SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1961  
RÅNA 3na2, v.3 -ade, förr äv. -te, -t, -t (pr. ind. sg. -ar SthmStadsord. 2: 374 (1714) osv. — ipf. -ade Verelius Gothr. 21 (1664) osv.; -te ConsAcAboP 7: 581 (1695). — sup. -at Tegnér (WB) 5: 23 (1825) osv.; -t SUFinlH 2: 142 (1604), Nehrman JurCr. 378 (1756). — p. pf. -ad Svedelius i 2SAH 41: 245 (1866) osv.; -t Schmedeman Just. 82 (1584), Nehrman JurCr. 380 (1756)); förr äv. RÄNA, v. -er, -te, -t, -t. vbalsbst. -ANDE; -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.).
Ordformer
(ran- 16311635. ren- c. 1550 (: renaren)1570 (: rente, ipf.). rån- (-åå-) 1604 osv. rän- (-ää-) 15521714)
Etymologi
[avledn. av RÅN, sbst.3; dels (i formen räna) tidig avledn. av d. o., motsv. fsv. räna samt fd. o. ä. d. ræne, rænæ, nor. dial. ræna, isl. rǽna; jfr äv. fht. birahanen; dels (i formen råna, motsv. fsv. rana samt fd. rane, rone, dan. o. nor. rane) ombildning av räna i anslutning till RÅN, sbst.3]
begå l. föröva rån; i sht förr äv. allmännare: röva l. (öppet) stjäla o. d.; äv. oeg. l. bildl. Rudbeck Atl. 1: 780 (1679). Då någon ordentligen gjorde .. ett yrke af att råna till lands eller sjöss, det var röfveri. Nordström Samh. 2: 325 (1840). — särsk. tr.
a) med obj. betecknande person l. lokal o. d. från vilken ngt stjäles l. bortrövas: begå rån mot (ngn) l. (med våld l. hot om våld) plundra (lokal o. d.); äv. i uttr. råna ngn l. ngt på (förr äv. från) ngt. (Han) bettale medh kropp, effter hann icke hafwer Råndt Bönnderne allenne, vthann H. F. N:de ifrå siin Rätte tilbörlige Skatt och skuldh. SUFinlH 2: 142 (1604). När .. (allmogen) ser de mera upplyste och bildade klasserna utan all skonsamhet råna de Gamles Ättehögar och Grifter, .. så (osv.). Forsell Stat. 11 (1844). Han erinrade sig .. den förfärliga natt, då han öfverfölls i en gränd och rånades på konfirmationsklockan. Berger Ysaïl 8 (1905). Han tordes icke sova på ett hotell så långt borta i främmande land, där han kunde bliva rånad och ihjälslagen. Lagergren Minn. 6: 179 (1927). jfr LIKRÅNANDE.
b) med obj. betecknande vad ngn tillägnar sig: gm rån tillägna sig (ngt); i sht förr äv. allmännare: bortröva (ngt l. ngn) o. d.; äv. i uttr. råna ngt från (förr äv. av) ngn l. ngt. (Han) Haffwer .. medh woldh räntt och tagett henne iffrå till 800 .. (mark) ortigher. HH XIII. 1: 187 (1565); jfr c. (Han dömdes) sak till tre march for intächt fä han i sommars rente aff (egendomen) Sundholms döradh hwsom. BtFinlH 4: 451 (1570). (Soldaten) Lasze Jönszon .., den här i staden hafver råntt een bårgares .. hest. BtHforsH 1: 135 (1623). Han hafwer öfwerfallit honom med hugg och slagh .., item rååndt af honom hans hatt. ConsAcAboP 4: 119 (1673); möjl. särsk. förb. Rånar man, och med fullt våld tager af annan .. något ..; miste lif sitt. MB 20: 9 (Lag 1734). Agne, vikinga-konungen, som mördas af sin ur fiendeland rånade gemål. Svedelius i 2SAH 41: 245 (1866). Om vår kronbrud du stjäl och vår gullkrona rånar. Forsslund Skörd 74 (1922). Rånar någon krigsförnödenheter, som föras till fästning ..; dömes till straffarbete. SFS 1942, s. 806. jfr BORT-, FRÅN-RÅNA.
c) [jfr a, b] (†) i uttr. råna ngn ngt, på våldsamt sätt beröva ngn ngt. Verelius Gothr. 21 (1664). Då hann otillbörligen blef rånter sitt lijf. Reenhielm OTryggw. 192 (1691). (Håkon jarls söner) wille .. räna Konung Olof, både Rijket och lijfwet. Därs. 209.
Särsk. förb.: RÅNA BORT. (†) röva bort l. stjäla (ngt). (De) haffve .. beclaget sigh, huruledes Kerkola boar räne och beröffve theri[s] höij bortth. Teitt Klag. 285 (1552). jfr bortråna.
Ssg (jfr rån, sbst.3 ssgr): RÅNINGS-MAN. (†) = råns-man. OxBr. 9: 665 (1645).
Avledn.: RÅNARE, m.||(ig.). person som förövar l. förövat rån; i sht förr äv. allmännare: rövare l. plundrare o. d. GlTer. 13 (c. 1550: renaren). Der (dvs. i klostren), och endast der, (ha) kulturens skatter bevarats mot rånarnes händer. Levertin Riv. 24 (1883). DN(B) 1957, nr 334, s. 10.
Ssgr: rånar-, äv. rånare-hand. (mera tillf.) en rånares hand; metonymiskt för: rånare. Altaret med kors och kalk är icke tryggt mot rånarhand. Rydberg Faust 251 (1878).
-näve. (mera tillf.) = -hand. Rydberg Dikt. 2: 39 (1891). Janzon Prop. 3: 57 (1911).
RÅNERSKA, f. (mera tillf.) kvinnlig rånare. Upsala(A) 1921, nr 209, s. 6.
Spoiler title
Spoiler content