publicerad: 1959
ROMARE rωm3are2 (rωm3arə2 l. rω3m- LoW (1911)), sbst.1, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. = ((†) romarer OPetri 2: 273 (1528), Rudbeck Atl. 2: 220 (1689)); pl. best. -arna (-e) ((†) romarena Stiernhielm Arch. H 1 a (1644), Sundén (1888); romerna Spegel GW 261 (1685); romrarne Rosenstein 2: 229 (1789), Sundevall ÅrsbVetA 1840—42, s. 59).
Ordformer
(förr äv. romm-)
1) manlig invånare i den forntida staden Rom l. manlig romersk medborgare; i pl. äv. utan avseende på kön; i pl. best. ofta sammanfattande, liktydigt med: det romerska folket l. riket. OPetri 2: 273 (1528). S. Pauli Epistel til the Romare. (Bib. 1541; titel på ett av de kanoniska breven i Nya testamentet). Frigga .. kallades .. af Romarne Ceres. Spegel 131 (1712). Romarne. (Pallin o.) Boëthius AllmHRealsk. 38 (1905; rubrik). Bolin VFöda 185 (1933). — särsk. med tanke väsentligen på (skrift av) fornromersk författare. Jag lemnar här ett simpelt instrument / Och dessa böcker, Romare och Greker. Hagberg Shaksp. 7: 155 (1849).
2) i fråga om förh. efter antiken: manlig invånare i l. man från Rom; man som är bosatt i Rom; manlig rombo; i pl. äv. utan avseende på kön. Björnståhl Resa 1: 385 (1772). Atterbom Minn. 488 (1818). DN(A) 1943, nr 220, s. 6. — särsk. (†) oeg. l. bildl., i uttr. vara romare i Rom, ta seden dit man kommer; jfr 1. CVAStrandberg 4: 183 (1857).
3) [jfr 2] (i fackkretsar, ngt vard.) om person (särsk. konstnär) som under en längre tid uppehåller l. uppehållit sig i Rom. Ljunggren Resa 64 (1871). Hos våra romare — Stäck, Palm — finna vi landskapstraditionen från 1840-talets Italien. NordT 1886, s. 589. GHT 1947, nr 268, s. 3.
4) med tanke på Rom ss. centrum för den romersk-katolska kyrkan o. säte för påven; äv. liktydigt med: romersk katolik.
a) (†) i pl. best. (äv. i uttr. de andliga romare), om de romersk-katolska, kyrkliga myndigheter som ha sitt säte i Rom. Att Leo Påue viij:de wendet koret ifrå the Romare, ock jn på kiesare Otte .., atth han skulle kora Påue. G1R 5: 175 (1529). Att med tålamod och glädje draga det ok, som de Andelige Romare .. pålade (svenskarna under medeltiden). Botin Hem. 2: 39 (1756).
b) ss. förled i ssgr; jfr 6.
5) (numera föga br.) latinist, latinare. Bååth-Holmberg Morf. 1: 62 (1910). jfr: Därest barnet har avlagt (student-)examen med latin som ämne anlägger fadern (när han skall hålla tal) .. något av minen ”oss romare emellan” samt uttalar ordet silentium. Idun 1957, nr 17, s. 9.
6) ss. förled i ssgr: som har avseende på l. samband med (det antika l. moderna) Rom, rom-, romersk; jfr 4 b.
Ssgr (i allm. till 1): ROMAR- l. ROMARE-ANDA. (i vitter stil) anda som utmärkte romarna. Beskow Valerius 50 (1855). —
(4 b) -AVLAT. (†) om den romersk-katolska kyrkans avlat. G1R 4: 75 (1527). OPetri Kr. 281 (c. 1540). —
-BREV(ET). [jfr t. römerbrief] det kanoniska brev i Nya testamentet, som numera i bibeln benämnes Paulus' brev till romarna. Lénström RomLittH 78 (1838). —
-DRAG. (i vitter stil) drag som var l. anses ha varit utmärkande för romarna. Fallström VDikt. 1: 108 (1893, 1899). —
-DÖME(T). (i vitter stil) om det forntida romerska väldet l. riket. Rydberg KultFörel. 4: 1 (1887). —
-FYSIONOMI. (mera tillf.) en romares fysionomi l. en fysionomi som liknar en romares (särsk. med tanke på romersk näsa). Almqvist Skälln. 96 (1838). —
(6) -FÄRD. [jfr d. romerfærd, t. römerfahrt] (†) romfärd. Dalin Hist. 2: 392 (1750). Atterbom Lyr. 2: 119 (1825). —
(4 b) -KYRKA. [fsv. romara kirkia] (i vitter stil, tillf.) om romersk-katolska kyrkan. TSvLärov. 1954, s. 770. —
-LAG, r. l. f. l. m. (†) i sg. best.: romerska rätten, romarnas lag. OPetri 4: 336 (c. 1540). Runius (SVS) 1: 165 (1703). —
-LAND. (i vitter stil) romerskt land; särsk. i sg. best.: romarnas land, det romerska riket. Janzon Prop. 3: 73 (1911). Fornv. 1948, s. 35. —
-LYNNE. (i vitter stil) lynne som var l. anses ha varit utmärkande för romarna. Montelin VLittH 2: 16 (1931). —
-NATUR. (i vitter stil) en romares natur l. natur som liknar en romares; äv. konkret, om person med sådan natur. Wirsén i 3SAH 14: 160 (1899). Lucilius (var) ingen sträv romarnatur som Cato d. ä. Montelin VLittH 2: 13 (1931). —
-NÄSA. [jfr d. romernæse, nor. romernese, t. römernase] (numera bl. tillf.) romersk näsa (se romersk 2 c α). Rydberg RomD 23 (1877). —
-ORD. (i vitter stil) en romares ord; ord ur det latinska språket l. den latinska litteraturen. Montelin VLittH 2: 63 (1931). —
-PANNA. (mera tillf.) (hög, välvd) panna av det slag som var l. ansågs ha varit utmärkande för romarna. Wirsén Ton. 136 (1893). Heidenstam i 3SAH 25: 66 (1912). —
(6) -RESA, r. l. f. [jfr d. romerrejse, nor. romerreise] (numera knappast br.) resa till Rom. Lagerbring 1Hist. 2: 248 (1773). Thomander TankLöj. 221 (1843). särsk. bildl., = rom-resa b. Wranér Hägr. 141 (1891). —
-RÄTT, r. l. m.
-SPRÅK(ET). [jfr d. romersprog] (i vitter stil) latin. Runius (SVS) 2: 12 (1724). Lidman Blodsarv 78 (1937). —
-STAD. (i vitter stil, numera bl. tillf.)
1) [fsv. romara stadher] till 1, 2, 6: Rom; företrädesvis i sg. best. LPetri 3Post. 68 b (1555). (Rafael) vandrar under romarstadens pinjer. Wirsén Sång. 287 (1884).
2) till 1: romersk stad. På andra sidan om Linz ligger .. en gammal romarstad Wels. Böttiger 6: 186 (1835). —
(4 b) -STYCKE. [(y.) fsv. romara stykke; möjl. urspr. till 1 (jfr holl. romeinstuk, om berömligt dåd, värdigt en romare)] (†) om skalkstycke l. knep o. d. av det slag som den romersk-katolska kyrkans män brukade, påvisk list o. d.; jfr påva-stycke. I samma besegling brukadhe biscop Hans (Brask) i Linköping itt listigt Romare stycke, ty han screff een liten Scrifft så lydhandes, Til thenna besegling är jach nödd och twingat. OPetri Kr. 312 (c. 1540). LPetri Kr. 148 (1559). —
-TAL. [jfr d. romertal, t. römerzinszahl] kronol. romerskt skattetal (se romersk 2 j), indiktionstal. SvUppslB (1935). —
-TID(EN). [jfr t. römerzeit] om tiden för det romerska riket l. väldet. Atterbom Minn. 490 (1818). Spår från romartiden. Holmström Pyren. 125 (1928). —
(6) -TÅG. [jfr t. römerzug] (numera knappast br.) (krigs)tåg mot Rom. De tider, då Tyska Kejsarne gjorde sina krigiska Romartåg. Atterbom Minn. 347 (1818). TySvOrdb. 1957 (1932). —
-VULEN. (i vitter stil, mera tillf.) lik en romare(s). Wirsén Sång. 95 (1881, 1884). En romarvulen stoiker. 2NF 10: 752 (1908). —
Avledn.: ROMARINNA1032, förr äv. ROMERINNA, f. (-ar- 1682 osv. -er- 1593) [jfr d. romerinde, nor. romerinne, t. römerin] kvinnlig romare, romersk kvinna.
1) till 1. RelCur. 192 (1682). Perpetua, en ung romarinna av förnäm börd. Alving SvLittH 3: 44 (1932).
2) till 2. PJGothus Helg. A 4 a (1593). Böttiger 6: 273 (1836). Romarinnan. Moravia (1950; boktitel).
Spoiler title
Spoiler content