SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1966  
SEKTARIE, m.||ig.; anträffat bl. i pl. -er.
Etymologi
[av mlat. sectarius, till lat. secta (se SEKT, sbst.2); jfr äv. eng. sectary, fr. sectaire (se SEKTÄR). — Jfr SEKTERARE, SEKTERISK, SEKTERISM, SEKTERIST]
(†) anhängare av en religiös sekt, sekterist. Eberhardt AllmH 2: 247 (1768). VDAkt. 1785, nr 106. —
Spoiler title
Spoiler content