest sig (se ε), stundom (om hår, fjädrar o. d.): som står på ända; äv. i uttr. rest på ända. Man beundrar .. (G. A. Bürgers) poetiska skönheter, med håren resta på hufvudet. Leopold 3: 179 (1798, 1816). En stor uf satte till ett tjut med örontofsarna resta på ända. Forsslund Djur 18 (1900). (Han) fick .. se .. (hunden) med resta rygghår och högtlyftat huvud springa över ravinbottnen. Munsterhjelm Järvl. 53 (1925). (†) Detta fel (dvs. svankrygg) är .. i mindre grad af mindre betydenhet, då dermed flera goda egenskaper för ridhästen stå i sammanhang, såsom rest hals, höjda och säkra steg (m. m.). Ehrengranat Ridsk. I. 1: 28 (1836). — särsk. (i vitter stil) om vågor o. d.: som tornats upp l. tornat upp sig; som häver sig högt; jfr β, ε β'. Adlerbeth Æn. 6 (1804). Böljans resta svall. Palmblad Aisch. 84 (1842).
ϑ) med objektet ersatt av bestämning inledd av prep. ; särsk. motsv. α, med bestämning betecknande kroppsdel o. d., stundom: lyfta l. sträcka (på ngt). Dahlgren Stanley 1: 301 (1890). (Bärguven) reser på hufvudet och för det fram och åter. Rosenius Naturst. 95 (1897). Resa på kammen. Östergren (1936). — särsk. i uttr. resa på sig, = ε. Hvarje våg, som reste på sig. CVAStrandberg 4: 101 (1857).
2) [jfr motsv. anv. i fsv.; specialanv. av 1 a] jäg. med avs. på villebråd: (i avsikt att förfölja) skrämma upp (från lega l. tryckningsplats) o. komma att ta till flykten, driva upp, stöta upp; äv. abs.: stöta upp villebråd. G1R 15: 316 (1543). Om Diuret reeses i thet ena Prästegället, och fångas i thet andra, skole Prästerna hafwa lijka Rättigheet. OrdnPrästersk. 1617, s. 2. Icke .. hafve någon våld, fast än han diuret på egen mark rest, det in på annans jord följa, utan så är, at han det å egen mark sårat hafver. PH 6: 3850 (1755). Ledde af säkra spår hans hundar reste en vildgalt, / Der han i gömslan låg. Adlerbeth Ov. 272 (1818). Intet ljud stör naturens andakt och frid. Då reser en hund med några ifriga och glada skall. Knöppel SvRidd. 225 (1912). BonnierKL 6: 28 (1925).
3) [jfr 1 b] med avs. på vapen o. d.: lyfta l. höja (till slag l. stöt o. d.); numera företrädesvis (jur.) i uttr. resa livsfarligt vapen (mot, förr äv. åt ngn), ss. beteckning för att ngn utsätter ngn för livsfara l. livsfarligt hot gm att lyfta vapen (l. annat tillhygge) l. gm att göra vapen osv. färdigt för omedelbar användning (mot honom). VRP 1685, s. 208. Eho som uti Wårt Hof tienar, dierfwes .. sitt swärd draga, stång eller sten emot annan i wredzmode och wilia resa .., böte giärning sin särskilt. Schmedeman Just. 1164 (1687). Det straff den bör hafwa, som reser byssa eller drager swärd emot annor. FörarbSvLag 2: 259 (1706). Drager någor .. knif eller svärd, spänner bösso, eller reser annat vapn åt annan ..; gånge therom (osv.). MB 24: 8 (Lag 1734). Har någon, i uppsåt att göra skada eller eljest i vredesmod, emot annan dragit knif eller svärd, spännt bössa eller rest annat lifsfarligt vapen; då (osv.). SFS 1864, nr 11, s. 47. Ängeln med flamgula byxor / reser den största af yxor. Karlfeldt FridLustg. 97 (1901). Resande av livsfarligt vapen. 1NJA 1923, s. 131. — särsk. i det bildl. uttr. resa härsköld, se HÄR-SKÖLD; jfr 5 b, d γ.
4) i utvidgad anv. av 1 b (δ), i fråga om uppförande av ngt (t. ex. altare, ställning, byggnad) som höjer sig över omgivningen: uppföra (ngt); stundom: bygga l. bygga upp (ngt); äv. med avs. på tält: slå upp; äv. i sådana uttr. som resa ett altare l. tämpel o. d. åt ngn, äv. resa ngn ett altare osv.; jfr 6 b. Resa en kolmila, uppföra en kolmila gm resning (se RESNING, sbst.2 1) av ved. Dauid skulle .. resa Herranom itt Altare. 1Krön. 21: 18 (”22”) (Bib. 1541; Bib. 1917: resa ett altare åt Herren). Ingen reser nu mehra Torn på Tempel eller fästen. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 115. Hvad mente du med templet som du reste här? / Med sten försonas Balder ej. Tegnér (WB) 5: 156 (1822). (Hon) lät .. i en afsides vrå på marken resa ett bål af torr ved. Wigström Folkd. 1: 141 (1880). Människorna .. reste hyttor och bruk på den gamla skogsmarken. Lagerlöf Holg. 2: 3 (1907). På ett större isflak restes tältet. VFl. 1938, s. 25. jfr (†): Denna bygning som är 12 3/4 alnar bred, finnes eij vara högre rest (dvs. ha högre takresning) än til 3 alnar. VDAkt. 1738, Syneprot. F III 7. — jfr UPP-RESA, v., samt HÖG-REST. — särsk.
a) i fråga om uppförande l. byggande av fartyg l. bord på fartyg; dels (skeppsb.) med avs. på bord på fartyg: uppföra l. bygga med jämförelsevis brant stigning från kölen, dels [jfr motsv. anv. i isl.] (i vitter stil, mera tillf.) med avs. på fartyg: (börja) uppföra l. bygga (gm att sträcka kölen o. resa (i bet. 1 b) spanten o. d.), dels slutligen (i vitter stil) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet., om skeppsstam: som uppförts med l. har en (så l. så beskaffad) sträckning i höjden. Fröken Elsa drog på segertåg, / en smäcker jakt, i dansens vita våg, / .. hur ädelt rest var hennes fina stam. Fröding NDikt. 21 (1894). Nu lät .. (Olav Tryggvason) resa det största skepp, som någon ännu hade sett i Norge. Heidenstam Svensk. 1: 92 (1908). Skall bordet ”läggas”, tar man föga på överkantens yttersida men mera på underkantens innersida. Skall det däremot ”resas” blir förfarandet det omvända. Hasslöf SvVästkustf. 293 (1949).
b) (i sht i vitter stil) mer l. mindre bildl.; särsk. med avs. på tankebyggnad, institution o. d.: bygga upp l. grunda o. d. Rosenstein 2: 165 (1789). Religionen vet att väcka ångerns smärta, / .. Och har en domstol rest uti ditt eget hjerta. Stenhammar 7 (1794). Då Zachris inte som förr kunde uppgå i den värld, som stora andar och visa mästare reste omkring honom, så kände han mången gång, att hans själ hungrade. Lagerlöf Top. 67 (1920).
5) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 (jfr 1 b α α'—γ', δ slutet, ε α', 4, 4 b, 6, 8 a, 10 a, 12); särsk. i uttr. som ange att ngn l. ngt lyfter l. hjälper upp l. upprättar ngn l. ngt ur förnedring l. vanmakt o. dyl. l. kommer ngn att repa sig l. fatta mod l. ger ngn andlig resning (se RESNING, sbst.2 2 e α) o. d.; förr äv. med avs. på mod: komma att stiga; jfr 6. Thetta fächtandet reste (konung) Pori modh tämmeligen högt op, kunnandes han ifrån Stranden see alt thet som tå war förelupit. Sylvius Curtius 618 (1682); jfr RESA UPP I 3. Res brott på brott; lägg fordna dars till dina! Leopold 2: 132 (1801, 1815). Huru resa detta sjunkande kejsarvälde, angripet af alla laster(?) Lönnberg Kåre 49 (1887). Att resa de fattigare klasserna ur deras betryck. Tenow Solidar 2: 106 (1906). Han reste kamraterna ur djupaste förtvivlan, ur förstockad slöhet. Koch Timmerd. 209 (1913). Hjältinnan når .. (i slutscenen) en förnämhet i sitt väsen som icke fanns hos henne förut. Sorgen reser henne. GHT 1924, nr 65, s. 3. — särsk.
a) (ngt ålderdomligt) bringa (ngn) att gripa till vapen l. att sätta sig upp emot ngn l. ngt; få (ngn) att resa sig (se 6 a); förmå (ngn) till uppror; äv. med obj. betecknande land l. landsdel o. dyl. l. ngns sinne o. d.; äv. abs.; äv. med sakligt subj.; särsk. i uttr. resa ngn l. ngt (e)mot ngn l. ngt. OPetri Tb. 73 (1525). Intit är byggendis ther vppå ath några bönder reszas skola til at stå Konung Christern emoth med. G1R 8: 30 (1532). Hertogenes wener (begynte) reesa landet emoot konungenom. OPetri Kr. 118 (c. 1540). Svart G1 107 (1561; abs.). Denne gången synes H. Arrhenius och H. Decanus willia resa hela collegium emot mig. Annerstedt UUH Bih. 3: 119 (i handl. fr. 1706). Maktens och lyckans onda ande, som reser människors sinne i högfärd mot Gud. Topelius Fält. 2: 426 (1856). Ett krig .. reser jordens folk mot varandra i en kamp på liv och död. SFS 1942, s. 2309. — särsk.
α) (tillf.) i uttr. resa (provins o. d.) i massa, åstadkomma massuppbåd i (provins osv.); jfr RESNING, sbst.2 8 a. SvH IX. 1: 340 (1910).
β) (numera bl. tillf.) i uttr. vara rest, ha bragts att gripa till vapen l. att göra uppror; möjl. äv. [utgående från 6 a]: ha rest sig (se 6 a). The smålenninger wåre resthe (o.) hade ihielslagit iii eller iiii edher nådis fogeter. G1R 6: 163 (1529). The begynte .. handla medt bönderna och reesa landet emooth konungen. Och woro thå bönderna snart reeste effter thet the woro illa till fridz med konungen. OPetri Kr. 229 (c. 1540).
b) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera bl. ngn gg i vitter stil, med ålderdomlig prägel) med avs. på (krigs)här, förr äv. trupper: ställa l. sätta upp, utrusta o. göra beredd för strid; särsk. i fråga om uppställande av upprorshär (jfr a); särsk. i uttr. resa här (e)mot ngn, förr äv. resa härar på benen. RA I. 4: 771 (1598). Hwilken af Wåre Undersåtare .. wore sin ed och trohet så förgäten, at han reste här, eller bore afwogan sköld, emot Osz eller Wåre efterkommande .., han hafwer förgjort ära, lif och gods. LMil. 1: 242 (1683). Konungen hade macht att reesa troupper till stora Brittaniens, Irlands, samt dess länders förswar på andra sidan hafvet. HSH 10: 173 (1715). Thielvar hade efter sitt förra nederlag rest förskräckeliga Härar på benen. Mörk Ad. 2: 330 (1744). Flere herrar af Folkungarnes namn reste krigshär i främmande land. Svedelius SmSkr. II. 1: 16 (1866, 1877). Hedin 4Tal 5 (1914).
c) med avs. på skrankor l. hinder, äv. svårigheter o. d., i uttr. som ange att ngn l. ngt bygger upp l. åstadkommer skrankor mellan några l. lägger hinder l. svårigheter i vägen för ngt; särsk. i uttr. resa hinder i ngns väg l. (e)mot l. (i vägen) för ngt, äv. resa svårigheter i vägen för ngt. Rydberg Varia 157 (1894: reser hinder däremot). Den politik, som .. reste skenbart oöfverstigliga hinder i min väg. Hedin Transhim. 1: 16 (1909). Icke heller reste .. (de svenska kommissarierna 1814) några allvarliga svårigheter i vägen för stortingets rätt att utse president. HT 1927, s. 270. Att natur och uppfostran rest tusen skrankor mellan oss. Östergren (1936). Det viktiga är att inga yttre hinder resas för kvinnornas tillträde till någon levnadsbana. GHT 1945, nr 13, s. 9. jfr: En gräns för vår färd (söderut) skulle resas av den del av sydpolens fastland, som bär Wilhelm II:s namn. Hedin Pol 1: 326 (1911).
d) komma fram l. upp med l. (allmännare) sätta i gång med l. åvägabringa l. åstadkomma (ngt) (jfr c, e); särsk. dels med avs. på fråga o. d.: bringa på tal l. sätta under debatt, uppställa, framställa, väcka, dels med avs. på invändning, tvivel, anmärkning, beskyllning, klagomål o. d.: framställa, bringa till uttryck. 2RARP 15: 149 (1746). Den tiden (dvs. 1725) var frågan om Vattuminskningen intet rester. Åhstrand Öl. 208 (1768). Det töfvade icke länge förr än klagomål restes. GHT 1898, nr 43, s. 2. Bland de beskyllningar fruarna resa mot Euripides, är äfven den, att (osv.). Paulson Aristoph. 2: 193 (1903). Om några anmärkningar kunde resas mot honom. Hellström Malmros 282 (1931). Fornv. 1945, s. 76 (: rest tvivel mot). (†) Jag torde (dvs. vågade) ingen förklaring begära .. (över meningen med tillägget i protokollet), efter jag då kunnat rest än mera buller. HSH 1: 265 (c. 1750). — särsk.
α) med avs. på krav l. anspråk: framställa, framföra. VL 1906, nr 296 A, s. 5. Hedberg Blomb. 316 (1953).
β) med avs. på motstånd l. opposition: börja göra; sätta sig till resp. framföra; åvägabringa, åstadkomma; ofta i fråga om uppträdande mot ngt l. ngn i tal l. skrift; särsk. i uttr. resa motstånd mot ngt, särsk.: sätta sig emot ngt; förr äv. i uttr. resa motvärn emot ngn, sätta sig till motvärn (gm att höja vapen l. dyl.; jfr 3). (Han) kunde .. inthet säija att någon war i Porten som reste något gewähr eller motwärn emoth dhen döde (som miste livet i slagsmålet). VRP 1685, s. 208; jfr 3. Forssell Stud. 1: 452 (1875). (Runeberg) måste .. resa motstånd mot Stenbäcks åsikt att all denna andens lugna växt vore förgäves och utan värde. Belfrage Runebg 142 (1917). Mot kommittéförslaget .. restes .. från två håll stark opposition. Höglund Branting 1: 528 (1928). Enligt sagan hade jämtarna (då konung Sverre med birkebeinarna tågade in i landet) först varit böjda att resa motstånd. JämtlHärjedH 1: 164 (1948).
γ) (†) med avs. på uppror l. upplopp: åstadkomma, åvägabringa, ställa till, börja. Kolmodin QvSp. 2: 525 (1750). Då en Constantinus reste uppror i Constantinopel dömdes han at få spö. Bergeström IndBref 87 (1770).
δ) med avs. på misstanke, förr äv. tanke l. uppmärksamhet l. missnöje o. d.: väcka l. framkalla l. kalla till liv; vanl. med sakligt subj. Ett alfvarsamt upförande, är .. (en svartsjuks) plåga ..; ett vänligt, reser hans misstanka. Kling Spect. Tt 2 a (1735). Rörelser, förskräckelser, missnöje och misstankar kunna resas, som vore något emot vår frihet å färde. Höpken 2: 201 (1755). VexiöBl. 1812, nr 4, s. 1 (: resa uppmärksamhet). Det är omöjligt att kännedoms tagande af sådana Storvärk, icke skulle resa manliga Tankar och Föresattser. Därs. 1815, nr 23, s. 3. Resa misstankar mot. Östergren (1936).
ε) [jfr motsv. anv. i y. fsv. o. i isl.] (ålderdomligt) med avs. på rättegång, rättegångsmål (jfr ζ), åtal, talan o. d.: anhängiggöra; sätta i gång med l. börja l. anställa (rättegång o. d.); väcka (åtal). G1R 4: 242 (1527). (Fogden) Lasze Olszön (har) hollitt huart åår tw tingh mett almogen j Östräbottnän, .. och hvar 3 m[a]rc szack han resth haffuer, haffuer han eij mere tagith en ½ m[a]rc. HFinlKamF 1: 130 (1539). H:r Weissman har rest en vidlöftig process, h(vil)ken icke så snart torde til slut bringas. VDAkt. 1760, nr 158. Så skal det nu mera icke vara öppet, at om et i så måtto redan afgiordt ämne resa någon talan. Därs. 1781, nr 193. Ett åtal som (sysslomannen) Nils Petersson å sitt ämbetes vägnar rest mot honom. JämtlHärjedH 1: 240 (1948).
ζ) (mera tillf.) med avs. på rättegångsmål (jfr ε): bevilja l. få resning (se RESNING, sbst.2 10) i (mål). Resa ett mål. Auerbach (1913). Det resta Marsjömålet är nu utsatt till ny behandling. Upsala(A) 1926, nr 294, s. 7.
η) (†) med avs. på syn(eförrättning): åvägabringa (gm domstols beslut). GullbgDomb. 16/10 1648.
ϑ) (tillf.) i uttr. resa rättelse, begära upprättelse gm rättegång. Lindström Österhus 129 (1952).
ι) (†) i uttr. resa ord (för sig l. med ngn), ss. beteckning för att ngn yttrar förolämpande l. kaxiga o. d. ord l. att ngn muckar gräl l. grälar (med ngn) o. d. Restis sså ord från ord på både sidor, szå lenge th[et] Eriich Swenson viiste dhå Oluff aff schotthussedh. 2SthmTb. 1: 177 (1546); jfr 7. HT 1891, s. 274 (c. 1580). (De hade) begyntt Resa ord med huar andre till dess de ähre kombne i Perlemente. VRP 17/2 1619. Botvidi 3Pred. 9 (1621, 1627: reesa Ord för sigh).
e) (i sht i vitter stil) med avs. på storm o. d.: uppväcka, åstadkomma. UVFT 12: 105 (1875). De ”ryska finnarna” som av sina skeppskamrater misstänktes för att kunna resa stormar och stilla dem. FinT 1936, 2: 7.
6) refl., i mer l. mindre bildl. anv. av 1 a α, b ε (jfr 1 b ε α', 8 b, 9, 10 b, 11); särsk. i uttr. som ange att ngn l. ngt höjer sig l. stiger l. kommer upp ur förnedring l. vanmakt l. att ngn repar sig l. fattar mod l. att ngt (ånyo) börjar blomstra l. förkovra sig l. att en känsla l. ett minne o. d. uppstår l. tillväxer l. börjar göra sig gällande l. att ngns krafter återvända o. d.; stundom äv. med det refl. objektet ersatt av bestämning bestående av refl. pron. styrt av prep. på, i uttr. resa på sig, resa sig. G1R 29: 536 (1560). Uthi mitt sorgse bröst sig reser litet Hopp. ÖB 118 (c. 1712). Det Onda dör / för evigt, men det fallna Goda reser sig / ur verldsbålslågan. Tegnér (WB) 5: 155 (1822). När vintern kom .., då reste sig än en gång Yngves krafter och hans hopp på lifvet. Bremer Hertha 433 (1856). Rikare minne täljer intet folks historia än det, som nu (vid firandet av G. I:s åminnelse) reser sig ur svenska hjertans djup. Svedelius SmSkr. II. 2: 3 (1860, 1888). Fy fan hvad jag är stukad efter min sista motgång. Få se om jag reser mig eller blir liggande? Strindberg Brev 5: 233 (1885). Att få handeln att resa sig. GHT 1895, nr 225, s. 2. Vrede och missunsamhet reste på sig. Bååth WagnerS 4: 155 (1908). (År 1613) började Ryssland resa sig ur den djupa förnedring, i vilken det bragts av det .. tartariska överherraväldet. KyrkohÅ 1941, s. 7. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i fsv.] i uttr. som ange att ngn börjar l. gör sig beredd att strida l. anfalla l. griper till vapen l. sätter sig upp emot ngn l. ngt o. d.; särsk.: sätta sig till motvärn l. göra uppror; äv. i utvidgad l. bildl. anv., särsk. om ngt sakligt (t. ex. tanke, känsla); särsk. i uttr. resa sig (e)mot ngn l. ngt, stundom äv. i uttr. resa på sig; jfr 5 a. Thet ena folkit skal reesa sigh emoot thet andra. Mat. 24: 7 (NT 1526; Bib. 1917: resa sig upp). Stort rykte och reddogha gick, huru Dalarna skulle sigh resa. RA I. 4: 816 (1598). Missnögde undersåtare, som .. reste sig til upror. Dalin Hist. III. 1: 164 (1761). Det stolta sinnet reste sig liksom till motsägelse och sjelfförsvar. Bremer Hertha 196 (1856). Tavaststjerna NVers 61 (1885: reste .. på sig). David Holms tanke reser sig inte mer till något motstånd. Lagerlöf Körk. 60 (1912). Människohonans raseri, när hon reser sig i kamp för något som är hennes. Moberg Rosell 245 (1932). (†) Emädan Engeländerne .. icke kunde medh fyllest mootstånd reesa sigh på Beenen. Brask Pufendorf Hist. 198 (1680).
b) (i sht i vitter stil) om byggnad l. stad o. d.: uppbyggas; uppföras; skjuta upp l. skjuta i höjden; äv. (särsk. om rike l. välde o. d.): grundas l. uppstå l. uppväxa; jfr 4, 4 b. Adlerbeth Æn. 8 (1804). Svedelius Statsk. 3: 227 (1869). Det ny-babyloniska rike, som reste sig på ruinerna af det assyriska. UVTF 12: 90 (1875). Den fart, med hvilken offentliga byggnader .. reste sig på flere ställen. Wennerberg 2: XII (1882). Hjärne K12 44 (1902).
c) i bildl. uttr. som ange att ngn lyfter l. höjer sig till en dominerande ställning l. till (en imponerande) andlig storhet o. dyl. l. [delvis utgående från 8 b] att ngn l. ngt i fråga om andliga egenskaper l. kvalitet o. d. höjer sig över andra. Hjärne SvFräm. 56 (1892, 1908). Ju ärligare vi se .. (K. XII:s) mänskliga ofullkomlighet i ögat, dess mäktigare reser han sig i det stora till en nationalhjälte. Heidenstam Tank. 39 (1899). Denna gestalt, som reser sig över alla andra narrar i litteraturen. Böök 4Sekl. 156 (1928). (Hamsuns Markens gröda) är ett verk som reser sig högt i den nordiska litteraturen. SvD(A) 1929, nr 208, s. 5.
d) om hinder l. svårighet o. d.: uppställa sig, yppa l. visa sig; jfr 5 c. Om hinder emot vår frihet och säkerhet tyckes resa sig. 2RARP 15: 1 (1746). En svårighet, som reser sig mot detta antagande. Wikner Tidsex. 91 (1888). VadViVeta 5: 81 (1925).
e) (i sht i vitter stil) om fråga, invändning, tvivel, krav o. d.: uppställa l. framställa sig, uppkomma; äv. om träta o. d., i sht förr äv. oroligheter l. uppror o. d.: uppkomma, uppstå; äv. om motstånd: uppstå, etableras; jfr 5 d. ÅgerupArk. Brev 20/1 1756 (om fråga). Första oron (under Birger Magnussons regering) .. reste sig på Gothland. Lagerbring 1Hist. 3: 90 (1776). Flensburg KyrklT 98 (1870; om motstånd). Bååth EgilS 78 (1883; om träta). Emot detta antagande .. reser sig .. en vigtig invändning. Borelius Metaf. 137 (1887). Ett uppror reste sig. Sundén (1888).
f) (i sht i vitter stil) om storm l. blåst o. d.: uppkomma, uppstå; i sht förr äv.: bli häftigare l. våldsammare; numera oftast mer l. mindre bildl.; jfr 5 e. En storm av ovilja reste sig mot detta beslut av regeringen. Spegel Dagb. 3 (1680). En storm reste sig. Dalin (1855). Vinden reste sig, blef till häftig blåst, och dref lågorna .. från hus till hus. Bremer Hertha 124 (1856). Cannelin (1921).
g) (†) om pänningskuld: härröra l. ha sitt ursprung (från ngt). Skulden reste sig från gamlare tid. Envallsson Procent. 90 (1786).
7) [jfr 5, 6] (i sht i vitter stil) i pass. med mer l. mindre intr. bet.: resa sig (se 6); särsk. (motsv. 6 e) om problem, tvist, larm, rykte o. d.: uppkomma, uppstå; förr äv. om vrede, i uttr. bliva högt rest, ss. beteckning för att ngn blir mycket vred (jfr 5). Ens kropp förwandlas heelt, när hon (dvs. vreden) högt blifwer reest / Förtagher ens Förnufft, och gör en lijk en Beest. Palmchron SundhSp. 185 (1642). Forssell Stud. 1: 161 (1875; om tvist). Ute på gården .. restes nu ett högljudt larm. Wigström Folkd. 1: 86 (1880). Ryktet restes att pesten brutit ut. Strindberg HMin. 2: 254 (1905). Steg himlen till jorden, det skedde just så / .. på hopp som vill lefva och sorg som vill dö, / och allt hade själar som restes i ljus. Hallström Sagodr. 14 (1910). Problem av de mest skiftande slag, som under arbetets gång restes. Böök Hazelius 192 (1923). — särsk.
a) (†) göra uppror, resa sig (se 6 a). Gustaf ii Adolf 86 (c. 1620).
b) om vind: börja blåsa; jfr 6 f. Så restes morgonbrisen, seglet sattes åter, och det gick framåt. Strindberg NSvÖ 1: 86 (1906).
8) i fråga om ngt vars egen höjd icke förändras men som är högre än omgivningen o. därigm höjer sig över denna. — jfr UPP-RESA, v.
a) (i sht i vitter stil) tr., om träd l. byggnad l. samhälle l. plats o. d.: låta (ngt) synas högt (över omgivningen), höja (se d. o. 1 a γ). Topelius Vint. I. 1: 34 (1863, 1880). Hufvudskalleplatser, / som resa sina kors i himlens sky. Rydberg Dikt. 1: 188 (1877, 1882). Bananen reser svala hvalf i spetsbågestil (vid Libanons fot). Heidenstam End. 10 (1889). På Riddarholmen .. reser Riddarholmskyrkan .. sitt höga, spetsiga torn. LbFolksk. 115 (1890).
b) refl. (förr äv. i pass. med intr. bet.): höja sig (se HÖJA 1 b β), sträcka sig i höjden; äv. i fråga om stigning i terrängen: stiga. (Musköten bäres så på axeln, att) änden aff Pijpan baak effter, reser sigh, något öfwer Hufwudet. Söderman ExBook 47 (1679). Svucku-stöt i Dalarna (torde) resa sig omtrent 6 till 7000 fot öfver hafvet. Bergman Jordkl. 88 (1766). Den yfviga tisteln med sårande taggar / Restes på tegen. Adlerbeth Buc. 58 (1807). Thébrödet reste sig i pyramider från de röda korgarne. Carlén Skjutsg. 315 (1841). Ön Island .. (är) Ett skoglöst bergland, som reser sig brant ur hafvet. Dahm GeogrElSkol. 59 (1863). Det stora järnverket reste sig med många höga och stora byggnader vid randen av ett vattenfall. Lagerlöf Holg. 2: 111 (1907). Granarna resa sig gröna och friska mellan mörka tallar. UNT 1943, nr 42, s. 8. jfr: Skogstrången hade tätnat och småbuskar hade rest sig (dvs. övergått) till unggranar. Moberg Rid 132 (1941); jfr 1 b ε, 6. särsk. (†) bärgv. om donlägig malmgång: mot djupet anta mera horisontal sträckning, lägga sig; jfr STIGA UPP. Rinman 1: 738 (1788).
c) (utom i ssgn HÖG-REST bl. i vitter stil, tillf.) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som reser sig (se b) l. sträcker sig i höjden; jfr 1 b ε. Högt rest på tegen med sårande taggar / Yfdes tisteln. Adlerbeth Buc. 58 (1814). jfr HIMMEL-, HÖG-REST.
9) refl., om ngt som l. vars yta (skenbart) förflyttar sig högre upp (jfr 6 b): stiga.
a) (mera tillf.) om solen: (skenbart) stiga (högre upp) på himmeln. Solen reste sig allt högre. Trolle Duvall 1: 10 (1875).
b) (†) om sjö: få högre vattenstånd. En Insiö i Tegelsmora, som .. tijd effter annan reser och säncker sig utan några märckeliga ordsaker. BokvGP 9 (1720).
10) (†) i fråga om stegring av pris l. värde. — jfr UPP-RESA, v.
a) tr., med avs. på pris: höja, stegra; äv. i uttr. resa sitt värde, om mynt: stiga i värde. (Det) är til befara, det brist på varan (dvs. tackjärn) torde något resa priset. Bergv. 2: 528 (1750). Då myntet .. reser sitt värde emot andre än jordbruksvaror. Fennia XVI. 3: 65 (1761). AdP 1800, s. 619. jfr Bib. 1703, Ordel.
b) refl., om mynt, vara o. d.: stiga (i pris l. värde); jfr II 6. Stiernman Com. 4: 197 (1679). Både Mynt och andre varor och redbarheter måste .. resa sig i värde, när efterfrågan blifver större än förrådet. Berch Hush. 359 (1747). Mennander PVetA 1756, s. 24.
11) (†) refl., i fråga om antal, summa, myckenhet o. d.: uppgå l. belöpa sig (till en summa o. d.); äv. i sådana uttr. som resa sig hög l. högt l. högre, uppgå till högt resp. högre belopp. HH XXXIII. 2: 56 (1549). G1R 25: 59 (1555: reijser siig högijre). Vij (äro) tilfredz, att I lathe them (som upplåta jord) samme penninger bekomme, effther thet .. thet sigh icke till högre summe rese kan, än som I udi edhers scriffvelse förmelle. Därs. 26: 798 (1556). Thenn schuld som .. schall betahles, reeser sigh fast högh. HH XXXIII. 1: 135 (1561). HB 2: 114 (1577: reser sigh .. förhögt).
12) i fråga om uppbärande l. anskaffande av pänningmedel.
a) (†) med avs. på saköre: uppbära; anträffat bl. i pass., liktydigt med: uppbäras, inflyta. All then sacköre, som årligen reest och vpburin bliffuer i for:ne mitt heradzhöffdingedöme. G1R 13: 244 (1541). Därs. 22: 126 (1551).
b) [jfr motsv. anv. i d. samt av eng. raise] (numera bl. i vissa kretsar, vard.) med avs. på pänningsumma: anskaffa l. uppdriva (gm lån); låna upp. Om den nya Summan måste resas på de orter, der de gamla Lånen äro tagne. AdP 1789, s. 657. Tror du .., att vårt namn äger en sådan styrka, att vi kan resa denna summa? Beijer BritaGrossh. 178 (1940).
II. [jfr motsv. anv. i fsv. o. i sv. dial.; med avs. på den intr. användningens förhållande till den tr. jfr VÄNDA, v.; delvis möjl. äv. beroende på inflytande från (l. sammanblandning med) RISA, höja sig, stiga (upp), l. från det urspr. kortstaviga verb som föreligger i finlandssv. dial. resa, risa, uppstiga, l. (i sht i vissa anv.; se 1 a β, 3, 4, 6, 7) från mlt. risen l. lt. ri(e)sen l. holl. rijzen l. eng. rise] i intr. anv. samt i anv. som ansluter sig härtill. — jfr UPP-RESA, v.
1) motsv. I 1.
a) motsv. I 1 a α; jfr RESA UPP II 1 a.
α) (†) fäkt. i uttr. resa i gard, resa sig (upp) i gardställning (efter utfall o. d.). Repost förekommes genom battut, då den angripande reser i gard. LednHandterHugg. 1841, s. 10. Därs. 43. jfr ÅTER-RESA, v.
β) [jfr motsv. anv. i dan. o. nor. samt av holl. rijzen, eng. rise] (tillf.) stiga upp (ur kojen), törna ut (till vakt o. d.); anträffat bl. i imper., liktydigt med (o. utgörande en försvenskning av): rejs (se REJS, interj.); jfr RESA UPP II 1 a slutet. Om en stund .. höres från batteriet, entonigt och utdraget: ”Res — res — res opp styrbords vakt!” Melander Långtur 187 (1896).
b) (†) motsv. I 1 b ε: resa sig; höja l. lyfta sig; utom i α o. β anträffat bl. i uttr. resa högt upp, om bärg: lyfta l. häva sig (högt) upp i höjden (vid skapelsen); jfr I 1 b ζ slutet o. RESA UPP II 1. Berghen resa högt vp, och dalanar settia sigh nedh, j thet rwm som tu them skickat haffuer. Ps. 104: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: Berg höjde sig). — särsk.
α) motsv. I 1 b ε α', om hår: resa sig; i sådana uttr. som hår(et) reser ngn på huvud l. på hans kropp l. håret reser över ända på ngn. Tå anden gick fram om migh, reeste migh håret på minom krop. Job 4: 15 (Bib. 1541). Ther mykit swäärs, ther reeser enom håår å hoffde. LPetri Sir. 27: 14 (1561). Jagh fattige Mann .. fåår .. sådane skamlige tilltaall, att hårett reeser öfuer ända på migh. VDAkt. 1659, nr 310. Dalius Valet. A 8 b (1681).
β) motsv. I 1 b ε β', om våg l. sjö o. d.: häva sig, resa sig; gå hög. Tå hoff sig vp en stoor storm, och wåghen reste swårliga. LPetri Psalt. 107: 25 (1560). Sjön börjar nu resa. Oxenstierna Vanderdecken 43 (1865). Därs. 47. särsk. [delvis möjl. utgående från I 1 b ε β'] i p. pr., om våg: som reser l. häver sig. Lucidor (SVS) 232 (1672). De allt högre resande vågorna. Trolle Sjöoff. 2: 68 (1870).
2) (†) bildl., om person l. känsla o. d.: resa sig (se I 6). När sigh Solen till sit Lopp / Reser utur Hafwet op / Reser och min Jämmer. Lucidor (SVS) 22 (c. 1670). Alt hwad som Gudh will är Öde för Eer alla / Aff thet så reser en then andra måste falla. Därs. 274 (1672). — särsk.: gripa till vapen (emot ngn), resa sig (se I 6 a). Fernander Theatr. 446 (1695).
3) [jfr motsv. anv. av holl. rijzen, eng. rise] (numera knappast br.) sjöt. o. skeppsb. om del av fartyg: höja sig, sträcka sig i höjden; jfr I 8 b. Rålamb 10: 2 (1691). Fribordet midskepps är 1,5 m.; men till vinnande af större sjövärdighet och beboelighet resa back och skans .. betydligt öfver vattnet. TSjöv. 1891, s. 266. — särsk. (†)
a) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., om bottenstock l. botten: som höjer sig jämförelsevis brant från kölen. Det Fartyg som icke har mera resande Båtten-ståck, än at det kan ligga på grund, uppå de ställen där Ebb och Flod är; bör (osv.). Chapman Skeppsb. 125 (1775). Resande Bottnar. Dens. Liniesk. 33 (1796). Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856).
b) ss. vbalsbst. -ande, om det sätt varpå ngt skjuter upp l. höjer sig över horisontalplanet: lutning. Vid Knäns och Salningarnes inrättande bör observeras Bogsprötetz resande eller språng. Rajalin Skiepzb. 154 (1730).
4) sjöt. i fråga om himlakropps (skenbara) rörelse l. i fråga om vatten- l. barometerstånd; jfr I 9.
a) [jfr motsv. anv. av mlt. risen, lt. ri(e)-sen, holl. rijzen, eng. rise] (föga br.) om himlakropp: (skenbart) stiga (högre upp) på himmeln; motsatt: dala (se DALA, v. I 1); jfr I 9 a. Under pågående observation skiljer man .. på när hon (himmelskroppen) ”stiger eller reser”, när hon ”står stilla” och när hon ”dalar”. Linder AntSAOB (1906; hskr.).
b) [jfr motsv. anv. av holl. rijzen, eng. rise] (†) om vatten i vik o. d.: stiga; jfr I 9 b. Vid springtid reser vattnet uti bayen 10 eller 11 fot. Carlsten Skeppseg. 28 (1853).
c) [jfr motsv. anv. av holl. rijzen, eng. rise] (föga br.) om barometer: stiga. Eftersom barometern ej vill resa med den kurs, vi nu styra, är det klart, att vi gå emot ett lägre lufttryck. Stenfelt Skepp. 46 (1903). Därs. 47.
5) (†) gymn. lodhängande förflytta sig (i sht med stigning snett uppåt) från den ena linan l. stången till den andra i en serie av linor osv.; jfr RESNING 14. Lodhäng(ande) flyttning (”resa”) på linor (stänger). Balck Idr. 3: 169 (1888).
6) [jfr motsv. anv. av lt. risen, holl. rijzen] (†) om vara, avgift o. d.: stiga (i pris l. värde l. belopp); ökas; jfr I 10 b. G1R 12: 167 (1539). Spannemålen, som nu hoss then menige man ringe finnes, och förtenskuld ganske hög reest och vpstigen är. Därs. 18: 35 (1546). Der kopparen reser, skall och Cronans toll resa. RP 4: 191 (1634). Stiernman Com. 2: 352 (1643). — jfr UPP-RESA, v.
7) [jfr motsv. anv. i fsv. samt av mlt. risen] (†) i fråga om antal, summa, myckenhet o. d.: uppgå l. belöpa sig (till en summa o. d.); äv. dels i sådana uttr. som resa högt l. högre, uppgå till högt l. högre belopp l. till mycket l. mera o. d., dels övergående i tr. anv., med bestämning (obj. l. adverbial) bestående av substantiviskt ord utan prep.: uppgå till, utgöra (jfr BELÖPA I 1 a β); jfr I 11. Tesse effter[scriff]ne godemen .. reknade .. th[et] skot, som .. (osv.), hulket skot som reste tusande oc nyetigi m[a]rk ortuger. SthmSkotteb. 3: 211 (1522). Om then matgiærdh som vth giordis j fiord maa thw granneligh forfara hwre hogth hon resthe baadhe mett quickt och oquickth. G1R 4: 40 (1527). VgFmT II. 1: 39 (1554: reeser någhot högre). Collecterne kunne resa till 12 T(unno)r. VDAkt. 1686, nr 216. Därs. 1696, nr 113. jfr Bib. 1703, Ordel.
Särsk. förb.: RESA IN10 4. till I 1 b: sätta in (ngt i ngt) i upprätt ställning; särsk. i fråga om insättning av ved (i kakelugn o. dyl. l. 1 kolmila). Att resa in bränslet i eldstaden. Knorring Torp. 1: 18 (1843). Rikt- eller fyllstången, som blifvit utdragen ur milan, sedan man rest in underveden. Svedelius Koln. 52 (1872). AllmogHemsl. 85 (1915). jfr inresa, v.2
RESA UPP10 4, äv. OPP4, förr möjl. äv. (i bet. I 4 a) UPPE. [fsv. resa up] jfr uppresa, v. I. till I 1, i tr. l. refl. anv.
1) till I 1, = resa, v.2 I 1.
a) med avs. på person l. djur: bringa i upprätt ställning, resa (se resa, v.2 I 1 a); särsk.: hjälpa (ngn) på benen l. lyfta l. hjälpa (ngn) upp i stående ställning (från liggande l. sittande) l. i sittande ställning (från liggande). (Jesus) reeste henne (dvs. den sängliggande sjuka) vpp, och toogh henne vidh handen. Mark. 1: 31 (NT 1526; Bib. 1917: reste upp henne). Den röda koen .. trånade sedan bort, så at dhe moste reesa henne up en tämmelig tijdh, til dhess hon omsijder störte. BtFinlH 2: 278 (1666). SvLekar- (GAAkad.) 1: 63 (c. 1860). jfr (numera knappast br.): Rees op din Krop (dvs. res dig upp), säij top / Stöt Glas ok Stoop i hoop. Lucidor (SVS) 40 (c. 1670); jfr b. särsk.
α) refl., i uttr. resa sig upp (jfr γ β'), ngn gg äv. resa upp sig, = resa, v.2 I 1 a α.
α') = resa, v.2 I 1 a α α'. Rees tigh vp och statt på thina föter. Apg. 26: 16 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Trenne gånger kastade jag det (dvs. lejonet) omkull, och trenne gånger reste det sig up igen. Ehrenadler Tel. 68 (1723). Bellman (BellmS) 4: 44 (1769: Res opp dig). Då reser han sig plötsligt upp i sängen. Runeberg 2: 110 (1846). Hallström Händ. 223 (1927).
β') = resa, v.2 I 1 a α β'. Joh. 8: 7 (NT 1526). Deras geste .. bestod deruti, att den, som talade, bugade med hufvudet djupt ned emot den andra, och straxt reste sig upp igen. Almqvist DrJ 351 (1834).
γ') = resa, v.2 I 2 a α γ'. Björnen reste sig upp på bakbenen. Thorell Zool. 1: 238 (1860).
β) (†) i pass. med intr. bet. (jfr γ β'): stiga upp, resa sig l. komma på benen; anträffat bl. (jfr dock γ β') oeg., om stad, ss. beteckning för att stadens invånare komma på benen av förvåning o. d. När folket mig nu såg så gråtögd och så trumpen, / .. Tå restes staden vp, och sade: dröme vi? Kolmodin QvSp. 1: 319 (1732).
γ) i fråga om uppväckande av döda; numera bl. (i högre stil, mera tillf.) med tanke på själva handlingen att bringa en död att stiga upp i stående ställning; förr äv. allmännare: uppväcka (ngn), bringa (ngn) att uppstå; förr äv. (med indirekt personobj.) i uttr. resa upp ngn ngn, mana upp (se mana upp 2) ngn åt ngn. Görer the siwka helbröghda, och the spetälska reena, Reeser vpp the dödha. Mat. 10: 8 (NT 1526; Bib. 1917: uppväcken döda). Spå migh genom spådoms anda, och rees migh vp then iagh sägher tigh. 1Sam. 28: 8 (Bib. 1541). JGOxenstierna 4: 93 (1815). särsk.
α') (†) närmande sig l. övergående i b, med obj. betecknande ngns kropp, med tanke på kroppslig uppståndelse. Tin kysk-dygd-ädla Kropp / Såff' saligt-säll i Roo til Gudh then reser op. Lucidor (SVS) 152 (1671). SionNSång. 110 (1778).
β') refl. (i uttr. resa sig upp), förr äv. i pass. med intr. bet.: uppstå; numera bl. med tanke på själva handlingen att stiga upp i stående ställning; jfr resa, v.2 I 1 a α α' slutet. The dödhe reesas vpp. Mat. 11: 5 (NT 1526; Bib. 1917: uppstå). The wordo leffuande igen, och reeste sigh vp på sina fötter. Hes. 37: 10 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917).
b) med avs. på ngt sakligt, = resa, v.2 I 1 b; särsk. med avs. på ngt som fallit omkull o. d.: ställa upp (igen). OPetri Kr. 186 (c. 1540). Kalm VgBah. 97 (1746; med avs. på midsommarstång). Resa upp slagna käglor. Berndtson (1880). Sahlin SkånFärg. 89 (1928). särsk.
α) med avs. på kroppsdel o. d., = resa, v.2 I 1 b α; särsk. i sådana uttr. som resa upp huvudet l. sitt huvud, resa (se resa, v.2 I 1 b α α') huvudet osv.; stundom äv. i utvidgad anv., med avs. på hållning: göra rakare, sträcka upp; äv. mer l. mindre bildl. Nu begynte the Swenska, .. hwilke här till platt tröstlöse warit hade, reese vp huffwudet och få modh igen. Svart G1 28 (1561). Ingen är så rädd .. som Haran: Ehwadh som hälst thet knepper, så reeser han vp öronen. Schroderus Comenius 204 (1639). Hon reste stolt upp sin hållning, sårad i djupet af sina innersta känslor. Tavaststjerna Inföd. 70 (1887). Högberg Vred. 1: 16 (1906).
β) = resa, v.2 I 1 b δ; äv. med indirekt refl. obj.; äv. mer l. mindre bildl.; utan bestämd avgränsning från (o. stundom övergående i) 2. OPetri Kr. 82 (c. 1540). Jacob reeste vp en wård offuer .. (Rakels) graaff. 1Mos. 35: 20 (Bib. 1541). Saul war kommen til Carmel, och reeste sigh vp itt segher tekn. 1Sam. 15: 12 (Därs.). Höpken 1: 214 (1745; bildl.). Åt hämnaren af våldets oförrätter / Res opp en minnessten, en ny, på Lützens slätter! Böttiger 1: 65 (1856).
γ) refl., i uttr. resa sig upp, = resa, v.2 I 1 b ε (α'); äv. (om växt): skjuta upp. 1Mos. 37: 7 (Bib. 1541). Thet är åkerfrucht som .. reeser .. sigh vp i Halm och bär ax. Schroderus Comenius 127 (1639). Håren reste sig up på .. (Telemachos') hufvud när han nalkades den omisskundsamme Plutonis mörka hemvist. Ehrenadler Tel. 739 (1723). Wägner Norrt. 118 (1908). jfr (†): Herrans herligheet reeste sigh vp aff Cherub alt in til Hwsz tröskelen. Hes. 10: 4 (Bib. 1541; Luther: erhub sich, Vulg.: elevata est; Bib. 1917: höjde sig upp); jfr 4.
2) i utvidgad anv. av 1 b (β), = resa, v.2 I 4; äv. mer l. mindre bildl. Thet är en ringe bekostnat att reszaa up en gierdzgårdh kringom Bristvngnerne (dvs. bröstugnarna). G1R 10: 215 (1535). Dominus Halvardus .. frågadhe om han skulle få låff att resa up på sin egen bekostnader en kakelung i stugan. Hall KultInt. 131 (i handl. fr. 1644). Uti skygd mot nordans kalla ilar / Vi rese upp vårt .. bo. Börjesson E14Son 77 (1847). När alla till ett fat hörande stäfver äro .. fulländade, kan man skrida till att resa up eller bygga up kärlet .., d. ä. till stäfvernas hopställning, och deras omslående med tunnband. Eneberg Karmarsch 1: 244 (1858). TurÅ 1910, s. 102. särsk. (numera knappast br.) med avs. på fartyg: (börja) uppföra l. bygga (gm att sträcka kölen o. resa spanten); jfr resa, v.2 I 4 a. (Olav Tryggvason) lät .. resa upp ett mycke stort skepp in under Lade hammaren. Peringskiöld Hkr. 1: 314 (1697; isl. orig.: let hann reisa scip).
3) (i sht i vitter l. högre stil) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 (jfr 1 a β, γ, b α, β, 2, 4), = resa, v.2 I 5; särsk.: bringa (ngn l. ngt) på fötter; stundom: upprätta (ngn l. ngt). OPetri 1: 62 (1526). JGOxenstierna 4: 75 (1815). Res upp det svaga, härjade och förtryckta! Topelius NBlad 174 (1866, 1870). Disponenten Odelberg .. hade .. så gott som ensam rest upp Degerfors från ett bankruttmässigt företag till ett .. ledande järnbruk. Johansson SmedBrukspatr. 102 (1933). särsk.
a) (ngt ålderdomligt) = resa, v.2 I 5 a. Peringskiöld Hkr. 1: 739 (1697). Eho den vara må, hög eller låg, som biuder til at resa up Allmogen .. är af mörksens furste. Oelreich 68 (1755). Förtviflan, hunger och harm reste dem (dvs. gesällerna) upp att förskaffa sig det med våld, som de ej med lämpa kunnat vinna. Chydenius 23 (1765). Fröding Stänk 147 (1896).
b) (numera bl. ngn gg i vitter stil, med ålderdomlig prägel) med avs. på (krigs)här, = resa, v.2 I 5 b. Lasse Jönnsson .. sade sig willia reisa vp en hunnehärr och slå ihiäl alt ridderskapitt och adell. Brahe Kr. 23 (c. 1585). Förgäfves resas härar opp / Mot Herran och hans smorda. Wallin Vitt. 1: 107 (c. 1820); jfr 5.
c) (†) med avs. på rättegång: anhängiggöra, börja; jfr resa, v.2 I 5 d ε. Effter H:r Commissarien onödigt vijs rest vpp en process, then han ei finner sig i stånd att fullfölja. VDAkt. 1751, nr 98.
4) refl., i uttr. resa sig upp, ngn gg äv. resa upp sig, i utvidgad l. bildl. anv. av 1 a α, b γ (jfr 1 a γ, 6), = resa, v.2 I 6; förr äv. i uttr. resa sig upp till ngt, upphäva sig till ngt. Rothovius 1Pred. C 1 b (1623). På det att hwar och een må see, med hwad ofoog och oskjäl en sådan man (dvs. professor Schütz) will resa sig upp till censorem öfwer andra. Annerstedt UUH Bih. 2: 344 (i handl. fr. 1687). När begärelserna resa sig upp i hjertat. Rundgren Minn. 2: 180 (1883). särsk.
a) i uttr. som ange att ngn börjar l. gör sig beredd att strida l. anfalla l. vänder sig emot ngn i fientlig avsikt (med krav l. öppna fientligheter) l. sätter sig (upp) emot ngn l. ngt o. d. (oftast i uttr. resa sig upp, ngn gg äv. resa upp sig (e)mot ngn l. ngt); äv. oeg. l. bildl., äv. med sakligt subj.; äv.: göra uppror (o. i denna anv. numera nästan bl. i förb. med prep. (e)mot o. oftast oeg. l. bildl.); jfr resa, v.2 I 6 a. Thå Gallio war landzhöffding vthöffuer Achaiam reeste judhana sigh vp alle medh itt moodh emoot Paulum och hadhe honom fram för domstolen. Apg. 18: 12 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Folck skal resa sigh vp emoot folck, och Rike emoot Rike. Luk. 21: 10 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Åthskillige små Förstar (i Grekland hade) reest sigh vppe, the ther Keysarens Högheet vthi Constantinopel icke wille giltigh skatta. Brask Pufendorf Hist. 35 (1680; ordet vppe möjl. felaktigt för vpp). Västgötarne .. reste sig upp och sluto med Olof Haraldsson ett enskilldt stillestånd. Botin Hist. 1: 220 (1789). I resen upp er emot Herrans smorda! Hagberg Shaksp. 3: 220 (1848). Nora .. som tynges af sin omedvetna skam, och som reser sig upp mot skymfen. Hedberg SvSkådesp. 155 (1884). KyrkohÅ 1930, s. 29.
b) (i vitter stil, numera bl. tillf.) = resa, v.2 I 6 b. Peringskiöld MonUpl. 120 (1710).
c) (i vitter stil, mera tillf.) = resa, v.2 I 6 c. Billing AntRiksd. 124 (1897).
5) [jfr 3, 4] (i vitter stil, numera bl. tillf.) i pass. med intr. bet.: resa sig (se resa, v.2 I 6); uppväckas; uppstå; förr äv. om härskare: framträda, uppstå; jfr resa, v.2 I 7. Barnen blygdes eij att döda Fahr och Moder: / Med Påck och Öfwerwåld Tyranner restes opp. ÖB 48 (1712). (Din mors) kärlek till dig, hvilken nu .. litet slumrar, skulle .. (gm din bortresa) resas upp, blifva varm, ja, häftig. Almqvist Col. 30 (1835). särsk. om storm o. d.: börja blåsa, uppstå; jfr resa, v.2 I 7 b. Lidner (SVS) 1: 329 (c. 1785).
6) (i sht i vitter stil) refl., i uttr. resa sig upp, äv. resa upp sig, = resa, v.2 I 8 b. En dyster furuskog reser sig upp på .. bergets nordliga sida. Nicander Minn. 1: 102 (1831). Nakna fjäll, som så småningom reste opp sig till höga bergstoppar. Lagerlöf Holg. 2: 122 (1907).
7) (i vitter stil, numera bl. tillf.) refl., om solen: höja sig, stiga upp på himmeln; jfr resa, v.2 I 9 a. När sigh Solen till sit Lopp / Reser utur Hafwet op. Lucidor (SVS) 22 (c. 1670). II. i intr. anv., motsv. resa, v.2 II. 1) motsv. resa, v.2 II 1.
a) (†; jfr dock slutet) om person l. djur: resa sig upp (se I 1 a α α'); äv. [jfr motsv. anv. av mlt. uprisen] med förbleknad bet.: stå upp l. begiva sig i väg (o. göra ngt), bryta upp; äv. mer l. mindre bildl. Tå nu alle the j Jabes j Gilead hörde alt thet the Philisteer Saul giordt hadhe, reeste the vp alle strijdhsamme män, och togho Sauls lekomen och hans söners, och förde them til Jabes. 1Krön. 10: 12 (”11”) (Bib. 1541). Vp då reess den hwite Björn. Visb. 2: 367 (c. 1600). Thet .. (är) ondt att vilia läggia sig sådan börda på halsen, som man intet förtror sig att förmå resa upp med. Verelius Gothr. 94 (1664). särsk. [jfr motsv. anv. av holl. oprijzen, eng. rise up] (tillf.) stiga upp (ur kojen), törna ut (till vakt o. d.); anträffat bl. i imper., liktydigt med (o. utgörande en försvenskning av): rejs upp (se rejs, interj.); jfr resa, v.2 II 1 a β. Om en stund .. höres från batteriet, entonigt och utdraget: ”Res — res — res opp styrbords vakt”! Melander Långtur 187 (1896).
b) (†) om hår: ställa sig på ända, resa sig upp (se I 1 b γ); jfr resa, v.2 II 1 b α. Rees up mit Håår, min Tankar stigen neder / Til Afgrundz Diup. Lucidor (SVS) 54 (1674); jfr Ps. 1695, 409: 11. 2) (†) i utvidgad l. bildl. anv. av 1 (jfr 1 a); jfr resa, v.2 II 2. a) göra uppror (mot ngn), resa sig (se resa, v.2 I 6 a); jfr I 4 a. At alla Bassars Trop, / Lär innan kortan Tijd moot Sultan resa op. Lucidor (SVS) 212 (1672). b) om storm o. d.: uppkomma, uppstå, börja blåsa; jfr I 5 slutet o. resa, v.2 I 6 f. Ther reeste vpp itt stoort wädher på syöön. Luk. 8: 23 (NT 1526). 3) om solen: stiga upp (på himmeln); gå upp; jfr I 7 o. resa, v.2 II 4 a. När Soolen reeser vp, in til hoon gå'er i Säng / Står han med Hatt i Hand. Lucidor (SVS) 123 (1669); jfr 1 a. Därs. 372 (1674).
Ssgr (i allm. till I 1 b): A: RES-BYGGNAD. (†) byggnadssätt utmärkande för resvirkesbyggnad; jfr byggnad 5 a. Hülphers Norrl. 2: 36 (1775).
-ELD. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (jul)-brasa av ved som placerats i mer l. mindre upprätt ställning; jfr eld 5. VästsvForntro 76 (1923; från Värml.). Celander NordJul 1: 159 (1928).
-GAFFEL. (†) gaffelformig anordning (”sax” av två med varandra förbundna spiror) använd ss. hjälpmedel vid resning av (större) stolpar. 2UB 3: 113 (1897; vid resning av telegrafstolpar).
-GARN. (res- 1776 osv. rese- 1768) (förr) vid säljakt använt nät som lades ut på grunt vatten intill skär l. grund o. dyl. o. som av jägaren med hjälp av en lina kunde resas upp över vattenytan, varigm sälen hindrades från att ta sig ner i vattnet o. undkomma jägaren; jfr garn 2 a. Åhstrand Öl. 59 (1768). Källström Jagt 153 (1850).
-GILLE. (res- 1887 osv. rese- 1775 osv.) [sv. dial. resegille] (dels i vissa trakter, bygdemålsfärgat, dels etnogr.) fest som firas vid nybygge, då takstolarna rests l. takåsen anbragts på sin plats, taklagsöl; äv. (om ä. förh.) om bjudning l. gille vartill deltagarna samlades för att hjälpa till med resning av väggarnas ramvärk l. av takstolarna (l. bådadera) i korsvirkeshus; jfr resnings-gille o. klene-gille. Lönqvist Bara 14 (1775). (Uppsättningen av taklaget) brukar särskildt firas med en glad fest, taklagsölet eller resgillet, då taket prydes med krans och löfruskor. ArbB 130 (1887). I Skåne .. ha ”resegillen” brukat hållas, dels när väggarnas ramverk restes och ifylldes, dels vid uppresandet av takstolarna. SvKulturb. 7—8: 181 (1931). 2SvUppslB 28: 930 (1954).
-GÄRDSELGÅRD. (†) = -gärdsgård. VDAkt. 1686, nr 103. —
-GÄRDSGÅRD. (†) stängsel (gärdsgård) av (kortare) virke i lutande l. mer l. mindre upprätt ställning. VDAkt. 1686, nr 103. (Älggården) hägnades stor, med 5 alnars hög resgärdsgård. VetAH 1819, s. 233. —
-HÄLL. (mera tillf.) häll (se häll, sbst.2 3) anbragt l. avsedd att anbringas i upprätt ställning (i öppen spis o. d.). FrÅdalsb. 1928, s. 25.
(I 1 b, II 3) -KNÄ. (mindre br.) skeppsb. resningsknä. Hasslöf SvVästkustf. 303 (1949).
-KYRKA. (res- 1773. rese- 1842) [jfr nor. reiskirke] (†) kyrka av resvirke, stavkyrka. Fernow Värmel. 284 (1773). Afzelius Sag. 4: 180 (1842).
-LAVE. (förr) bärgv. vid tillmakning iordningställd hög av på ända rest ved; motsatt: ligglave. Rinman 2: 1003 (1789). SvFolket 2: 348 (1938).
-MAST. (förr) sjöt. mastliknande stång avsedd att resas på däck l. kölhalningsbro för användning ss. fäste för ginor vid lyftning av tunga föremål (t. ex. resning av sax) resp. vid fasthållande av kölhalat fartygs mast i sådant läge, att kantring icke kunde äga rum. Frick o. Trolle 121 (1872). VFl. 1907, s. 54. —
-MILA, r. l. f. (res- 1687 osv. rese- 17411746) skogsv. kolmila vari veden är rest på ända; motsatt: liggmila; jfr rät-mila. BlBergshV 18: 98 (i handl. fr. 1687). De Valloner, hvilka uti K. Göstaf Adolphs och Drottning Christinas tid .. hitkommo, hafva varit de första, som här inrättat de så kallade Rese- eller Rätemilor. Wallner Kol. 1 (1746). Resmilorna äro cirkelrunda, liggmilorna rektangulära. Bolin OrgKem. 174 (1925). Ssgr (skogsv.): resmil-, äv. resmile- l. resmils-botten. jfr botten II 1 a o. mil-botten. Ekman SkogstHb. 230 (1908). -kol. kol (se kol, sbst.1 1 a slutet) erhållet vid kolning av resmila. Rinman 1: 1012 (1788). -kolning. jfr kola, v.1 2. JernkA 1828, 1: 343. -typ. Af resmiletyperna är östgötamilan den enklaste. Ekman SkogstHb. 228 (1908). -ved. (mera tillf.) kolved av det slag som användes i resmila. JernkA 1887, s. 335. -ved-längd. (mera tillf.) resmilveds längd; äv. konkret: bit kolved av den längd som utmärker resmilved (jfr längd 6). HbSkogstekn. 624 (1922; konkret).
-NÄT. (förr) = -garn. Linné Öl. 156 (1745).
-ORT. (i sht förr) bärgv. ort (se ort, sbst.1 I 5) som på ena sidan begränsas av en vägg av stående stämplingar vilka uppta trycket från ortens tak o. avskilja orten från den i det angränsande gruvrummet lösbrutna malmen; jfr bock-ort. JernkA 1917, s. 333. Ssg: resorts-magasin. (i sht förr) bärgv. magasin (dvs. gruvrum där lösbruten malm delvis får kvarligga så länge arbetet pågår i rummet för att sedan bortskaffas på en gång) med angränsande resort för bortfraktning av malmen. JernkA 1917, s. 333. —
-PROVISION, sbst.2 (förr) sport. av kägelresare vid kägelbana erhållen extrabetalning efter ett visst antal timmars arbete i följd. Upsala(A) 1914, nr 229, s. 7. —
-SKÅLE. [sv. dial. röjsskål] (i sht om ä. förh., dels i vissa trakter, bygdemålsfärgat, dels etnogr.) konformigt kokhus uppfört av resvirke (bestående av runda störar kring en stomme av grövre stänger vilkas övre ändar äro sammanbundna med en vidja). Erixon SkansenKultH 9 (1925). 2SvUppslB 26: 494 (1953).
-TAK. (res- 1914. rese- 1844) (†) tak vars takresning (sparrar o. åsar) icke är avskild (äro avskilda) gm ngt innertak från det under befintliga rummet. Dybeck Runa 1844, s. 118 (från Dalsl. o. Västergötl.); jfr Förbundet 1914, nr 11—12, s. 8. —
-TEGEL. (mera tillf.) tegel anbragt i upprätt ställning (på kant) i (smal) vägg o. d.; jfr -häll. JernkA 1906, s. 524. —
-TIMMER. byggn. timmer som anbringas l. anbragts i vägg o. d. i upprätt ställning; motsatt: liggtimmer; jfr -virke. ByggnArbMinn. 215 (1950).
-TIMRING. byggn. timring med restimmer; motsatt: liggtimring. HantvB I. 6: 176 (1938).
-VED. (res- 1922 osv. rese- 1752)
1) (†) om kluvna slanor anbragta l. avsedda att anbringas i upprätt ställning ss. ytterbeklädnad på husväggar o. d. Hastfer Får 181 (1752).
2) (mera tillf.) skogsv. kolved för inresning i kolmila, resmilved. HbSkogstekn. 618 (1922). Ssg (till -ved 2; skogsv., mera tillf.): resved-längd. resmilvedlängd. HbSkogstekn. 658 (1922).
-VERK(E), se -värk(e).
-VIRKE. (res- 1736 osv. rese- 17301892)
1) trävirke som anbringas l. anbragts i mer l. mindre upprätt ställning.
a) virke (stockar l. plank o. d.) som anbringas l. anbragts i vertikal ställning i vägg till byggnad (särsk. i stavkonstruktion) l. i stomme till (tork)ställning o. d. (motsatt: liggvirke; jfr -timmer); äv. om (stående virke i) ramvärk i korsvirkesbyggnad (jfr kors-virke 1) l. om trävirke som anbringas l. anbragts i upprätt ställning ss. ytterbeklädnad på husvägg o. d. (jfr -ved 1); stundom äv. dels om trävirke som anbringas l. anbragts i mer l. mindre upprätt ställning i stängsel o. d., dels om trävirke som reses l. rests i lutande läge mot en uppförd träställning o. d. för erhållande av ett enkelt skjul l. skyddstak o. d.; jfr -värk, -värke. Hela Huset (bör) fordras med Resewirke. VDAkt. 1730, Syneprot. F III 7. Mangården är instängd, dels med hus och endels med reeswirke. Därs. 1736, Syneprot. F III 7. En .. Smedja uprest af Resvirke och brädfodrad. GT 1787, nr 60, s. 4. Lägerhyttor af i jorden nedsatta stänger, ofvanpå hvilka lägges ett åsträd, mot hvilket ställes enkelt resvirke af störar, ribbor, spiror eller gärdsel. Hazelius Förel. 109 (1839). ArbB 130 (1887; i korsvirkesbyggnad). Resvirke, numera vanl. plank, fästes nedtill i ett på grundmuren lagt stock- el. plankvarv (syll) och upptill i ett annat dylikt (hammarband). 3NF 16: 674 (1932). Resvirket består primitivast av i marken invid varandra nedslagna stolpar eller stavar. HantvB I. 6: 398 (1938). Helmfrid Holmen. 195 (1954; i stomme till torkställning; om förh. 1806). särsk. (mera tillf.) bildl. (Materialismen) ”är bygd med vetenskapen som resvirke samt med korttänktheten som fyllnadsmaterial”. Skarstedt Pennfäkt. 27 (i handl. fr. 1891).
b) (numera föga br.) om virke i takresning (takstomme). Takets resvirke. VDAkt. 1776, nr 543.
c) (numera bl. tillf.) om resmilved l. om tjärved som inreses l. inrests i tjärdal; jfr -ved 2. Hülphers Norrl. V. 1: 103 (1789).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) enkelt skjul l. skyddstak l. vindskydd åstadkommet gm resning av trävirke mot en vägg o. d. (Man) åtnöjde .. sig ibland med att inhysa .. (hästarna) under resvirken, upprättade utanför kojväggarna (vid skogskörslor i Hälsingl.). Fatab. 1907, s. 39. Ssgr (till -virke 1 a; i sht i fackspr.): resvirkes-, förr äv. resvirks-byggnad. (-virkes- 1878 osv. -virks- 1872) konkret: byggnad uppförd av resvirke; jfr -värksbyggnad. (Trä-)Kyrkorna (i Norge) äro antingen timrade som blockhus af horisontalt liggande bjelkar eller ock s. k. resvirksbygnader. Upmark Lübke 373 (1872; t. orig.: Reiswerkbauten). Flodström SvFolk 282 (1918). -hus. (-virkes- 1879 osv. -virks- 18561891) jfr -virkes-byggnad. Juhlin-Dannfelt (1886). särsk. (numera föga br.) korsvirkeshus. SPF 1856, s. 11. Palmberg Hels. 847 (1889). -hydda. (mera tillf.) (enkel, konformig) hydda av rest (upprättstående) virke. Ymer 1922, s. 272. -konstruktion. jfr konstruktion 1. KultHM 1: 7 (1894). -skjul. (mera tillf.) (enkelt, konformigt) skjul av rest (upprättstående) virke; jfr -virkes-hydda. Erixon SkansenKultH 12 (1925). -stapel. klockstapel av resvirke. Fornv. 1940, s. 358. -teknik. byggnadsteknik utmärkande för resvirkesbyggnader. HantvB I. 6: 408 (1938). -torn, n. jfr -virkes-byggnad. Fornv. 1942, s. 217. -vägg. vägg av resvirke. 3NF 9: 402 (1928).
-VÄRK, n. (res- 1735 osv. rese- 16351752) [fsv. resevärk, stängsel (av resvirke); jfr nor. reisverk (varav d. rejsværk o. t. reiswerk)] (i sht i fackspr.) byggnadskonstruktion (utgörande vägg(ar) l. stomme i vägg(ar) l. stöd för ngt o. d.) bestående av stockar l. plank l. slanor o. d. i mer l. mindre upprättstående ställning (l. bestående av upprättstående ramvärk); äv. övergående i bet.: resvirke (se d. o. 1 a); jfr -värke. Hwalfwen och wåningarna, som ödhe woro (vid jordbävningen), .. frelste någre .. ifrån döden, emellan Bielkarna och Reesewärket. Schroderus Os. 1: 102 (1635); möjl. till -värke. VetAH 1749, s. 124. (Björsäters stavkyrka) är .. af rese- eller ståndelverk tilhopa nockad uti tvärbiälkar ofvan och nedan. Fornv. 1911, s. 69 (1752). Uti korsvirksbyggnader bör .. (ihåligt) tegel .. med fördel låta använda sig till anbringande mellan ståndarne i resverket. Gundberg Tegel 9 (1860). TurÅ 1946, s. 119. särsk. (numera bl. tillf.) oeg. l. bildl., om ngt som påminner om l. visar likhet med sådan byggnadskonstruktion. Detta höga resvärck af törne och taggar. Kling Spect. S 3 b (1735; om tät snårskog). Därs. Cc 3 b (om hög huvudbonad); jfr resning, sbst.2 3 e. Ssg: resvärks-byggnad. [jfr t. reiswerksbau] (i fackspr., föga br.) resvirkesbyggnad. Eichhorn KonstH 8 (1881).
-VÄRKE, n. (res- 16741808. rese- 1692) (†) = -virke 1 a; äv. = -värk. Kankel Hemmersam 35 (1674). Nytt Reesewärke och nya Ståckar i wäggen i stället för them som wore bårtruttnade. AllmogHemsl. 98 (i handl. fr. 1692). (Gradervärk) bestå af res-verke, med långa smala Ribbor, hvarpå sammanflätadt ris ligger. VetAH 1769, s. 62. EconA 1808, jan. s. 67.
B (†): RESA-STEN, se C.
C (utom i ssgn -gille numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): RESE-GARN, -GILLE, se A.
-GÅRD. [sv. dial. resegål] (†) = res-gärdsgård. FrestaPrästgInvent. 1719. Fernow Värmel. 339 (1773).
-KYRKA, -MILA, se A.
-PLANK. (†) plank (se d. o. 2) av lodrätt ställda plankor l. bräder o. d.; jfr -gård. BoupptSthm 12/6 1655. Därs. 1/12 1658.
-STEN. (resa- 1828, 1838. rese- 1667c. 1880) [sv. dial. res(e)sten, råjsesten; stundom anslutet till rese, sbst.] sten som rests av forntida nordbo(r) över grav o. d., rest sten (jfr resa, v.2 I 1 b δ); jfr bautasten o. jätte-sten 1. På Skärsta ägor .. står en Steen mansshögh, och kallas Reesesteen, säges der wara een Jätte begrafwen. MeddÖstergFF 1913, s. 42 (1667). VDAkt. 1669, nr 79. Hyltén-Cavallius Lif 54 (c. 1880).
-TAK, -VED, -VIRKE, -VÄRK, -VÄRKE, se A.
Avledn.: RESARE, sbst.2, m. [fsv. resare (i ssgrna torn-, upresare)] till I 1, 4: man (l. gosse) som reser ngt; särsk.
a) till I 1 b; särsk.: kägelresare. Phy-Phu-Ling 1862, s. 28. Resaren .. på en bowlingsalong. SvD(B) 1943, nr 20, s. 6.
b) (mera tillf.) till I 1 b δ; särsk.: man som reser l. rest l. låter l. låtit resa minnessten o. d. Hildebrand Hedn. 152 (1872). Andersson SkånH 1: 241 (1947).
c) till (I 1 b o.) 4, i ssgn steg-resare.
RESBAR, adj. till I 1: som kan resas (upp); särsk. till I 1 b α β', om fjädrar o. d. Nilsson Fauna II. 1: 350 (1835).
Spoiler title