publicerad: 1959
ROTS rot4s, r. l. m.; best. -en.
Ordformer
(rots (-tts, -tz) 1688 osv. råss 1775. råts (-tz) 1735—1775)
i sht veter. o. med. smittosam, kroniskt förlöpande sjukdom hos djur av hästsläktet, i sht hos hästar (stundom äv. hos andra djur l. människor) vilken vanl. yttrar sig i slemflöde från näsan, knutor o. rötsår på nässlemhinnan o. i lungorna samt förhårdning av körtlarna i käftgropen; äv. om form av denna sjukdom som yttrar sig i svulster i l. under huden, hudrots; jfr SNIP, STEN-KVARKA. Hästen Casseras som war Odugl. och hade Rotzen. GenMRulla 1687, s. 467 (1688). Hästar .. som af Råtz .. äro angripne, skola .. dödas. PH 2: 1224 (1735). Rebau NatH 1: 145 (1879; hos hund). Rots kan överföras på människor från sjuka hästar. Wirgin Häls. 3: 96 (1933). — jfr NÄS-ROTS. — särsk. i utvidgad anv., om sjukdom som i sina yttringar påminner om rots; i ssgrna BEN-, FÅR-ROTS.
-GIFT, n. (†) smittämne som förorsakar rots; jfr gift, sbst.2 1 e. Wahrman Manski o. Wolstein 128 (1807). Florman Hushållsdj. 104 (1834). —
-KNUTA, r. l. f. [jfr t. rotzknoten] jfr knuta, sbst. 2 a. Florman Abildgaard 53 (1792). SFS 1915, s. 1742. —
-SJUKA, r. l. f. rots. Dannström Hering 80 (1848). I munhålan är rotssjukan huvudsakligen koncentrerad till gommen. Hylin Munn. 2: 80 (1933). —
-SJUKDOM~02 l. ~20. rots. Dieterichs Hästsk. 175 (1833). —
-SVAVEL. (†) Rotzsvafvel, är den grofvaste och orenaste sorten svafvel, som brukas mot rotsen hos hästar. Synnerberg (1815). —
-VAR, n. var från rotsknuta o. d. Dieterichs Hästsk. 179 (1833). —
Spoiler title
Spoiler content