SANNO, sbst. oböjl., l. SANNA, sbst.1, oböjl., l. SANNE, sbst. oböjl., i bet. 4 f. l. m.
Ordformer
(sanna 1624. sanne 1567—1573, 1720 (: sannelösa, pl.). sanno 1538—1644)
Etymologi
[fsv. sanno, sanna, sanne; substantivering av n. sg. av SANN, adj. (åtminstone i 1 o. 2 urspr. i dat.; jfr SANNOLIK), l. (i 4—5) möjl. till SANN, sbst.; jfr äv. fvn. sanna, sanning]
(†)
1) i uttr. sanno lik l. likmätig, som synes vara sann, sannolik, trolig. The äre få som weta rett åtskildnat emellom thet som sant är, och thet som är sanno lijkt. LPetri Wijgd. C 5 b (1538). Thet är icke alt sant som är sanno lijkt. OPetri 4: 304 (c. 1540). Om thet är sant eller sanno lijkmätigt, at (osv.). Skytte Or. B 2 a (1604). — Anm. Uttr. sanno lik är i vissa fall möjl. att uppfatta ss. en ssg; jfr SANNOLIK 1, 5.
2) i uttr. i sanno l. sanne.
a) med visshet l. säkerhet, säkert, visst; förvisso, sannerligen. Nu wett iagh th(ett) ij sanne, / som iagh haffuer h(ö)rt aff seias, / så hårdhe äre kärlighe tin bondin. Visb. 1: 77 (1573). (Ett resonemang) Huilket, i sanno, icke är fåfängt, vthan (osv.). Stiernhielm Arch. A 2 b (1644).
b) i verkligheten; motsatt: skenbart. Planeterne synas .. understundom alldeles stå stilla, ändoch att the i sanno icke stå, wthan stijgha antingen gijnt up eller neder efter. Forsius Phys. 89 (1611).
Ssg (till 5, †): SANNE-LÖS. sanningslös, osann. De grofva och sannelösa beskyllningar, hvarmed han i sin besvärsskrift hr prosten angripit. NoraskogArk. 5: 296 (i handl. fr. 1720).
