[fsv. sext, (tidebön vid) den sjätte timmen (räknat från klockan sex på morgonen); jfr t. sext, sexte, eng. sext, fr. sexte, mlat. sexta (i bet. 2); av lat. sexta (se SEXTA). — Jfr SIXT]
1) mus. det sjätte tonsteget från en viss ton (denna medräknad) i diatonisk följd uppåt l. nedåt; intervall omfattande sex diatoniska steg; jfr SEXTA 1. Liten, stor, överstigande, förminskad sext. Londée Kellner 32(1739). UB 2: 469(1873; om intervall). Genom en sext uttrycker frågan en förundrad ängslan (hos mig dock väsentligen blott öfverraskning). Noreen VS 2: 443(1910). I de autentiska tonarterna är kvinten dominant utom i III tonarten (där den senare utbytts mot sexten). Hellerström Liturg. 335(1932).
2) (i sht om förh. inom romersk-katolska kyrkan) tidebön som läses l. sjunges (omkring) klockan tolv på dagen. KyrkohÅ 1905, s. 157. Prim, ters, sext och non kallades de smärre tiderna (horae minores) i motsats till de övriga större tiderna (horae majores). Hellerström Liturg. 157(1932).
Ssgr (till 1; mus.): SEXT-ACKORD. [jfr t. sextakkord] tretonigt ackord som jämte bastonen (den understa tonen) består av ters o. sext o. som utgör treklang i första omvändningen (med tersen underst); äv. om fyrtonigt ackord som har subdominanten ss. baston o. jämte denna består av ters, kvint o. sext. Miklin Marpurg § 14(1782). SvUppslB(1935). —
-FÖLJD, r. l. f. följd av två l. flera sexter. Euterpe 1: 12(1823). —
