ROTURE, r. l. f.; anträffat bl. i sg. best. -en.
Etymologi
[av fr. roture, av ffr. routure, roupture m. m., brytning, nyodlad åker, av lat. ruptura, brytning, i mlat. äv.: nyodlad åker, ofrälse arvgods l. börd l. stånd, benämning på den ofrälse jordbrukarklassen i Frankrike under feodalväldet (se RUPTUR)]
(†) ofrälse stånd l. samhällsklass; i sht nedsättande. Stenhammar 149 (1794). Idel Majorer, Kaptener, Fröknar, ja till och med Generaler; på sin höjd ett par Borgmästare och Mamseller af roturen. Polyfem II. 11: 4 (1810). Roturens vivatrop. Phosph. 1811, s. 279.
Avledn.: ROTURISK, adj. (†) ofrälse; underklassig. Min ringa roturiska person. Polyfem I. 1: 3 (1809). Hans .. roturiska härkomst. Därs. 46: 2 (1810).
