[fsv. -sil (i ortnamn), sv. dial. (Norrl.) sel; jfr fvn. sil (i ortnamn o. ssgn silvetni, lugnvatten) samt nor. dial. sel, m., svag vindil; jfr äv. dels sv. dial. silder, sälder, liten bäck, sel, sillra, rinna sakta, dels nor. sel, adj., om vattendrag: som flyter stilla o. i brett lopp, sv. o. nor. dial. sela, rinna sakta, framsippra; till den rot som föreligger i SEN, adj.,SID, adj.2 Formen sele har uppkommit därigm att det -sele som förefinnes i ortnamn (t. ex. LYCKSELE, LÅNGSELE) o. som utgör en dialektal form av sg. best. av sel uppfattats ss. sg. obest.]
(om norrländska förh.) (ofta bred, stundom sjöliknande del av älv med) lugnt flytande vatten (mellan forsar), lugnvatten, spakvatten. Linné Skr. 5: 48(1732). Öfwerallt på wattnet, der den utwidgade, omärkligt framflytande elfwen bildade ett sel, simmade stora flockar af Änder. Zetterstedt SvLappm. 2: 210(1822). Utom på sjöarna begagnas äfven de mindre båtarna på elfvarnas spakvatten, s. k. sel. .. Af sådana sel hafva en mängd platser i Norrland sina namn, t. ex. Åsele, Lycksele, Gransele, Sorsele m. fl. Düben Lappl. 93(1873). I selet, som mörklugnt blänker, / storöringen slår och stänker. Arbman StämdSträng. 21(1933). SFS 1941, s. 1953.
