1) ss. utrop varigm man söker dämpa l. nedtysta yttranden l. ljud som i något hänseende te sig farliga l. olämpliga l. obehagliga; äv. ss. utrop varigm man söker få ngn att lystra l. förmå ngn att vara försiktig (i fråga om rörelser o. d.) för att undvika uppmärksamhet; jfr HYSSJ 1. Giese Sprachm. 1—3: 326(1730). Lazuli. Jag tycker icke om friherrinnan. Amanda. Sch! hvad säger du! Vi äro ej säkra här: hvad har du att säga mig? Almqvist DrJ 341(1834). Sch! det tassar i trapporna. Topelius Fält. 1: 232(1853). Karin var icke nöjd med att sitta stilla vid .. (fästmannens) sida. .. Hon slog armarna kring hans hals. — Sch! Karin, någon kan se oss — sade han och ville vrida sig loss. Levertin Magistr. 126(1900). Sch — har jag inte redan sagt att man inte skall tala illa om sin mamma. Procopé Insp. 10(1915).
2) ss. utrop varigm man söker sjasa l. driva bort djur l. (i utvidgad anv.) människa: sjas, i väg, bort; jfr HYSSJ 2. Madam Linds röst lät höra sig: ut med dig stygga djur; sch sch! Wetterbergh Penning. 58(1847). Interjektionen sch!, riktad till höns och med betydelsen ”bort med er!”. Noreen VS 1: 471(1907). Ge dej i väg, sch! Busa inte hit och lusa inte hit en gång te, för då vrider ja om kran på dej! Engström Glasög. 88(1911).
3) ss. utrop betecknande otålighet: asch l. dyl. Sch! Hvarmed skall jag fördriva tiden? Almqvist Törnr. 3: 137(1850).
