publicerad: 1965
SANN (numera bl. ss. senare led i ssgr -san4), sbst.2 oböjl., r. l. m. l. f.
Ordformer
(san 1558—1838. sann 1558—1794. Se för övr. FÖRSANN o. MINSANN)
Etymologi
[fsv. san, f., sander, m.; jfr fd. sand(e), d. sand, nor. sann, fvn. sannr, saðr, m., samt (ä.) eng. sooth; substantivering av SANN, adj. — Jfr SANNO]
(†)
1) förhållandet att vara sann l. viss; ngt l. vad som är sant l. visst; sanning. Ther finnes ock mykit annat ibland (dvs. hos danskarna), / Som litet bewises med skääl eller sann. Svart Gensw. E 3 b (1558); jfr 2. Så drogo the (dvs. israeliterna) in till Egipti landh. / Ther föröktes te iagh säger sann, / I fÿre hundrede åår bliffuo the så månge, / Så at ingen man them rekna kunde. Holof. 10 (c. 1580). Så wil iagh thet probera san, / Och säija thet offentligh här, / At stort förstånd i Gååsen är. Sigfridi I 8 a (1619). — jfr O-SANN. — särsk. i förb. för sann, se FÖRSANN.
2) sannfärdighet, ärlighet, redlighet, heder. Karl Knutzson en fast ährlig oc vprictig man / The Danske loffuade honom tro oc sann. Svart Gensw. F 3 a (1558). — särsk. i uttr. som beteckna att ngn bedyrar ngt vid sin heder l. ära o. d.
a) i uttr. säga l. bedyra ngt l. svara l. svärja o. d. på sin sann l. på (sin) tro och sann. På troo och san. Svart Gensw. I 2 b (1558). Thet säger iagh idhr vppå min sann. Holof. 16 (c. 1580). Förwist iagh Suär uppå min san: / det ähr ingen vthan han. Asteropherus 44 (1609). Thet war Stålt Adelin, / Hon swarar uppå sin sann, / intet gifwer iag mig i Klöster. Visb. 1: 348 (c. 1657). Jag .. / torde, på min Tro och Sann, bedyra med en Ed, / Att (osv.). Eldh Myrth. 48 (1725).
b) i uttr. på min sann, använt ss. ett självständigt satsadverbial: på min ära, det försäkrar jag, sannerligen, förvisso. Schroderus JMCr. 144 (1620). Jagh skal thet hämpna, på min san. Forsius Fosz 299 (1621). Thet wore rätt illa på min sann, / At iagh icke fick en Kock til Man. Bedlegr. 10 (1647). Åh, på min sann! Han måste visst ha gått te stan. Eurén Kotzebue OkSon. 79 (1794).
3) [sannol. elliptiskt för ett nej för sann (se 1 slutet) l. nej (på) min sann (se 2 b, c)] i uttr. nej sann, nej minsann, visst icke. Nå .. han (som slitit spö) begärde väl apteksvaror och liniamenter att smörja ryggen? .. ”Å nej san” — genmälte drängen och teg. Almqvist Skälln. 75 (1838).
Spoiler title
Spoiler content