publicerad: 1967
SEXT säk4st, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(sext 1739 osv. sexte 1847. sexten, sg. best. 1739 osv. sexter, pl. 1739 osv.)
1) mus. det sjätte tonsteget från en viss ton (denna medräknad) i diatonisk följd uppåt l. nedåt; intervall omfattande sex diatoniska steg; jfr SEXTA 1. Liten, stor, överstigande, förminskad sext. Londée Kellner 32 (1739). UB 2: 469 (1873; om intervall). Genom en sext uttrycker frågan en förundrad ängslan (hos mig dock väsentligen blott öfverraskning). Noreen VS 2: 443 (1910). I de autentiska tonarterna är kvinten dominant utom i III tonarten (där den senare utbytts mot sexten). Hellerström Liturg. 335 (1932).
2) (i sht om förh. inom romersk-katolska kyrkan) tidebön som läses l. sjunges (omkring) klockan tolv på dagen. KyrkohÅ 1905, s. 157. Prim, ters, sext och non kallades de smärre tiderna (horae minores) i motsats till de övriga större tiderna (horae majores). Hellerström Liturg. 157 (1932).
Ssgr (till 1; mus.): SEXT-ACKORD. [jfr t. sextakkord] tretonigt ackord som jämte bastonen (den understa tonen) består av ters o. sext o. som utgör treklang i första omvändningen (med tersen underst); äv. om fyrtonigt ackord som har subdominanten ss. baston o. jämte denna består av ters, kvint o. sext. Miklin Marpurg § 14 (1782). SvUppslB (1935). —
Spoiler title
Spoiler content