SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1967  
SERPENTERA sær1pente4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr t. serpentieren; av fr. serpenter, avledn. av serpent (se SERPENT)]
(numera föga br.) motsv. SERPENTIN 5 (a, c): gå l. röra sig l. flyta i serpentiner, slingra sig; i sht om väg l. flod o. d.; särsk. dels ss. vbalsbst. -ing konkret(are): krök, bukt o. d., dels i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: slingrande, buktande o. d. Eliseiske fälten (kallas) en lund (i lustslottet Weissensteins park) med en serpenterande flod. Palmstedt Res. 49 (1778). (Jag) wågar .. så mycket mera hoppas tillgift och förskoning som wåra wägar ändå, alla serpenteringar oaktadt, slutligen mötas i den lilla punkten: (osv.). JournLTh. 1810, s. 339. Det måste medgifwas, att den ”raka och obetäckta wäg” på hwilken .. (en deltagare i en polemik) säger sig framgå, understundom litet ormar sig fram, eller, att nyttja ett franskt uttryck, — serpenterar. Därs. 1811, s. 173. Hwasser VSkr. 3: 328 (1858).
Spoiler title
Spoiler content