SAMUM samɯ4m, äv. sa4mum (sámumm Dalin; i vers — ∪ Atterbom, Svärd VildBlom. 131(1887)), r. l. m.; best. -en (SAOL(1923) osv.), i best. anv. äv. utan slutart. (Bergman, Hagman FysGeogr. 172(1903)); förr äv. SEMUM, n. (Björnståhl Resa 5: 291(1780)), l. SIMUM l. SAMUN l. SIMUN l. SAM, sbst.2, l. SMUM, sbst.
[jfr t. samum, simum, simun, smum, eng. samum, semoom, simoom, simoon, simoun, fr. simoon, simoun, turk. sam; av arab. samūm, till samm, gift; vinden är ohälsosam. — Jfr SAMIEL]
benämning på en het, tillfälligt uppträdande vind som uppkommer över nordafrikanska o. sydvästasiatiska öknar (o. som vanl. för med sig massor av sand o. d.). Bergman Jordkl. 2: 118(1774). Samum, som medför en så olidlig hetta, att våldsam hufvudvärk, slapphet och ångest öfverfalla alla, som befinna sig i dess väg. Verd. 1891, s. 32. Genom röken brusar jazzen fram / som en samum i någon ödslig öken. Henrikson Jazzrytm 18(1927). — särsk. i mer l. mindre bildl. anv.; särsk. om ngt som inverkar förödande. Atterbom SDikt. 1: 217(1809, 1837). Det är dödt hos oss på rättens område. Formalismens samum har blåst däröfver i ett halft århundrade. GHT 1898, nr 84, s. 3. För Gyllenborg står hans egen barndomstrakt, Vingåkersbygden, som den enda oas, där kulturens förhärjande samum ej ännu kunnat göra sig gällande. Lamm UpplRom. 1: 277(1918).
-VIND, r. l. m. (samum- 1835 osv. samums- 1857—1903) samum; äv. i mer l. mindre bildl. anv. Bitterhet — det är lifvets samumvind; — hvar den framgår blir ödemark. Bremer Nina 836(1835). Wikström ÅrsbVetA 1850, s. 162.
