publicerad: 1958
RIT ri4t, sbst.1, äv. (numera i sht med sammanfattande bet., se a, b) RITUS ri3tus2, äv. 40, r. l. m. (SKN 1844, s. 77, osv.) ((†) n. Edholm SeklSlut 88 (1876)); best. riten; pl. riter32, äv. 40, förr äv. ritus (ri`tuss Dalin) (LittT 1795, s. 375, Dalin (1855)).
Ordformer
(rit 1837 osv. ritus, sg. 1841 osv. ritus, pl. 1795—1855)
Etymologi
[jfr dan. o. t. ritus, eng. o. fr. rite; av lat. ritus (pl. ritus), rotbesläktat med isl. rím, räkning (se RIM-). — Jfr RITUAL, sbst. o. adj., RITUELL]
(yttre) bruk l. sedvänja med religiös innebörd (l. vilande på föreställningar tillhörande folktron); kulthandling (såväl inom de kristna kyrkorna som inom främmande religioner); kyrkobruk. Den andeliga vältaligheten .. upkommer ej innan den grofva superstitionen uphört; före den tiden finnes blott vissa ritus, divination o. s. v. LittT 1795, s. 375. En af Odinsläran helgad ritus vid begrafningen. SKN 1844, s. 77. Det jämförelsevis bestående och fasta i primitiv religion äro bruken, riterna. Nilsson PrimRel. 176 (1911). Wyclif (visar), att tron på Jesus Kristus, utan riter och ceremonier, är nog till frälsning. KyrkohÅ 1937, s. 46. Ingenting ansågs (i det forntida Egypten) i mäktig verkan övergå de riter, som bestodo i uttalandet av vissa ord och utförandet av vissa handlingar på ett i minsta detalj föreskrivet sätt. Fåhræus LäkH 1: 90 (1944). — jfr FRUKTBARHETS-, INITIATIONS-, INVIGNINGS-, LUSTRATIONS-, MANBARHETS-, OFFER-, RÄGN-, VEGETATIONS-, VÅR-RIT m. fl. — särsk.
a) sammanfattande, om stadgad l. hävdvunnen ordning för en ceremoni l. förrättning inom viss religion l. kyrka l. kyrkoriktning l. om samtliga de religiösa bruk som tillsammans bilda hela det för en viss religion osv. utmärkande yttre ceremonielet. Pfeiffer (1837). Dessa båda (samfund) utgjorde en enda sect, bekände sig till samma läror och hade samma ritus. Agardh ThSkr. 1: 15 (1842, 1855). Jordfästningen utfördes efter evangelisk ritus. SvD(A) 1926, nr 289, s. 3. De många besynnerliga ceremonierna, som påminde om den grekisk-katolska riten. Lagergren Minn. 5: 167 (1926). Den svenska kyrkans ritus. KyrkohÅ 1935, s. 189.
b) (ofta med skämts. l. ironisk prägel) i utvidgad anv.: bruk l. sed som (stundom med en anstrykning av vidskepelse) iakttages vid vissa mer l. mindre regelbundet återkommande tillfällen; ofta om enskild handling som utgör sådant bruk l. om enskilt moment ingående ss. led i en bestämd följd av sådana handlingar; vanemässig handling; äv. (motsv. a) sammanfattande, om hävdvunnen ordning l. hävdvunna yttre former för högtidlig fest o. d. När det gällt att i värdig yttre form och ritus gestalta en festlighet eller en högtid. SDS 1929, nr 235, s. 4. Skövla det allmänna smörgåsbordet — en nationell rit som (osv.). SvD(A) 1934, nr 191, s. 8. Ibland kunde han stanna och se sig omkring (då han var ute och satte upp biografaffischer). Det var en symbolisk handling, en rit som krävde allvar och ensamhet. Johnson Se 39 (1936). Andersson VarfBlom. 85 (1947).
Ssgr: RIT-ENLIG. överensstämmande med en rit l. riten. Att valan ritenligt satt för sig själv på sejdställningen, afskild från de andre. Höckert Vǫluspá 1: 40 (1926). —
-KONGREGATION(EN). [jfr t. ritenkongregation, eng. congregation of rites, fr. congrégation des rites, lat. congregatio sacrorum rituum] (om romersk-katolska förh.) kongregation (se d. o. 3) som handlägger frågor rörande kult, kanonisering, reliker o. d. Hellerström Liturg. 90 (1932). —
-SAMLING. konkret: (skrift innehållande) samling av beskrivningar över riter. Karlgren OrdMittR 159 (1918). —
Spoiler title
Spoiler content