SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1959  
ROTVÄLSK 3t~väl2sk, adj.
Etymologi
[jfr d. rotvælsk; av t. rotwelsch, av mht. rotwelsch, rotwalsch; förleden sannol. av tysk rotvälska rot, tiggare, möjl. av mht. rot, röd, rödhårig, opålitlig (se RÖD); senare leden är welsch (se VÄLSK)]
1) som utgör l. tillhör rotvälska.
a) motsv. ROTVÄLSKA, sbst. 1. Redan år 1601 utkom en Grammatik för Rotvelska språket. ConvLex. 3: 545 (1825). De tyska och danska rotvälska orden ha väl genomgående upptagits av knallarna via lösdrivarna. NysvSt. 1929, s. 235.
b) motsv. ROTVÄLSKA, sbst. 2. Weise 1: 105 (1769).
c) motsv. ROTVÄLSKA. sbst. 4, 5. Rotvälsk rapakalja. Scholander 3: 125 (1866).
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (†) i sg. obest. i substantivisk anv., om rotvälskt språk.
a) = ROTVÄLSKA, sbst. 1. Rotvälsk kalla Tyskarna Svart Tattarnas Tungomål. Bureus Suml. 570 b (c. 1600; hskr.).
b) = ROTVÄLSKA, sbst. 3. Du will heller tala Rootwälsk, plottra Franss (än tala ditt eget språk). Columbus Ordesk. 103 (1678).
Spoiler title
Spoiler content