RINKA riŋ3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. rinka, runka av o. an, slå av o. an (t. ex. om dörr), knarra ss. en dörr l. ett lås; jfr fär. rinka, runka, shetl. rink, rycka, ruska; i avljudsförh. till RANKA, v.1, o. RUNKA. — Jfr RINKBLÄSTER]
1) (†) (upprepade ggr) öppna o. stänga en dörr, slå fram o. tillbaka med en dörr. (Sv.) Rinka. (Lat.) Nihil nisi ianuam aperire atque claudere. Schroderus Dict. 247 (c. 1635).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) svaja, gunga; (stå ostadigt o.) hota att falla; jfr RICKA 1. Bordet som håller på att rinka i golvet. Vi 1955, nr 19, s. 11.
Avledn.: RINKIG, adj. (-ug 1745) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 2: rankig, ostadig; jfr rickig. (Om man icke provar en tapp i dess hål) måste man vänta .. et rinkugt och ovaraktigt verk. GPolhem PVetA 1745, s. 11.
