SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1967  
SERPENT serpän4t l. -paŋ4 l. med mer l. mindre genuint franskt uttal (särrpánng Dalin), r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-pan 1685. -pent 1567 osv.)
Etymologi
[jfr mlt., t. o. eng. serpent; av fr. serpent, av lat. serpens (gen. -entis), orm, substantiverat p. pr. av serpere, krypa, till den rot som föreligger i sanskr. sárpati, gr. ἕρπω, båda med bet.: kryper, möjl. äv. i lat. serum (se SERUM). — Jfr SERPENTERA, SERPENTOS]
1) (†) orm; anträffat bl. dels i uttr. flygande serpent(en), ss. namn på ett fartyg (jfr SERPENTIN 1), dels ss. förled i ssgn SERPENT-LOCK. ArkliR 1567, avd. 1, Anm. (: Flygande Serpentten). Därs. avd. 8 (: Flygande Serpent).
2) (förr) om (till omkr. mitten av 1800-talet i kyrko- o. militärmusik brukat) ormlikt krökt blåsinstrument för bastoner, vanl. av läderklätt trä. Rudbeck Bref 245 (1685; i uppräkning av instrument). Ännu Richard Wagner använde serpenten i sin opera Rienzi (1842). Moberg TonkHVäst. 1: 102 (1935).
3) (förr) om en 16 l. 32 fots rörstämma i orgel, vars klangfärg påminde om den hos en serpent (i bet. 2). Höijer (1864). 3NF (1932).
Ssg (†): (1) SERPENT-LOCK. ormlock. Wadman Saml. 1: 20 (1818, 1830).
Spoiler title
Spoiler content