rönn | SAOB | svenska.se

SAOB

Svenska Akademiens ordbok

publicerad: 1962

RÖNN rön4, r. l. f. (m. De Geer VSkr. 1: 7 (1839, 1892)); best. -en; pl. -ar (Sahlstedt (1757), Linné Bref I. 3: 186 (1767: runnar) osv.) ((†) -er Nicander GSann. 145 (1767); -or Trolle-Bonde Hesselby 155 (i handl. fr. 1756)); förr äv. RÖN, sbst.2, r. l. f.; best. -en (Murenius AV 573 (1665)) l. -an (Murenius AV 281 (1654)); förr äv. RÖNE, r. l. m.

Ordformer

(rond- i ssg 1640 (: Rondträ). ronne- i ssg 1665 (: Ronnepåken). run c. 1685 (: runpåk), 1691—1769 (: run-påk). rund 1722. rune- i ssg c. 1880 (: runepåk). runn 1671—1895. runna- i ssg c. 1685 (: runnastafwer). runne- i ssgr 1586 (: Runnepåk)—1737 (: Runne-Trä). rån- i ssg 1687 (: rånspröt). råne- i ssg 1596 (: rånebarck). rön (-öö-) 1632—1797. rönde- i ssg 1585 (: röndepåk). röne 1729. röne- i ssg c. 1630 (: Rönekafla). rönn 1606 osv. rönne- i ssgr 1718 (: rönnepåk)—1751 (: rönne-skaf))

Etymologi

[fsv röne, m., rönd, sv. dial. raun, rund, runn, råjn, ränn. rönd, röne, rögn m. m.; jfr fd. røne (d. røn), nor. rogn, nor. dial. raun, isl. reynir, eng. ro(w)an (lånat från nord. spr.), lap. raun, raudn(a), raunō (lånat från nord. spr.); avledn. av RÖD, adj.; med avs. på formerna med -nd se Fries StudNordTrädn. 147 f. (1957)]

1) lövträdet Sorbus aucuparia Lin. (äv. kallat vanlig rönn); äv. (i sht ss. senare led i ssgr) om vissa andra närstående arter av släktet Sorbus Lin.; äv. koll. Lagförsl. 379 (c. 1606). Häckar af Ask, Run, Slån, Oxel och Hagtorn. Linné Gothl. 196 (1745). PrisförtAlnarpTrädg. 1896, s. 52 (: Vanl. rönn). Rönnen .. är skogens vackraste träd, med sin egendomligt mjuka, sammetsglatta bark, sin smärta, högvuxna stam och sin lummiga, regelbundna krona. PT 1904, nr 42 A, s. 4. Sorbus americana amerikansk rönn. Lustgården 1944—45, s. 297. jfr FLOG-, FLYG-, FÅGEL-, JUL-, MAJ-, MAS-, OXEL-, SNYLTE-, ÄPPEL-RÖNN.

2) ved l. virke av rönn (i bet. 1). Påkar utaf runn och talle. Wallenberg (SVS) 1: 44 (1764). Rönn .. är ett fast, hvitaktigt träd (dvs. träslag), hvaraf göres bössestockar, åkerredskap, skrufvar, prässar med flera saker. Synnerberg (1815). Hembygden(Hfors) 1913, s. 71.

3) [växtens blad erinra om rönnens] (i vissa trakter) i uttr. indisk rönn, rönnspirea. ASFFlF XL. 4: 30 (1915; från Åland).

Ssgr (i allm. till 1): A: RÖNN-AL. (rönn- 1792—1868. rönne- 1816) (†) trädet Alnus incana f. pinnata (Lundm.) Call. (vars blad påminna om rönnens). Liljeblad Fl. 193 (1792). Nyman VäxtNatH 2: 270 (1868). —

-ALLÉ. Östergren (1937). —

-ART. bot. jfr art 8 a α. Haller o. Julius 100 (1908). —

-BARK. (rönn- 1732 osv. rönne- 1596—1760) [y. fsv. röna barker, rönebarker] bark av rönn, använd bl. a. ss. garvämne o. (i sht förr) ss. kreatursfoder o. inom medicinen. ÄARäfst 111 (1596: rånebarck; använd till trolldom). Stiernstolpe Arndt 3: 194 (1808; använd ss. kreatursfoder). Skogvakt. 1894, s. 97 (använd ss. garvämne).

Ssgr: rönnbark- l. (vanl.) rönnbarks-dekokt. (förr) avkok av rönnbark. At gnida .. (tänderna) med stark Rönnbarks-Decoct, är äfven godt. Haartman Sjukd. 293 (1759).

-dryck. (förr) dryck som utgjordes av rönnbarksdekokt l. vari sådan ingick. Haartman Sjukd. 340 (1765).

-pipa, r. l. f. rönnpipa. Linné Skr. 5: 154 (1732). —

-BJÖRK. (rönn- 1828. rönne- 1798) (†) = -al. Liljeblad Fl. 293 (1798). JönkHushSällskH 1828, s. 27. —

-BLAD. 2NF 10: 794 (1908). —

-BLOMMA, r. l. f. jfr blomma, sbst. 1 a. Arrhenius Jordbr. 3: 259 (1861). —

-BRYGD. (i sht förr) = -lag. NorrlS 1—6: 112 (1802). —

-BUSKE. buske av rönn. Tavaststjerna Inföd. 282 (1887). —

-BÄR, se d. o. —

-DOFT. doft (se d. o. II 3) av (blommande) rönn. Vesterlund Lappm. 94 (1903). —

-DRUVA. (i vitter stil) rönnbär. Tegnér (WB) 2: 97 (1812). Levertin Linné 5 (1906). —

-DUNGE. Skogvakt. 1893, s. 56. —

-FRÖ, n. Fries LinnéSkr. 2: 101 (1906). —

-GREN. Crusenstolpe Mor. 4: 121 (1841). jfr: Skatan hon skrattar på rönnelegren. Topelius Vint. I. 2: 87 (1867, 1880; rimmande med silfverneske'n). —

-HOLME. holme beväxt med rönn. Lagerlöf Liljecr. 41 (1911). —

-HÄCK. jfr häck, sbst.1 2. Gadd Landtsk. 2: 113 (1775). —

(1, 2) -KAVLE. (rönne- c. 1630) (numera bl. tillf.) särsk. motsv. kavle 3. (Jöran Perssons) Moder bleff .. grijpen och .. vthsend (till hertigarnas läger) medh een Rönekafla i Munnen at hon intet fick tala, effter hon beskyltes at bruka Truldom. Girs E14 112 (c. 1630). —

(2) -KLABB. jfr klabb, sbst.2 1. 2SvKulturb. 5—6: 252 (c. 1810). —

-KLASE. rönnbärsklase. Bergström Bild. 2: 44 (1882). —

-KLYKA. jfr klyka 1. SvD(A) 1933, nr 200, s. 7. —

-KNOPP. knopp (se d. o. 4) på l. från rönn; äv. koll. (Brännvin som var) försatt med rönnknopp. CFDahlgren 5: 22 (1832). Knorring Vänn. 2: 22 (1835). —

-KRATT. (i sht i vissa trakter) snår av rönnbuskar; jfr kratt, sbst.2 2. Smith KRanke 22 (1921). —

-KRONA. jfr krona 4 d. Högberg Baggböl. 1: 93 (1911). —

-KVIST. jfr kvist, sbst.1 1. Hembygden(Hfors) 1912, s. 119. —

(1, 2) -KÄPP. [fsv. röndekäpper] Cederborgh UvT 2: 3 (1809). —

-LAG, r. l. m. (i sht förr) lag kokt på bark (l. bär, kvistar o. löv) av rönn (o. använd ss. kreatursfoder). Broman Glys. 3: 14 (c. 1730). Arrhenius Jordbr. 3: 258 (1861). —

-LAV. [lavarna växa på slät bark (t. ex. rönnbark)] bot.

1) laven Buellia disciformis (Fr.) Mudd. Krok o. Almquist Fl. 2: 122 (1907).

2) laven Lecidea olivacea (Hoffm.) Mass. Ursing SvVäxt. Krypt. 184 (1949). —

-LUR. (i sht om ä. förh.) lur tillvärkad av (spiralformigt avskalad) rönnbark. FoF 1930, s. 29. —

-LÖV. [y. fsv. röndelöf] jfr löv, sbst.1 1, 2. Broman Glys. 3: 81 (c. 1730). Rothof 407 (1762). Ekelund Mel. 61 (1902). —

-OXEL. lövträdet Sorbus hybrida Lin., finnoxel, finsk oxel; jfr oxel-rönn. Wahlenberg FlSv. 309 (1824). FoFl. 1913, s. 136. —

-PENSEL-ROST, se -pänsel-rost. —

-PIPA, r. l. f. visselpipa tillvärkad av ett kort o. smalt stycke av en stam l. kvist av rönn (varvid barken lossats o. efter tillskärning av träet åter påsatts); jfr rönnbarks-pipa. Sundblad GBruk 383 (1888). —

-PLANTA, r. l. f. FoFl. 1948, s. 90. —

(2) -PÅK. (rönn- 1636 osv. rönne- 1585—c. 1880) påk av rönn. VadstÄTb. 104 (1585). —

-PÄNSEL-ROST. bot. hornrost (som i skålroststadiet utvecklar horn- l. pänselliknande bildningar på bl. a. rönnblad). Fries Ordb. 102 (c. 1870). —

-RIS. Collinder Kalev. 142 (1948). —

-ROST. bot. rostsvampen Ochropsora ariæ (Fuckel) Syd. (som angriper bl. a. rönn). Krok o. Almquist Fl. 2: 300 (1907). —

-ROT. rot av rönn. Sparre Spinnspö 137 (1930). Anm. Det hos Fries BotUtfl. 3: 233 (1864), Dens. Ordb. 102, 105 (c. 1870) o. Schulthess 1185 (1885) förekommande växtnamnet runarot (om kungsbräken) är bildat av Fries (med anslutning till runa, sbst.1, med tanke på växtens förmenta förmåga att skänka hemliga kunskaper) ss. en antagen ursprungligare form av den — enligt vad han uppger — i Femsjö socken i Smål. använda benämningen rönrot l. rörot. Ordet rönrot innehåller möjl. i förleden ordet rönn, i vilket fall växten namngivits efter bladen, som likna rönnens. Formen rörot kunde i så fall vara en ombildning med anslutning till röd, adj. (med tanke på de bruna sporställningarna). —

-SKAV. (rönn- 1754 osv. rönne- 1751) (i vissa trakter) avskalad bark (skav) av rönn, använd (använt) ss. kreatursfoder. Wasenius NorrlBoskSk. 99 (1751). TurÅ 1949, s. 266 (från Lappl.). —

-SKOG. (rönn- 1745 osv. rönne- 1704) Sernander LöfängBjärkSäb. 45 (cit. fr. 1704). —

-SLÄKTE(T). bot. växtsläktet Sorbus Lin., oxelsläkte(t); företrädesvis i uttr. oxel- och rönnsläktet, om detta släkte. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 275 (1857: Oxel- och Rönnslägtet). Kjellin (1927). —

-SPIREA. bot. (individ l. art av) växtsläktet Sorbaria A. Br. (vars arter äro inhemska i Asien o. Amerika o. hos oss ofta odlas ss. prydnadsväxter); särsk. om arten Sorbaria sorbifolia (Lin.) A. Br. (äv. kallad vanlig rönnspirea); jfr rönn 3. PriskurBergTrädg. 1891—92, s. 8. Laurent-Täckholm o. Stenlid BlomstLex. 456 (1947; om släktet). Vanlig rönnspirea. Hylander PrydnV 68 (1948). Stor rönnspirea. 2SvUppslB 26: 1036 (1953; om S. arborea C. S.). —

-SPRÖT. vidja l. spröt av rönn; jfr -käpp. BlBergshV 18: 152 (i handl. fr. 1687). —

-SPÖ. jfr -kvist. Topelius Vint. II. 1: 197 (1881). Det sedan urgammal tid hos nordgermanerna helighållna rönnspöet. Fatab. 1919, s. 142. I Dalsland .. plägar man (på våren) sätta ett med äggskal, papper m. m. smyckat rönnspö i gödselhögen. FoF 1926, s. 12. —

-STAM. stam av rönn; äv. (i sht trädg.): rönnplanta. HbTrädg. 3: 14 (1872; om rönnplanta). Lagerlöf Holg. 2: 411 (1907). —

(1, 2) -STAV. (rönna- c. 1685) rönnkäpp. Moræus Schonæus 397 (c. 1685). —

-STUBBE. Gadd Landtsk. 2: 245 (1775). —

-SUMAK. bot. (den i Nordamerika inhemska, hos oss ss. prydnadsväxt odlade) växten Rhus typhina Lin. (vars blad påminna om rönnens). Lustgården 1944 —45, s. 296. —

-TELNING. (växande l. avskuren) telning av rönn. NordT 1902, s. 271. Sparre Storskog 48 (1915). —

-TRAST. (i vissa trakter) om fågel- (art) som ofta ses äta rönnbär; i sht dels om Bombycilla garrulus (Lin.) Vieill., sidensvans, dels om Turdus pilaris Lin., björktrast, snöskata; jfr rönnbärs-fågel. ASFFlF XV. 4: 37 (1898; om sidensvans; från Finl.). Hortling Fågelnamn 62 (1944). —

-TRÄ. (rönn- 1640 osv. rönne- c. 1645—1737)