RESOLVENT re1solvä4nt l. res1-, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. resolvente, f., eng. resolvent, fr. résolvante, f.; ytterst av lat. resolvens (gen. -entis), p. pr. av resolvere (se RESOLVERA). — Jfr RESOLVENTEKVATION]
mat. sådan funktion av en algebraisk ekvations (av högre grad) rötter som lättare kan bestämmas än rötterna själva o. med vars hjälp dessa rötter kunna erhållas; äv. om ekvation varigm sådan funktion bestämmes o. som användes ss. hjälpmedel vid lösning av en given ekvation, resolventekvation; jfr RESOLVERA 2. Collin AlgEqvLösn. 5 (1887; om funktion). Nagell Alg. 192 (1949; om ekvation). —
