[sv. dial. renga, ränga, smal remsa, lång smal väg l. åkerbit; möjl. etymologiskt identiskt med sv. dial. ränga, lång stång, till fsv. rang, stång l. pinne på vilken hönsen sitta, sv. dial. rång, okluvet gärdsel, avhuggen o. kvistad lång o. smal trädstam, möjl. i avljudsförh. till got. hrugga, käpp (se RUNGA, sbst.). — Jfr RÄNGLING]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) remsa; räcka l. längd (av tyg). När Tungan är saltat och kokat, skal hon skäras vthi tunna Rengior. Salé 44(1664). Mariotto stod och såg mot blodstrimman, såsom mot en ränga af en trampad fana. OLevertin i OoB 1901, s. 283. Ann-Lovis, som nyss köpt något tunt, vitt spindelvävstyg och klippt det mitt itu i två lika långa rängor (till brudslöja). Spong Tavl. 443(1946).
2) (föga br.) om kardband (se d. o. 2). Är materialet (dvs. den kardade ullen) någorlunda gott, hänger det vanligen ihop och kan då dragas av i en sammanhängande ränga. Hagberg o. Asklund Textilind. 167(1924).
3) (numera föga br.) med kardstift besatt långt band av läder, lindat omkring vissa av valsarna i en kardmaskin, kardband (se d. o. 1), kardbeslag. Carlström Spinnm. 43(1832). Det är icke af betydenhet, eller gör något till saken, om rengan icke kan erhållas hel och i en längd; blott det är lika fast läder uti rengans alla delar. Därs. 57. jfr KARD-RÄNGA.
SAOB
