SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1965  
SCEPTER säp4ter, äv. skäp4ter, ngn gg ʃäp4ter (schä´ppt'r ell. sä´ppt'r Dalin, säp4ter el. ʃäp4ter Brate SvSpr. 26 (1898), säp- l. ibl. sjäp- Östergren; rimmande med efter Leopold i 2SAH 2: 206 (1799)), n. (Svart G1 136 (1561) osv.), äv. r. l. m. (G1R 29: 577 (1560), Östergren (1938)); best. sceptret (Svart G1 136 (1561) osv.) ((†) scepteret Riddermarck Alm. 1691, s. 28) resp. sceptern (Cederström Riksregal. 104 (i handl. fr. 1568), Östergren (1938)) ((†) scepteren Cederström Riksregal. 152 (i handl. fr. 1607), Ekeblad Bref 1: 342 (1654; rättat efter hskr.); sceptren SColumbus Vitt. 105 (c. 1670), Hallenberg Hist. 2: 759 (1794)), i best. anv. förr äv. utan slutart. (Cederström Riksregal. 103 (i handl. fr. 1561)); pl. = (KlädkamRSthm 1667, s. 415, osv.), äv. (ss. r. l. m., numera föga br.) sceptrer (Weste FörslSAOB (c. 1815)); pl. best. sceptren l. scepterna resp. sceptrerna (Weste FörslSAOB (c. 1815)); förr äv. (i bet. 2) CEPTARE, r. l. m. Anm. I sht förr användes ordet (i bet. 1) äv. i den lat. formen sceptrum, med pl.-formen sceptra. l. Sceptrum fult medh små rubiner. Cederström o. Malmborg ÄLivrustk. 83 (i handl. fr. 1655). Rector Academiæ (undfår) altijd .. wid inaugurationsacten sceptra och sigillum Academiæ till ett säkert och ofellbart tecken, att honom den academiske jurisdictionen och expeditien tillkommer. ConsAcAboP 11: 267 (1724).
Ordformer
(ceptare 1798. cepter (ceppter) 15611798. scepter 1560 osv. sceptor 16141796. sceptre 1688. schepter 17021713. scäpter 1654. septer 15611667. skepter 18181932. zepter (zc-) 1568c. 1670)
Etymologi
[fsv. septrum (ss. senare led i ssgn gulseptrum); jfr d. scepter, nor. scepter l. (i bet. 2) septer, t. zepter, eng. o. fr. sceptre; av lat. sceptrum, av gr. σκῆπτρον, stav, till σκήπτω, stöder (besläktat med SKAFT). — Jfr LAND-SÄTT]
1) (kort, utsirad l. på annat sätt prydd) stav symboliserande viss värdighet l. visst ämbete o. d.; särsk. dels om sådan stav symboliserande (konungs l. kejsares) härskarmakt, härskarstav, spira, dels om häroldsstav (i sht förr äv. om kaducé); numera företrädesvis i vitter l. högre stil (i sht i b). Hanns Konge: Mttz Chrona schall bliffwe giordh J Andorppenn (dvs. Antwerpen) samptt medtt Ceppter och äple. Cederström Riksregal. 103 (i handl. fr. 1561). Skäninge (vapen har) Jungfrw Marie beläthe medh en gyllende Crona och ett Scepter, hafuandes på armen Christi beläte. Tempeus Messenius 124 (1612). Vthi handen hade (tsaren) .. Sceptern, vtaff gull, widh pasz en aln lång och medh kostelige ädle steenar .. besatt. Widekindi KrijgH 894 (1671). (Mercurius) troddes hafva förmåga att med sin scepter .. både insöfva och upväcka. 2VittAH 3: 64 (1793). En härold som före timslaget höjde sitt scepter för att tillkännage något, som skulle hända efter klockslaget (förekom stundom på äldre bordsur). Kulturen 1954, s. 56. — jfr HÄRSKAR-, KEJSAR-SCEPTER m. fl. — särsk.
a) oeg., ss. senare ssgsled i ssgn KARLS-SCEPTER.
b) mer l. mindre bildl. (äv. i uttr. krona och scepter, förr äv. scepter och spira), övergående till en beteckning för konungamakt l. konungavärdighet l. regeringsmakt l. konungarike o. d.; äv. i sådana uttr. som bära, äv. föra scepter l. sceptret, vara konung o. d., regera, nedlägga sceptret, avsäga sig konungavärdigheten o. d., under ngns scepter, under ngns regering. G1R 29: 577 (1560: scepter och spiire). Af theras (dvs. göternas) herkomst en kungh war, / sceptret i Phrygien han bar. JMessenius (1629) i HB 1: 79. Wij erkenne medh tacksamheet, att Sweriges Rijke wårt käre Fädernesland, är vnder H.K.M:tz lyckelige Scepter så wäl fahrit, att wij intet bettre, mildare, och säkrare Regemente kunde önska. Stiernman Riksd. 1168 (1650). Pråål, Yppigheet och flärd, dhe bryta hastigt af, / En Scepter starck som Berg. Achrelius Dan. C 3 a (c. 1690). Hon (dvs. änkedrottningen) vetat med beröm den svenske scepter föra, / Och hieltar oss tilhanda brackt. Werwing Vitt. 4: 312 (1702). En födes til scepter och purpur, en annan til träldom och slafweri. GT 1787, nr 59, s. 4. En ”gammal konung” ämnar .. att nedlägga sceptret. PT 1896, nr 146, s. 3. — särsk.
α) (†) i uttr. råda för krona och scepter, ss. beteckning för att utöva konungamakt. Så länge någon fins för Cron' och Scepter råda, / Och, under deras tyngd, med Manna-mod bestå. Frese VerldslD 17 (1715, 1726).
β) (†) i uttr. Sveriges kronas scepter och spira, konungamakten l. konungavärdigheten i Sverige. Udi arff föreningenn er så beslutett vårdett, att våre effterkommende ächte mandzarffvinger skole oss succedere effter vår dödh och affgångh her till Sverigis crones scepter och spire. G1R 29: 736 (1560).
γ) (numera bl. tillf.) övergående i bet.: kung. Men Himblen .. sände oss en Canceller utan like! .. som skal blifwa hela Rikets Konung och hela Landets Fader! .. Huru hafwa icke wettenskaperne med upmuntran welat stiga? Huru hoppas de icke få skydd af sielfwa sceptren? Linné UUPr. 24/2 1750, s. 4.
2) [jfr motsv. anv. i dan., nor. o. t.] (†) relingsstötta (se d. o. 3) av järn; äv. om järnstötta vid vilken fallrep är fäst (fallrepsstötta) l. om liknande stötta för rep vid trappa ombord på fartyg. Röding SD 22 (1798). Uggla Sjölex. 1024 (1877).
Ssgr (till 1): SCEPTER-BÄRANDE, p. adj. [jfr gr. σκηπτροφόρος] (i vitter l. högre stil) om hövding l. kung: som bär scepter (o. har befälsrätt o. d.). En scepterbärande konung. Johansson HomOd. 2: 230 (1844).
-LANS. (numera bl. tillf.) om lansliknande scepter. Atterbom Minn. 508 (1818).
Avledn. (till 1): SCEPTRAD, p. adj. [jfr eng. sceptred] (†) scepterbärande. JGOxenstierna 4: 42 (1815).
Spoiler title
Spoiler content