[jfr t. septik(h)ämie, eng. septicæmia, septicemia, fr. septicémie, nylat. septichæmia; till gr. σηπτικός, som åstadkommer förruttnelse (se SEPTISK), o. αἷμα, blod (jfr LEUK-EMI,PYEMI)]
med. allmän infektion med spridning o. förökning i blodet av smittämnen, (allmän) blodförgiftning (äv. i uttr. allmän septikemi); i sht förr särsk. i inskränktare anv., om sådan blodförgiftning där smittämne sprides från en lokal smitthärd men icke alstrar nya lokala smitthärdar (motsatt: pyemi); jfr BRAND-FEBER,PUTRID-FEBER,RÖT-FEBER 1, SEPTISK 2. FörhLäkS 1870, s. 266. Såret efter den obetydligaste operation (kunde vid mitten av 1800-talet) bliva utgångspunkten för en svår allmän septikämi, ledande till död inom några få dagar efter operationen. LbKir. 1: 482(1920). 2SvUppslB 4: 184(1947). —
Avledn.: SEPTIKEMISK1040, adj. [jfr t. septik(h)emisch, eng. septicemic, fr. septicémique] med. som utgör l. härrör från l. har samband med septikemi. 2NF 25: 118(1916; om förgiftningstillstånd). —
