publicerad: 1959
ROVDJUR rω3v~jɯ2r, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
1) djur som lever av rov; stundom svårt att skilja från 2. Rudbeck Atl. 4: 91 (1702). Hay, som räknas för det värsta rofdiuret ibland fiskarna, blef i dag fångad. Osbeck Resa 70 (1751, 1757). Dansflugorna äro rovdjur. 2SvUppslB 6: 1159 (1948). jfr NATT-ROVDJUR.
2) [de flesta av de hithörande djuren äro rovdjur i bet. 1] zool. däggdjur tillhörande ordningen Carnivora. Linné PVetA 1739, s. 4. Rofdjuren hafva .. sex framtänder .. i hvardera käken. Nilsson Fauna 1: 99 (1847). Varulex. Beklädn. 25 (1945). jfr UR-ROVDJUR.
3) i bildl. anv. av 1 o. 2; särsk.: person som på ett l. annat sätt erinrar om ett rovdjur, grym o. blodtörstig person, person som roffar åt sig sina medmänniskors ägodelar. Posten 1769, s. 447. Börsens rofdjur. Samtiden 1874, s. 346. (Han kände) att utan barn lifvet är ett rofdjur. Strindberg TjqvS 5: 34 (1886, 1909). Något kvinnligt rovdjur är inte Lydia (i Hj. Söderbergs ”Den allvarsamma leken”). Bergman i 3SAH LXI. 2: 161 (1950).
Ssgr (i allm. till 1 o. 2): ROVDJURS-ANSIKTE~020. ansikte som (tillhör ett rovdjur l.) liknar ett rovdjurs. Karlar med rofdjursansikten. Lagerlöf Antikr. 146 (1897). —
-BEGÄR. begär som är kännetecknande för ett rovdjur l. liknar ett rovdjurs begär. Heidenstam Tank. 150 (1899). —
-EGOISM. (våldsam) egoism av det slag som anses vara kännetecknande för rovdjur. Hellström Lekh. 329 (1927). —
-INSTINKT~02, äv. ~20. instinkt som är kännetecknande för ett rovdjur l. liknar ett rovdjurs instinkter. Beskow Enhet 52 (1912, 1916). —
(2) -KÄKE l. -KÄK. käke som tillhör ett rovdjur l. liknar ett rovdjurs. TKristlTro 1886, s. 229 (1880). Boccarossa med sin kraftfulla rovdjurskäke. Lagerkvist Dvärg. 208 (1944). —
-LIK, adj. som liknar ett rovdjur(s). Han åtföljde sin far på det rofdjurslika lifvet kring skogarna och fjellen vid Piteå elf. Læstadius 2Journ. 173 (1833). —
(2) -MUN. mun som tillhör ett rovdjur l. liknar ett rovdjurs. Rovdjursmunnen, den plebejiska näsan .. skrämde och frånstötte. Strindberg SvÖ 377 (1904). —
-NATUR. natur som är kännetecknande för ett rovdjur l. liknar ett rovdjurs natur. 1Brehm III. 2: 12 (1876). Sin rofdjursnatur har .. (Ryssland) ej fått inplantad först af Peter. AQuennerstedt (1918) i KKD 12: VIII. —
-PLÅGA, r. l. f. plåga (se plåga, sbst. 4) som rovdjur vålla l. utgöra i en trakt. Ahnlund i 3SAH LXV. 2: 6 (1955). —
(2) -SKINN. (Agardh o.) Ljungberg 4: 70 (1863). —
-SKOTT. (förr) enhet vid beräkning av (de för olika djur olika) skottpängarna för fångande l. dödande av rovdjur; i uttr. göra (så l. så många) rovdjursskott, fånga l. döda rovdjur motsvarande (så l. så många) sådana enheter. Jägeri-Betjent, som innehafver Ordinarie Sysla, vare utom Skallgång skyldig årligen göra sex Rofdjursskott utan belöning af Skottpenningar. StadgJag 13/4 1808, s. 10. —
(2) -TAND. tand som tillhör ett rovdjur l. liknar ett rovdjurs. Sefve UtdDj. 135 (1924). Då log Judy och visade sin rad av spetsiga rovdjurständer. Krusenstjerna Pahlen 4: 231 (1933). —
-UNGE. —
-VILD. som har ett rovdjurs vildhet. En förgången, rå och rovdjursvild tid. Hemmer Gogol TarBulb. 199 (1924). —
-ÖGA. öga som tillhör ett rovdjur l. liknar ett rovdjurs. Tsar Ivan den förskräckliges rovdjursögon på Repins berömda tavla. Wägner Lagerlöf 2: 102 (1943).
Avledn.: ROVDJURSAKTIG, adj. till 1 o. 2: som kännetecknar l. erinrar om ett rovdjur, rovdjurs-. Rofdjursaktiga drifter. 2NF 17: 435 (1912). Cyrén Orm. 148 (1934).
Spoiler title
Spoiler content