SECESSION se1seʃω4n l. ses1- l. säs1-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. sezession, eng. secession, fr. sécession; av lat. secessio (gen. -ōnis), vbalsbst. till secedere, gå avsides, draga sig undan, av se- (se SECERNERA) o. cedere, gå, draga sig undan (se CEDERA). — Jfr SECESSIONIST]
(numera nästan bl. i a o. b) söndring; fraktionsbildning; utbrytning o. d. Elliest är stoor apparence (dvs. utsikt), att altt på ChurSachssens sijda, will råka vthi större och större confusion, och att wägen mehr och mehr præstrueras (dvs. beredes) till een secession, der på dee Keyserske emissarij impigré (dvs. oförtrutet) arbeeta. HSH 25: 208 (1633). Dalin (1871). 2SvUppslB (1953). — särsk.
a) (fullt br.) hist. om sydstaternas utträde ur den nordamerikanska unionen 1860—1861. SvUppslB (1935).
b) (i sht i fråga om ä. förh.) konst. förhållandet att en grupp konstnärer (i allm. med en modernistisk, antiakademisk inställning) bryter sig ut ur en förefintlig konstnärssammanslutning o. anordnar egna, strängt sovrade utställningar; äv. konkret(are), ss. beteckning för den utbrutna konstnärsgruppen. Ekbohrn (1904). 2NF 18: 1318 (1913). 2SvUppslB (1953).
Ssgr: (a) SECESSIONS-KRIG(ET). [liksom t. sezessionskrieg efter eng. secession war, war of secession] hist. det nordamerikanska inbördeskriget 1861—1865. NDA 1875, nr 269, s. 2. Förenta staterna, hvilkas union skakades af .. secessionskriget. Hedin Tal 1: 578 (1895). —
-POLITIK. (numera knappast br.) politik som syftar till politisk söndring l. fraktionsbildning o. d. Kjellén Stormakt. 1: 222 (1905).
