publicerad: 1965
SATIR sati4r, sbst.1, r. l. m. l. f.; best. -en, stundom -n; pl. -er. Anm. I bet. 1 användes i ä. tid den senlat. formen satyra. Arvidi 14 (1651). SvBrIt. 1: 20 (c. 1700).
Ordformer
(satir 1746 osv. satire 1771—1807. satyr 1734—1868, 1900 (: satyrgisslet). satyre 1732—1769. satyren, sg. best. 1721—1816. satyrer, pl. 1722—1814)
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. satire; av lat. satira (äv. satyra), yngre sidoform till satura, dikt av blandat innehåll, elliptiskt för uttr. satura lanx, fylld skål o. d., vari satura är f. sg. av satur, full, mätt, till satis, tillräcklig (se SATT, adj.2); den senlat. formen satyra har uppkommit gm anslutning till lat. satyrus, satyr (se SATYR, sbst.2) o. satyricus, satyrisk (se SATYRISK, adj.2). — Jfr SATIRERI, SATIRISERA, SATIRISK, SATIRIST, SATURERA, SATYR, sbst.2 anm.]
1) dikt l. skrift o. d. som på ett kvickt o. elakt, ofta ironiskt l. sarkastiskt sätt gisslar l. förlöjligar person(er) l. förhållanden i det enskilda l. offentliga livet; i fråga om fornromerska förh. äv.: dikt(verk) av blandat innehåll, särsk. om (moraliserande) sede- o. karaktärsmålande (läro)-dikt. En litterär, politisk satir. Satir över, äv. på ngt. Satyrer, Eller: Tadle-Qwäden. Düben Boileau Sat. Titelbl. (1722). Hämde-qväden, pasquiller och satyrer, sammansättas ännu någon gång af Finska Allmogen i öfre orterne. 2VittAH 4: 24 (1788, 1795). Machiavelli (anses av somliga) med sin bekanta bok, kallad en Prins, (ha) åsyftat en ironi eller satir på despotismen. Rosenstein 2: 185 (1793). Det är väl ytterst sällan en litterär satir erhållit en så ögonblicklig verkan (som Hallströms ”Erotikon”). Malmberg Värd. 74 (1937). Horatius har kallat sina satirer för sermones (dvs. kåserier) just för att framhålla att han här undviker all högpoetisk ton. Wifstrand AndlTal. 70 (1943). — jfr INDIGNATIONS-, MORAL-, SAMHÄLLS-, TIDS-SATIR m. fl. — särsk. allmännare (i sht i sg. best.), om den litteraturgenre l. den litterära konstart som representeras av satirer; stundom äv. i utvidgad anv., om icke litterär konstart som kvickt o. elakt gisslar l. förlöjligar ngn l. ngt; äv. mer l. mindre personifierat; jfr 2. Upricktig redlighet, eij fuhl bakdantans kynne, / Upwäckte med sin gadd Satyrens twära lynne. Düben Boileau Skald. 17 (1721). En lärd i stubb (det är et rön) / Satirens udd ej undanslipper. Lenngren (SVS) 2: 210 (1798); jfr 2. I tredje delen af Poëmet, anföres den Allmänna Skaldekonsten. .. Här förekomma .. Operan, Satiren, Lärodigten (m. fl.). Gyllenborg Skald. 8 (1798). Arv 1954, s. 144 (i fråga om bildframställning).
2) kvickt o. elakt, ofta ironiskt l. sarkastiskt gisslande l. förlöjligande (i tal l. skrift, äv. i bildande konst) av ngn l. ngt, kvickt o. bitande hån, satiriserande; äv. konkretare, om vad som säges l. skrives l. framställes; äv. mer l. mindre personifierat; stundom svårt att skilja från 1 slutet. Man anser .. (i Sverige) för en omänsklig grymhet, at uptäcka fel i en Klåpares skrifter. Om någon vågar (kritisera) .. ropar man öfverljudt; Hvilken grym Satire! Hvilken obillig Granskning! Kellgren (SVS) 4: 3 (1778). (Brudgummen) håller sig nära sin maka, han håller hennes schawl, han håller henne mycket kär, men allt med hållning. Han ger intet tag åt satirens ögontänder. Bremer Nina 40 (1835). (Den engelske målaren) William Hogarth .., som med skärande satir och bitter ironi framdrager frånsidan af de menskliga förhållandena. Upmark Lübke 766 (1872). Så snart .. (Tegnér) vände blicken mot nutiden och den inte var honom till lags, brast han ut i satir och hån. Böök i 3SAH LVIII. 1: 17 (1947). — jfr SJÄLV-SATIR. — särsk.
a) (†) i sådana uttr. som göra en satir över ngn, satirisera över ngn; fatta sin satir i pennan, skriva satiriskt, satirisera i skrift; uppbära satir, vara föremål för satiriserande. Kling Spect. Xx 2 b (1735: fatta). Posten 1769, s. 862 (: upbäre). JGOxenstierna Dagb. 57 (1769: gör).
b) (numera föga br.) i uttr. vara en satir på ngt, i utvidgad anv., betecknande att ngt (t. ex. ngns beteende l. gestaltningen av en viss roll i en pjäs) förlöjligar l. gisslar ngt (på ett kvickt o. elakt sätt). Weste FörslSAOB (c. 1815). Jolin tyckes likaså litet som andra begripit judarnes mening i .. (operan ”Kung Carls jakt”), icke att stå där som en utsliten rolighet, utan att, till motvikt mot det sentimentala, vara en satir på den fosterländska tendensen. ZTopelius (1857) i Konstnärsbrev 1: 214.
c) (†) konkretare, om satirisk vändning l. satiriskt uttryck. Här och der inblandar (lektor Rosén i sitt tal med anledning av kronprinsparets förmälning) stickande ord, och osmakeliga satyrer. SvMag. 1766, s. 793.
d) övergående i bet.: sätt varpå satiriserande framträder (i en framställning), satirisk prägel; äv. övergående i bet.: satirisk förmåga l. läggning, satiriskt drag. (I H. C. Andersens dikter finnas) en mängd lyckliga och ädla tankar, en fin satyr, hvars udd är utan gift. Bremer Brev 2: 17 (1839). Om Strindberg hade humor? Nej, icke i vanlig mening. Han hade en strålande satir, men njöt knappast av vad vi kalla en rolig historia. HBosse (1932) hos Strindberg BrBosse 82.
Ssgr (i allm. till 1): (2) SATIR-BLICK. (numera bl. tillf.) satirisk blick. Beskow Minnesb. 1: 307 (1860). —
-DIKT, r. l. f. (numera bl. tillf.) dikt som utgör satir; äv. om diktarten (jfr satir, sbst.1 1 slutet). Atterbom Siare 2: 101 (1843). Böttiger 5: 188 (1869, 1874; om diktarten). —
(2) -MÅLARE. (numera knappast br.) målare som i sin konst ger uttryck åt satir, satirisk målare. Atterbom Siare VI. 1: 129 (1852). —
Spoiler title
Spoiler content