RUSK rus4k, sbst.3, n.; best. -et.
Etymologi
[sv. dial. rusk; jfr d. dial. rusk, skräp, dun, nor. dial. o. fär. rusk, n., avfall; sannol. etymologiskt identiskt med ROSK, till samma stam som föreligger i RUSKA, v.3 — Jfr RUSK, sbst.1]
(numera bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) koll.: avskräde l. avfall l. boss l. bråte (se BRÅTE, sbst.2 3) o. d.; äv. allmännare: skräp, smuts; rask (se RASK, sbst.1 1). ÅngermDomb. 17/12 1644, fol. 27 (om skogsavfall). Hvarjehanda rusk på ved-backan, at legga på elden. Ullenius Ro § 293 (1730). Agnar och annat rusk, hvilket til Boskapens skäliga föda .. användt varder. Wasenius NorrlBoskSk. 27 (1751). Ofta ser man .. (spindeln) skaka .. (nätet) för att aflägsna allt rusk, som kan ha fastnat. GHT 1896, nr 89 B, s. 3. När man fått rusk i ögat. Johnson Se 101 (1936). — särsk. [jfr d. ruskomsnusk; jfr äv. RUSK, sbst.5 3] (†) i uttr. rusk om snusk, om maträtt bestående av rester som lämnats på tallrikarna vid tidigare mål. Sundblad GBruk 246 (1881, 1888).
SAOB
