SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1964  
SAMMAN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 586 f.):
(2 b, c) SAMMAN-BITA, -ning. (samman- 1804 osv. tillsamman- 1620) [fsv. saman bita] med avs. på tänder, läppar l. (mera tillf.) mun o. d.: bita så att tänderna resp. läpparna mötas l. munnen slutes (tätt o. hårt), bita ihop; ofta med särskild tanke på denna handling ss. ett tecken på (återhållen, behärskad) vrede l. smärta l. harm l. på trots l. (ilsken, trotsig) beslutsamhet l. energi o. dyl. l. i bildl. uttr. som beteckna ett sådant tillstånd l. en sådan egenskap; särsk. (i p. pf.) i uttr. med sammanbitna tänder l. läppar l. (mera tillf.) sammanbiten mun. Hambræus Erasmus A 7 b (1620). Hans läppar sammanbetos af raseri. Topelius Fält. 1: 100 (1853). Ett ansikte, hvars mest framstående partier utgöras af en s. k. potatisnäsa, en sammanbiten mun och en dubbelhaka. Rydberg KultFörel. 3: 169 (1886). Med sammanbitna tänder såg Hannibal från sitt fartyg skådeplatsen för sina segrar sjunka bakom synranden. Grimberg VärldH 3: 519 (1928). Energiskt folk, som med sammanbitna tänder sökte slå sig fram. Beijer BritaGrossh. 108 (1940). särsk. i p. pf., i oeg. l. bildl. anv.
a) (mera tillf.) om (person med avs. på dennes) ansikte l. ansiktsuttryck: som kännetecknas av sammanbitna tänder l. läppar l. gör ett liknande intryck. (K. XII:s) ärriga och sammanbitna ansikte. Heidenstam Karol. 2: 282 (1898). Somliga av förarna (i motortävlingen) voro .. till det yttre lugna, men kritbleka och sammanbitna i ansiktet. Rogberg Mot. 80 (1927). Ibland doppade de henne av misstag (under simlektionen) och hon flöt upp till ytan igen med ett förbittrat sammanbitet uttryck i ansiktet. Krusenstjerna Fatt. 2: 123 (1936).
b) om egenskap l. tillstånd l. handling o. dyl. l. om person: som utåt manifesteras gm resp. utföres l. uppträder l. brukar uppträda med sammanbitna tänder l. läppar l. som utgör resp. vittnar om l. kännetecknas av en egenskap l. ett tillstånd av det slag som utåt brukar manifesteras på detta sätt; om vrede, harm o. d.: återhållen (o. intensiv l. laddad), dov o. d.; om energi, beslutsamhet o. d.: tyst o. envis, seg, koncentrerad, laddad o. d.; om person: som kännetecknas av återhållen harm l. vrede l. behärskad sinnesrörelse l. tyst o. envis, seg, koncentrerad energi o. beslutsamhet o. d. Med sammanbiten energi grep han sig verket an. Med en dof, en sammanbiten harm. Kullberg Dikt. 97 (1850). Jag .. fann Walter, mörk, tyst och sammanbiten. Stolpe DödVäntr. 253 (1930). Reservofficeren besvarade varje hälsning .. med sammanbitet allvar. Hedberg VKind. 126 (1954).
c) (tillf.) om tidsläge: dov, laddad l. dyl. GHT 1942, nr 274, s. 13.
(1 b β) -BJUDA, -ning. bjuda att komma samman, samla till en bjudning, hopbjuda. Thorild (SVS) 1: 127 (c. 1785).
(2 a) -BLADA, -ning. (numera föga br.) byggn. o. tekn. gm bladning (se blada I 3) hopfoga l. förbinda (bjälkar) med varandra, skära halvt i halvt. Rothstein Byggn. 372 (1859). Ikonen (1889).
(2 c, d) -BLANDA, förr äv. -BLÄNDA, v., förr äv. (enst.) -BLANDAS, v. dep.; vbalsbst. -else (†, Schroderus Os. III. 1: 367 (1635), Oldendorp 1: 274 (1786)), -ning; -are (tillf., Elgström (o. Runnquist) SvMordb. 52 (1957)). (samman- 1604 osv. tillsamman- 16881717. -a 1604 osv. -as 1643 (: sammanblandast, sup.)) [fsv. saman blanda, saman blandas]
1) blanda (olika föremål, ämnen l. andra element) med varandra, blanda ihop; stundom med särskild tanke på att de olika elementen blandas så att de äro svåra att skilja åt l. bilda en röra o. d.; ss. vbalsbst. -ning (resp. -else) i sht förr äv. konkret(are), dels om egenskapen l. förhållandet att vara blandad, dels om de blandade föremålen osv. tillsammantagna l. blandningen. Sigfridi B 4 b (1619). Nordencrantz Arc. 49 (1730: sammanblandelse; konkret). När Bref-Chartor, angående den förflutne Månaden ankomma, böra de särskilt til General-Påst-Contoiret öfwersändas, utan at sammanblandas med den sednare Månadens Chartor. PH 3: 2445 (1747). NF 7: 1106 (1883). särsk.
a) om blandning (ofta under omröring) av olika ingredienser l. beståndsdelar till en enhetlig massa l. vätska l. ett pulver o. d.; äv.: gm blandning av olika ingredienser framställa (ngt). KKD 5: 41 (1709). Hon .. lät balsam sammanblanda. Spegel SalWijsh. 31 (1711). Watnet moste med miölet wäl sammanblandas (vid beredning av deg). Kiellberg KonstnHandtv. Bag. 5 (1753). Grädde, ättika och rifven pepparrot sammanblandas. Montell Frun 114 (1898). SFS 1913, s. 814.
b) (numera bl. tillf.) med avs. på levande varelser: blanda (se blanda, v. 2); äv. refl.: blanda sig. Nynämda Kneckter sammanblandas medh the Gamble. Schroderus Comenius 698 (1639). Tatarerna och Kalmuckerna låta sin hästar springa fritt omkring, och likwäl sammanblanda de olika hjordarne sig icke. Holmström Ström NatLb. 1: 104 (1851). Ahrenberg StRätt 27 (1899).
c) (numera knappast br.) i p. pf., om ägor, jord o. d., för att beteckna att en persons ägor icke ligga samlade utan utströdda mellan någon annans l. andras ägor. HallHist. 1: 627 (i handl. fr. 1727). Sammanblandade ägor. PH 8: 346 (1766).
d) om (olämpligt, otillåtet) sammanförande av penningmedel (i en kassa l. vid bokföring o. d.). PH 1: 795 (1729). Postverkets medel få icke sammanblandas med postfunktionärs egna pengar. Döss o. Lannge 371 (1908).
e) (†) med särskild tanke på de proportioner vari olika ämnen ingå i en blandning l. de olika beståndsdelar varav ngt består; dels i p. pf.: sammansatt o. d.; dels ss. vbalsbst. -ning, sammansättning, ämne sammansatt av olika beståndsdelar. Ingen ting i werlden finnes, som icke är sammansatt och sammanblandat. Gud allena är i sit enkla wäsende fullkomlig. Tessin Bref 1: 333 (1753). Den rätta Damasceringen eller sammanblandningen af hårdare och wekare Järn- och Stålarter .. brukas .. egenteligen på Skjutgewär och hwarjehanda sorter Klingor (osv.). Rinman JärnH 811 (1782). Rääf Ydre 1: 75 (1856).
f) i mer l. mindre oeg. l. bildl., allmännare anv.; särsk. med tanke på olika elements sammansmältande till en (ny) enhet l. förening. Åtskillige Religioners Sammanblandelse. Schroderus Os. 2: 485 (1635). En kaotisk förvirring och sammanblandning af alla stilarter egde rum. TT 1871, s. 73. Den olyckliga sammanblandningen af religion och politik. PT 1906, nr 22 A, s. 3. Hallström Händ. 69 (1927). särsk.
α) teol. om förenandet av Kristi två naturer l. den treenige gudens tre personer till en enhet. Carl IX Cat. Ff 2 b (1604). Then som sammanblandar Trefaldigheten, och säger at Fadren och Sonen och then helge Ande är then samme, han wari förbannat. Schroderus Os. 1: 813 (1635). (Vid fjärde ekumeniska mötet i Kalcedon 451 antogs) En af påfven Leo den store framstäld formel ... Denna innehöll, att i Kristi person, som är en, finnas tvänne naturer, den gudomliga och den mänskliga, utan sammanblandning eller förvandling .. oupplösligt och oskiljaktigt .. förenade. Lövgren Kyrkoh. 76 (1888).
β) (†) befatta sig med l. förena (skilda sysslor), med särskild tanke på att sysslorna eg. böra hållas åtskilda; jfr 2. Med twistige sakers afdömmande skal fuller Landzhöfdingen sig intet befatta, eller sitt och Domare-Embetet sammanblanda, hwarken i Städer eller på Landet. Schmedeman Just. 1098 (1687). (Krono)-Räkenskapernes Form har .. fådt för mycken oreda deraf, at man sammanblandat Upbördsmännens och Casseurernes syszlor. PH 5: 3578 (1753).
2) uppfatta l. i tal l. skrift framställa (olika, icke samhöriga element) ss. samhöriga l. bildande en enhet l. ss. samma sak o. d., icke hålla (olika ting) isär, röra ihop, förblanda, förväxla. The hafwa sammanblandat Mosen och Christum. Spegel Pass. 19 (c. 1680). Faunerna sammanblandades med de grekiska satyrerna. NF 4: 1073 (1881). (Växten) Pohlia annotina (L.) Lindb. har .. hos oss sammanblandats med P. proligera. BotN 1894, s. 56. SvTeolKv. 1933, s. 244.
3) (†) refl. l. (enst.) ss. dep., om människor l. djur: ha könsumgänge resp. para sig; särsk. ss. vbalsbst. -else o. -ning, könsumgänge, samlag, parning(sakt); jfr beblanda 12, blanda, v. 4 a. Bullernæsius Lögn. 213 (1619). BtHforsH 3: 190 (1643; dep.). Under trolofningen är all sammanblandelse förbudin. FörarbSvLag 3: 150 (1714). Then grofwe Elephant så plumt ei biuder til, / At han med mer än en sig sammanblanda wil. Kolmodin QvSp. 1: 346 (1732). Mans och Qwinnos (dvs. djurhannes o. djurhonas) sammanbländning. Bliberg Acerra 382 (1737). Oldendorp 1: 274 (1786). särsk. i fråga om parning mellan djur av olika raser. VetAH 1744, s. 181.
4) [jfr 1 f, 3 slutet] (†) i p. pf., om djur l. växt: som utgör en korsningsprodukt av olika raser resp. arter; som är en bastard; hybrid. Plantæ hybridæ, sammanblandade wäxter. Hoffberg Växtr. 19 (1768). Sammanblandade djur, (Bastarter) t. ex. Mulåsnor. Wåhlin Bastholm 187 (1791).
5) (†) refl., i uttr. sammanblanda sig med ngt, om sak: vara förenad med l. uppträda tillsammans med ngt. Om Sjukdomen med andra Krämpor sammanblandat sig .., är bätst .. med en rättskaffans Medicus consulera. Aken Reseap. 201 (1746).
(1 a) -BLIVA. [fsv. samanbliva] (†) förbliva l. stanna tillsammans l. hos varandra; särsk. dels till 1 a α, om (särsk. äktenskaplig) samlevnad l. om sammanboende, dels till 1 a β, om samvaro för överläggning o. d. Echtafolck .. skola stadigt samman bliffua. LPetri KO 51 b (1561, 1571). (Bl. a.) utgöra de många minutier, hvaruti Storthinget ingår, orsakerne till dess längre sammanblifvande. Palmblad Norige 372 (1846).
(2 c) -BLUNDA. (†) om öga: blunda, sluta sig. TRudeen Vitt. 296 (1694).
-BLÅSA, v., -ning. (samman- 1635 osv. tillsamman- 1651) [fsv. saman blasa]
1) (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) till 1 b β, tr., om person: gm signal med blåsinstrument (lur, trumpet o. d.) sammankalla l. samla (till möte o. d.); förr äv. med obj. betecknande möte; förr äv. bildl.: samla, trumma ihop l. dyl. Det behagade den Helvetiska Öfverheten, at sammanblåsa et Möte. Dalin Arg. 2: 50 (1734, 1754). LBÄ 23—24: 32 (1799; bildl.). För gemensamma ärendens dryftande sammanblåste åldermannen sina byamän. FoF 1933, s. 59.
2) till 1 b γ, 2 c, d, om sammanförandet l. samlandet av ngt i en hög l. formation l. på en plats o. d. gm att blåsa på det l. gm blåst o. d.
a) tr., med subj. betecknande person som blåser på ngt l. vind o. d.: sammanföra l. driva samman l. samla i en hög osv.; åstadkomma l. framkalla l. bilda (ngt) gm blåsande; i sht förr äv. oeg. l. bildl.; i eg. anv. i sht i p. pf. Linc. (1640; under conflo). Genom hvad trolldom mäktar Christiern sammanblåsa detta förfärliga oväder? Silverstolpe i 1SAH 4: 184 (1791, 1809). En sammanblåst snöhög. Bremer Fad. 191 (1858). Hvilken präktig skeppsbemanning, / sammanblåst från alla stränder! Rydberg Dikt. 1: 51 (1863, 1882). En dag i slutet på januari 1916 ligger hela den svenska vadsillfiskareflottan .. sammanblåst i Skagens hamn. Hasslöf SvVästkustf. 184 (1949).
b) (†) intr., bildl.: samlas i en hög l. dyl. Är .. (kvinnan) blott ytligt bildad, så slår förgyllningen lös sig från kritbottnen och sammanblåser. Wetterbergh SamhKärna 1: 18 (1857).
3) till 2 a, tr.: komma (olika föremål l. delar av ngt) att smälta o. förenas gm att upphetta dem o. blåsa en låga (blästerlåga) på dem, svetsa samman; gm en sådan procedur framställa (olika delar av ngt) i ett stycke; numera nästan bl. i fråga om tillverkning av glaskärl. Almroth Karmarsch 153 (1838). En destillationsapparat af glas (i vilken) .. destillationskolf, kylare och förlag äro sammanblåsta. TT 1899, Allm. s. 29.
4) (†) till 4, ss. vbalsbst. -ning, gemensamt bedriven blåsning (se blåsa, v.2 14) vid en hytta, samblåsning. NoraskogArk. 4: 186 (1713). Därs. 251 (1750).
5) [sannol. delvis efter lat. conspirare (se konspirera)] (†) till 4, bildl., betecknande konspiratorisk verksamhet l. konspiratoriskt anstiftande av ngt ont o. d.; dels intr. o. refl.: konspirera, stämpla o. d.; dels tr.: konspirera om (ngt), anstifta (ngt) o. d. Valentinus Gentilis .. lopp öfwer vthi Landskapet Mehren, ther sammanblåste han medh the Anabaptister. Schroderus Os. III. 1: 151 (1635; lat. orig.: consusurrat). Stå i nu här edra skälmar twå, / Til at sammanblåsa it tiuffwa råå. Chronander Surge E 7 a (1647). Att Eders Högh och Ehrewördigheter wille nu .. se på deras långhhafuande jllfundigheter, huru länge de sigh till ont sammanblåst och berett hafua, emot migh. VDAkt. 1657, nr 345 (1658).
-BLÄNDA, se -blanda.
(1 a α) -BO, v., -ende, -ning (numera föga br., PErici Musæus 1: 55 a (1582), Strindberg TjqvS 5: 94 (1909)). [fsv. saman boa]
1) bo tillsammans (i samma bostad l. hus), dela bostad; ofta med särskild tanke på sexuellt samliv (i l. utom äktenskap). Prytz OS H 3 a (1620; i fråga om äktenskapligt samliv). Vndertijdhen vpkommer emillan Man och Hustru een sådan Bitterheet, at the icke wilja längre sammanboo. Schroderus Os. 1: 677 (1635). Eeij må trolofwade hion saklöst sammanbo, för än the lagligen i fullkomligit echtenskap äro sammanfogade. KOF II. 2: 141 (c. 1655). Två lärarinnor kunna ju sammanbo, vilket ju inte är alltför ovanligt. TSvLärov. 1942, s. 154. särsk. (mera tillf.) oeg., om institutioner o. d.: dela lokal, bo l. vara under samma tak l. dyl. NF 15: 629 (1891).
2) bo på samma plats (inom samma, jämförelsevis begränsade område, ss. nära grannar o. d.); ofta med särskild tanke på samhällelig gemenskap; äv. oeg. l. bildl.: leva l. vara l. vistas tillsammans. (Kristi vistelse på jorden har) warit honom een bitter och swr, men oss een helsosam och sööt sammanboning. PErici Musæus 1: 55 a (1582). Den dalen, der i ro / Tusen fåglar sammanbo. PoetK 1817, s. 110. Det täta sammanboendet i städer. EkonS 1: 46 (1891). Etruskerna .. synas till en tid ha försökt att fredligt sammanbo med invandrarne. Almquist VärldH II. 1: 184 (1931).
3) (i vitter stil) bildl., med saksubj. betecknande egenskaper l. tillstånd o. d.: uppträda l. förekomma tillsammans (på samma gång, hos samma person l. föremål); stundom: ”samsas”. Tro och otro kunna icke samman boo. SvOrds. C 6 a (1604). Låt ära wexa i wårt land, / Låt frid och rätt der sammanbo. Ps. 1819, 385: 5; jfr Ps. 1937, 160: 5. En fruktansvärdt demonisk figur, hos hvilken geniet och vansinnet sammanbo som siamesiska tvillingar. Böök 1Ess. 195 (1913).
(2 a, b) -BOCKA, -ning. jfr -böja. TT 1901, V. s. 1.
(4) -BOREN, p. adj. (†)
1) i pl., om två l. flera personer: som äro helsyskon (särsk. tvillingar l. trillingar o. d.). Lefva endrägtiga som sammanborna bröder. Strinnholm Hist. 1: 314 (1834). De tre sammanborne bröderne. Bergman Gotl.Skildr. 2 (1882; om trillingar).
2) i uttr. sammanborna syskonbarn, helkusiner. VDAkt. 1660, nr 136.
(3 b) -BRAK, n. (mera tillf.) förhållandet att ngt brakar ihop l. går om intet. Planers sammanbrak. Sjöberg Kris. 77 (1926). Man måste frukta att .. (förändringar) skulle medföra .. hela (den engelska samhälls-)byggnadens sammanbrak. Johanson RecBakt. 57 (1928).
-BRINGA, v. (samman- 1634 osv. tillsamman- 16831839)
1) till 1 b (γ): sammanföra (personer l. föremål) på en plats resp. i en hög l. hop o. d., hopsamla, samla; ofta med särskild tanke på att det är förenat med vissa svårigheter l. tar lång tid att uppbringa o. hopsamla personerna osv.; numera nästan bl. med obj. betecknande den samling av personer l. föremål som åstadkommes l. åsyftas (särsk. penningbelopp l. materialsamling l. dyl.); jfr 2. Schroderus Os. III. 1: 293 (1635). Penningar till kriget .. sammanbragtes genom lån, arrenden (m. m.). Hallenberg Hist. 5: 129 (1796). Schering Rosenhanes med mycken möda och omsikt sammanbragta bibliotek. Dahl BibliotHb. 2: 102 (1931). Detta stora och utomordentligt vackra kart- och bildmaterial, som tyskarna sammanbringade (gm flygfotografering). SvGeogrÅb. 1949, s. 43. särsk.
a) (numera knappast br.) med avs. på (samling av) personer: sammankalla; trumma ihop; uppbringa; samla, sammanföra o. d.; jfr b. (Kejsar Sigismund ville) ifrån monge och the förnemste Ortar i Christenheten .. sammanbringa them som berörde allmennelige Möte bijwistas .. skulle. Schroderus Os. 2: 775 (1635). Ovisst vore, om tio personer kunde sammanbringas, hvilka tillfredsställde både konungen och mig. De Geer Minn. 2: 182 (1892). Söderhjelm ItRenäss. 259 (1907).
b) (numera knappast br.) med avs. på militärt förband, krigshär, flotta, soldater o. d.; äv.: uppbringa, uppdriva, trumma ihop. Linc. R 2 b (1640). Svenska Fotfolket sammanbragtes genom utskrifning. Hallenberg Hist. 1: 143 (1790). Paschan af Morea, som med möda sammanbragt några truppar mot Ali, hade tågat mot Sullioterna. SC 2: 15 (1821). Samtiden 1874, s. 42.
c) (numera knappast br.) med avs. på hjord: samla. Sin hjord ånyo herden sammanbringar / Och för den glad och lifvad ut i vall. CFDahlgren 2: 132 (1841).
d) (†) refl., med saksubj.: samla sig (på en plats), hopa sig. Nordenflycht (SVS) 2: 94 (1745).
e) (mera tillf.) med avs. på partiklar av något ämne: slå samman, blanda. Sammanbragte han åter de båda formerna (av kristaller) med varandra i lika mängder, erhöll han druvsyra. Smith OrgKemi 129 (1938).
2) i sht jur. till 1 b, 2 c, i p. pf. pl., om barn i en familj i förh. till varandra, betecknande att barnen, ehuru de varken ha gemensam far l. mor, kommit att tillhöra samma familj därigm att fadern till ett l. flera av barnen gift sig med de(t) andras mor; nästan bl. i uttr. sammanbragta barn. Sahlstedt 27 (1773). De .. voro stjufsyskon eller sammanbragte barn. Botin Hist. 2: 52 (c. 1790). 2SvUppslB (1953). särsk. (numera bl. tillf.) oeg. l. bildl., om icke samhöriga ting som placerats tillsammans. De delar af en flerenig sats, hvilka måste anses höra till skilda meningar, kallas sammanbragta satsdelar. Nordvall Modersm. 19 (1863). Ett antal sammanbragta tekoppar stod här och var. Bergman LBrenn. 6 (1928).
3) (†) till 2 d: sätta ihop l. tillverka (föremål). (Vissa undersåtar) haffue .. begärt att dem måtte effterlåtas frij handell i Stockholm och annorstädes i Rijket medh näffuer kärill och andre wahrur som dee genom sine handtwerk kunne sammanbringa sigh till något oppehälle. BtVLand 5: 28 (1635).
4) (numera knappast br.) i oeg. l. bildl. anv. av 1 l. 3.
a) sammanföra l. samla l. sammanställa (olika ting). SvLittFT 1836, sp. 214. Utförligare underrättelser om dessa urkunder wilja wi på ett annat ställe tillsammanbringa. Reuterdahl SKH 1: 351 (1838). De båda sammanbragta orden. Rydqvist SSL 5: 88 (1874). särsk. med avs. på olika tillstånd l. egenskaper l. åskådningar o. d.: förena, förbinda, hopkoppla o. d. Stoor ordh och lijten macht, haar hin håle sammanbracht. Grubb 763 (1665). Det förekommer .., som vore det något helt tillfälligt, att rationalism och christendom blifvit sammanbragta. Thomander 2: 8 (1829).
b) gm att samla l. sammanfoga olika element åstadkomma l. skapa (ngt); äv. allmännare: åvägabringa l. åstadkomma (ngt), få (ngt) till stånd; särsk. med avs. på litterärt verk: sätta ihop, författa, skriva o. d. RARP 2: 72 (1634). Aratus från Sicyon .. sammanbragte et förbund emellan städerna i Achaja. Bergklint MSam. 2: 229 (1792). Att söka sammanbringa en ordbok. Beskow (1845) i 3SAH LIX. 3: 292. Det erfordrades utomordentliga omständigheter för att inom tre år sammanbringa två allmänna riksdagar, 1649 och 1650, samt dertill en utskottsriksdag, 1651. Samtiden 1873, s. 361; jfr 1 a.
-BRINNA, -ing (föga br., LB 1: 370 (1901)).
1) (mera tillf.) till 2 c, om olika eldar l. lågor o. d.: brinna så att de förena sig till en enda låga l. ett enda bål l. dyl.; äv. bildl. Thomander 1: 382 (1830; i bild). Moberg Rid 112 (1941; i bild).
2) lant. till 2 c, 3, om säd, hö, gödsel o. d.: under utvecklande av hetta i viss utsträckning nedbrytas o. samtidigt packa l. tova ihop sig, brinna ihop; jfr brinna 4. AmirCollProt. 30/9 1686, s. 9 (om säd). Broocman Hush. 2: 186 (1736; om humle). Rätta tiden att utköra gödselen, är höstetiden, då dyngan nästan öfwer året legat i högen och sammanbrunnit. Wåhlin LbLandth. 5 (1804). Spannmåls sammanbrinnande. Lang FinlSjör. 1: 455 (1890). LB 1: 370 (1901; om gödsel).
(3 b) -BROTT. [jfr d. sammenbrud, nor. sammenbrudd; efter t. zusammenbruch]
1) (mindre br.) förhållandet att ngt (t. ex. ett byggnadsverk) rasar l. störtar samman l. brytes sönder o. faller ihop. Suess (antar), att oceanerna uppstått genom sammanbrott af kontinenter. 2NF 36: 1156 (1924). TeknOrdb. 1508 (1951; om ras).
2) förhållandet att ngns l. ngts ställning (t. ex. i ekonomiskt l. politiskt l. militärt avseende) störtar samman l. att ngn drabbas av fysisk l. psykisk kollaps l. att ngt försättes i ett tillstånd av total desorganisation l. inre upplösning l. funktionsoduglighet o. d.; särsk. (i sht i uttr. nervöst l. psykiskt sammanbrott) om psykisk kollaps. Wrangel Dikten 182 (1912). Han .. var vid Tysklands sammanbrott (1918) en mycket förmögen man. Hellström Malmros 45 (1931). Skandinavismens sammanbrott. Almquist VärldH 8: 645 (1938). Då var jag ju så nedbruten, ja, jag fick ju ett riktigt sammanbrott strax efter. Heerberger Dag 176 (1939). Hasselfors gamla järnrörelse gick mot ett sammanbrott. De Geer Bergsl. 24 (1951). Det totala sammanbrottet för livsmedelsförsörjningen (i Tyskland 1948). Ymer 1953, s. 38. jfr nerv-sammanbrott.
(4) -BRUK. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) sambruk; företrädesvis om gemensamt brukande av en gruva l. gemensamt drivande av gruvrörelse; äv. konkretare, om sammanfattningen av de samverkande företagen. (Den) blandningsmalm, som sammanbruket eller andre kopparwerk nödwändigt behöfwa at nyttja. Bergv. 2: 652 (1754). At något hyttelag .. föres in på den wägen at drifwa sammanbruk. Därs. 3: 477 (1772). Lindroth Gruvbrytn. 1: 387 (1955).
(2 c) -BRUKA. (†) arbeta samman (olika ämnen). Trädplåstret består af .. Kodynga, .. kalkbruk, Bokaska och .. sand i anförd proportion sammanbrukade. SP 1792, nr 128, s. 3.
(4) -BRUKNING. [jfr fsv. saman bruka, bruka gemensamt] (†) sambruk. G1R 17: 467 (1545).
-BRYTA, -ning.
1) till 2.
a) till 2 b, om lins o. d.: bryta (strålar) så att de konvergera l. sammanfalla i en punkt. Fock 1Fys. 299 (1854). Bergstrand Astr. 123 (1925).
b) (numera bl. tillf.) bergv. till 2 c: gm brytning åstadkomma förening av (olika gruvor l. gruvdelar) till en gruva. Ström MinnB 21 (c. 1865). Lindroth Gruvbrytn. 1: 486 (1955).
2) [jfr d. sammenbryde, t. zusammenbrechen] (föga br.) till 3 b, intr.: få sammanbrott, bryta samman. Östergren (1937).
3) (†) till 4, i p. pf., om gruva: driven l. där brytning drives i sambruk. SvT 1873, s. 94. Björkman (1889).
(2 c) -BRÅKA, v., -ning.
1) (numera föga br.) gm ältande sönderkrossa o. arbeta samman l. blanda (olika ämnen, särsk. leror o. d.) till en homogen massa; jfr bråka, v. 2 b. Rinman Jernförädl. 326 (1772). Rinman 1: 374 (1788).
2) [jfr rådbråka] (†) i p. pf., om språk: som utgör en rådbråkad blandning av olika språk. En sammanbråkad rotvälska. Frey 1843, s. 37.
(2 c, 3) -BRÅNA, r. l. m. l. f. (†) förhållandet att gödsel o. d. brinner ihop; jfr -brinna 2. VetAH 1739, s. 92.
-BRÄNNA, v., -ing. [fsv. saman bränna]
1) (numera föga br.) till 1 a, 2 c, 7, tr.: upphetta (olika ämnen l. föremål) tillsammans o. därigm åstadkomma en homogen blandning l. sammansmältning. Hiärne Förb. 30 (1706). Brännstål, hvilket beredes genom sammanbränning af prima vallonjärn och träkolspulver. Uppl. 2: 206 (1906). Ramsten o. Stenfelt (1917).
2) (numera föga br.) till 2 c (o. 3), intr., om metall(föremål): på grund av upphettning (vid brand l. dyl.) smälta samman. Den sammanbrände taakkopparen. RP 9: 473 (1642).
3) (numera mindre br.) till 2 c, 3, intr., om massa av något slag: under utvecklande av hetta i viss utsträckning nedbrytas o. samtidigt packa l. tova ihop sig; särsk. (lant.) = -brinna 2. Lundberg HusdjSj. 331 (1868; om foderrest i ett djurs tarmar). Gammal sammanbränd kogödsel. Anderson Stadsl. 11 (1912).
(4) -BRÖDRAD, p. adj. [jfr fsv. sambrödhra, pl.: som äro helbröder] (†) eg. i pl., om olika personer: som äro helbröder; anträffat bl. i bildl. l. oeg. anv.: broderligt förenad l. dyl. LBÄ 4: 11 (1797; i bild, om tvillingarna Okunnigheto. Barbari). Ett (i union) fast sammanbrödradt .. folk. Strinnholm Vas. 1: 5 (1819).
(2 c) -BRÖTAD ~brø2tad, p. adj. [till bröt] skogsv. om timmer: som samlat l. stockat sig i en bröt. Johnson Nu 111 (1934).
(1 b β) -BUDA, -ning. (numera bl. tillf., ngt arkaiserande) gm bud kalla samman; jfr -båda. Östergren 1: 715 (1917).
(2 a) -BULTA, -ning. tekn. fästa samman l. förena med hjälp av bult(ar); jfr bulta, v.4 BoupptSthm 1680, s. 368 b (1679). Köl och kölsvin sammanbultas med klinkbultar. Engström Skeppsb. 18 (1889).
(2 e β) -BUND. (†) förbund; jfr bund, sbst.1 Thet Swabiske Sammanbundet. Brask Pufendorf Hist. 293 (1680).
(2 c) -BUNTA, v., -ning. hopbunta. Sparre Findl. 3: 207 (1835).
-BYGGA, -else (†, Schroderus Os. III. 1: 319 (1635), Strinnholm Hist. 4: 485 (1852)), -ning. (samman- 1620 osv. tillsamman- c. 1710) [fsv. saman byggia]
1) (†) till 1 a α, intr.
a) bygga o. bo tillsammans (på samma plats, ss. nära grannar, i samma samhälle o. d.). På det de, som sammanbygga, / Hållas måste i sin plikt. Stierneld Vitt. 270 (1708). Strinnholm Hist. 4: 485 (1852).
b) ss. vbalsbst. -else, om äktenskaplig samlevnad. Schroderus Os. III. 1: 319 (1635).
2) till 2 a, c, tr.
a) (numera knappast br.) i uttr. sammanbygga ngt till ngt, bygga ngt av ngt l. dyl. På stranden sökte vi de granna snäckor, / Dem vi till dockpalatser sammanbyggde. Atterbom FB 91 (1839).
b) vid uppförandet l. uppbyggandet l. tillverkningen l. gm en senare tillbyggnad l. omändring förbinda (olika byggnader l. byggnadsverk l. möbler l. andra föremål) med varandra; äv. med obj. betecknande en gm ett sådant byggande o. d. uppkommen räcka l. rad av byggnader osv.; äv. bildl. PH 5: 3339 (1752). Sånggudinnornas altare är .. sammanbygdt med fäderneslandets. Tegnér (WB) 4: 93 (1823). I en sammanbyggd räcka (lågo) mangelbod, stall och ladugård. Öman Ungd. 155 (1889). Motorns och arbetsmaskinens sammanbyggande. TT 1895, Allm. s. 255. Den skånska (gårdstypen), .. en kringbyggd fyrkant med sammanbyggda längor. Nilsson FestdVard. 21 (1925). Fem .. sammanbyggda bokhyllor. Siwertz JoDr. 24 (1928).
c) gm byggande av en förbindelseled o. d. förena (slussar, forsar o. d.). Sammanbyggda sluszar. SPF 1858, s. 93. SD(L) 1901, nr 327, s. 1.
d) låta bebyggelsen i (olika samhällen l. samhällsdelar) växa samman (så att ett sammanhängande bebyggelseområde bildas); företrädesvis i pass. Eastbourne bestod ursprungligen af trenne byar, hvilka dock nu äro sammanbyggda. NF 4: 108 (1880). Carlson 1Skolgeogr. 64 (1894).
e) bygga (ett samhälle) på ett sådant sätt att byggnaderna ligga tätt tillsammans, koncentrera bebyggelsen i (ett samhälle); äv. oeg. l. bildl.; företrädesvis i pass. Emedan inom få år uti denna så tät sammanbygda by, eldswåda flere gånger å färde warit. KulturbVg. 2: 162 (1778). En sådan brand (som ett krig mellan Balkanhalvöns folk) är i vårt tätt sammanbyggda och fint balanserade statssystem icke lätt att isolera. Kjellén Stormakt. 1: 62 (1905).
3) till 2 d, tr.
a) (mera tillf.) bygga l. uppföra (ngt) gm att hopfoga olika byggnadsverk o. d. Båten var ombyggd, eller kanske rättare sammanbyggd av ett par båtar. Eriksson ÖmhHung. 111 (1948).
b) (numera föga br.) bygga l. uppföra l. hopsätta l. tillverka (ngt) av ngt ss. material; bygga (upp); äv. oeg. l. bildl., särsk. om uppbyggandet av en levande varelses kropp; förr äv. ss. vbalsbst. -else i konkretare anv.: (upp)-byggnad, struktur o. d. Then Mennisklige Kropsens sammanbyggelse. Schroderus Os. 1: 118 (1635). Ett nödroder sammanbyggdes .. af ombordvarande spiror och bommar. SD(L) 1897, nr 48 B, s. 2.
4) i vissa oeg. l. bildl. anv. av 2 l. 3.
a) (numera bl. i fråga om ä. förh.) i uttr. sammanbygga kyrkor, ersätta (två l. flera) kyrkor med en gemensam kyrka, slå samman (två l. flera) församlingar till en (med en o. samma kyrka). Plith Kyrkol. 88 (i handl. fr. 1799). Därs. 78 (1959).
b) (†) slå samman (olika brukningsdelar, t. ex. gårdar) till en l. gm sådan sammanslagning skapa (en brukningsenhet resp. gård). LReg. 139 (1620). Genom .. Auction, kommer .. sammanbyggde Skatte-Krono-Säteri Rusthållen Wiggeby och Eggeby .. at försäljas. PT 1791, nr 16, s. 4.
c) (†) i uttr. sammanbygga äktenskap, ingå äktenskap, ”bygga hjonelag”. BtHforsH 3: 190 (1643).
-BYGGNAD.
1) till 2 a, c, motsv. -bygga 2 b: sammanbyggande (av olika byggnadsverk l. föremål l. delar av ngt). PH 5: 3339 (1752; med avs. på hus). Elge BoktrK 34 (1915; med avs. på tryckerityper).
2) till 2 c: sammanslagning.
a) (numera bl. i fråga om ä. förh.) motsv. -bygga 4 a, om ersättandet av två l. flera kyrkor med en gemensam kyrka l. om sammanslagning av församlingar. Plith Kyrkol. 85 (i handl. fr. 1768). Därs. 89 (1959).
b) (†) motsv. -bygga 4 b, om sammanslagning av olika brukningsdelar. LMil. 2: 433 (1690).
(2 c) -BYLTA, -ning. (numera bl. tillf.) packa l. lägga ihop till ett bylte, bylta ihop. VetAH 1752, s. 262.
(2 c, d) -BYTA. (†) gm byte av ägor åstadkomma en sammanhängande jordegendom; med obj. betecknande ägor l. gård o. d. Et af flere utskatter sammanbytadt och til enstaka gårds lynne förwandladt hem. NorrlS 1—6: 56 (c. 1770). Kyrkoherden .. och Esta män (ha) sammanbytat egorne med hwar andra. Därs. 63.
(1 b β) -BÅDA, v., -ning. (numera bl. tillf., ngt arkaiserande) gm bud l. uppbådning sammankalla; äv. med obj. betecknande ting l. möte; jfr -buda. Brelin Resa 17 (1758). Nordström Samh. 2: 523 (1840).
(2 a) -BÅGA, v., -ning. (numera bl. tillf.) förena med båge l. bågstreck. Sammanbågade noter. Envallsson 268 (1802).
(1 b (γ)) -BÄRA, v., -ning [fsv. saman bära] (numera bl. tillf.) bära (ngt) till o. samla det på en plats (o. där lägga det i hög o. d.), hopbära; sammanföra; äv. med obj. betecknande hög o. d. Schroderus Os. 1: 230 (1635). Hialte lät sättia Eld under de sammanburne Rishögar. Mörk Ad. 1: 174 (1743). Nilsson Ur. 2: 81 (1862). särsk. (†) oeg. l. bildl.
a) gm sitt arbete samla l. förvärva (ngt). Hvad de (dvs. fångarna) sammanbära, tillhörer dem icke. Wallin Rel. 1: 150 (1821, 1825).
b) i uttr. sammanbära sitt arbete till ngt, tillsammans arbeta med ngt, gemensamt utföra ngt. Schmedeman Just. 601 (1669).
(2 a, b, c) -BÖJA, v., -ning. [fsv. saman böghia] böja (olika föremål l. ett föremål) så att de resp. dess olika delar närma sig l. komma helt intill varandra l. sluta tätt samman, böja ihop. Hoorn Jordg. 2: 206 (1723). Till grund för .. (öskärlen) ligger den ihåliga formen hos den sammanböjda handen. TT 1871, s. 33. särsk. (†) bildl.: ge (olika personer l. sinnen o. d.) samma inriktning l. dyl.; äv. refl.; jfr böja, v. 5. (Astrild har) Herr Zachau med sin Brud till Kiärlek sammanbögt. Brobergen 60 (1698, 1708). Det sällsynt är, at lycklig bli, / J vänskaps val, som rätt förnöja: / Der sinnens likhet, sympatie / Och ändamål sig samanböja. Nordenflycht QT 1746—47, s. 82.
(1 b γ, 2 c) -BÖRD. (†) sammanburen hög l. hop. Sammanbörder aff Steen. RannsaknAntikv. I. 1: 180 (1684). Därs. 181.
(2 c, d) -DANA, -ing. (†) skapa (ngt) gm att sammansmälta l. sammanfoga olika element; sammansmälta l. förena (olika element) till en helhet. Adlerbeth Buc. 31 (1807). En snillrik sammandaning af de eröfrade landskapen med odaljorden. Atterbom Minnest. 1: 313 (1844).
Spoiler title
Spoiler content