SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1958  
REVA re3va2, v.5 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. reva; jfr nor. reive, nor. dial. reiva, isl. reifa, uppenbara, visa, omtala m. m., i nyisl. äv.: veckla (om), svepa, feng. ārāfian, veckla upp; av ett germ. raiƀōn, i avljudsförh. till REVE o. isl. rifja, vända (hö), uppenbara, utreda, behandla, sannol. äv. till mlt. berīven (med p. pf. berēven), snöra om, förse med tunnband. — Jfr BEREVA, REV, sbst.1—3, 8, REVE]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) linda (ngt), vira, veckla; omlinda l. binda om (ngt). War Reffwath om Krutheth Oxehuder — 8 deg:r (dvs. däcker) 9 st:r Wrachud(er) — 14 deg:r Hussingh — 40 bundh. ArkliR 1567, avd. 25. Uti Nätra refvas Lingarnet på Haspel af 2 1/2 alns omkrets. Törnsten Linnel. 5 (1787). Man band om (revade) ett vinterlass två gånger. Levander DalBondek. 1: 260 (1943).
2) [eg. specialanv. av 1] med avs. på för vävning avsett garn: varpa, ränna; äv. med inbegrepp av bomning; äv. utan obj.; äv. i utvidgad anv., med avs. på väv: varpa (o. bomma) garn till (väv); utom i ssgn REV-GARN numera bl. i vissa trakter i folkligt spr. Lindahl o. Öhrling 1: 176 (1780). Spunnit och refvat ylle garn til fyratijo alnar väf. Västerb. 1939, s. 58 (1787). Derefter spann hon linet, härfvade och refvade det, spände ränningen i väfstolen. Topelius Läsn. 6: 187 (1884). Kom en främmande person in, då en väf refvades, så ropade den som refvade: ”stig långt och bredt!” Bengts Vargt. 68 (1915). Då man ”revar” (varpar) till en väv, får man ej äta, ty då skall väven ej räcka längre. Hembygden(Hfors) 1915, s. 52. jfr UT-REVA.
Ssgr: A (i allm. till 2): REV-GARN, sbst.2 (sbst.1 se sp. 1598). [sv. dial. revgarn] (dels i vissa trakter i folkligt spr., dels, mindre br., i fackspr.) varpgarn, kättingsgarn; varp, kätting. KatalIndUtstSthm 1897, s. 56. Fröberg Skrädd. 35 (1941).
-KAM. (i Finl.) redkam (se redkam, sbst.2). Hallstén o. Lilius (1896).
(1) -SKÖRT. (rev- 16421652. reve- 1647) (†) till kvinnodräkten hörande rulå (av tyg hoplindat till en rulle) som anbragtes under midjan för att framhäva höfterna. (Utlämnat tyg o. garnering) till Tränne Snörliff och Refskiörtt medh kiortelsäkar i Reffskiörtten. KlädkamRSthm 1642 A, s. 26 a. Därs. 1651 52 Fransk., s. 209 (fr. originalräkningen: bourletz).
-STAKE, sbst.2 (sbst.1 se sp. 1608). (i Finl.) = -trä. Ahlman (1872). Cannelin (1921).
-STICKA, sbst.2 (sbst.1 se sp. 1616), r. l. f. (i Finl., föga br.) lässpinne. Hallstén o. Lilius (1896). Cannelin (1921).
-TRÄ, n. [sv. dial. revträ] (i vissa trakter, i folkligt spr.) varpa, varpkrona; jfr -stake. Bromann Stavs. 42 (1748). Västerb. 1924—25, s. 370.
-TRÄD. (i Finl., numera bl. tillf.) = -trä. Ahlman (1872). FolklEtnSt. 5: 151 (1934).
B (†): REVE-SKÖRT, se A.
Spoiler title
Spoiler content