publicerad: 1968
SINNLIG sin3lig2, adj. -are. adv. -A (†, Schultze Ordb. 4106 (c. 1755)), -EN (†, Lind (1738), Atterbom Siare 1: 248 (1841)), -T (Lind (1738) osv.); förr äv. SINNELIG, adj.
Ordformer
(sinnelig 1648—c. 1755. sinnlig (sin-) 1642 osv.)
Etymologi
[jfr d. sindelig; av mlt. sinnelīk, sinlīk, t. sinnlich, till mlt. sin resp. t. sinn (se SINNE, sbst.2). — Jfr FÖRSINNLIGA, SINNLIGHET]
1) (i sht i fackspr.) som utgör l. är organ för ett sinne; som har avseende på l. hör till l. har samband med l. härrör från (något av) sinnena; som utgör resultatet av ett sinnes l. sinnenas verksamhet; om varelse: utrustad med sinnen (se a); numera nästan bl. med tanke på de organiska sinnena; i vissa fall utan bestämd avgränsning från 2 l. 3. Så hafwom wij än tå en appetit then man Sinnligh kallar, medh hwilken Beester eller oskälige Diur ock äre begåfwade. Palmchron SundhSp. 148 (1642). Fallande Siuka är een Arth aff Slagh, hwar igenom alle Förståndsens Sinliga Kraffter uppehåldna warda, så at sombliga .. aldeles stilla liggia, inthet see, höra eller kiänna, .. och (osv.). Lindh Huuszapot. 28 (1675). (Nerverna) tilbringa hänne (dvs. själen) del af utvärtes ting ifrån deras ytändar, som på olika sinlige verktyg .. äro utspridde. Martin PVetA 1763, s. 60. De på sinlig erfarenhet stödda slutledningarne rörande tingens grund. Kruhs UndrV 758 (1884). Fingrarna måste känna leran, handen och ögat måste ha sinnlig kontakt med fibrer och stoff. Annars skiljer vi människans sinnen från konsten. Form 1947, s. 63. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) om levande varelse: utrustad med sinnen (numera med tanke enbart på de organiska sinnena); äv.: som upplever tillvaron med sinnena, vilkens håg är inriktad på sådant som man upplever med sinnena; stundom närmande sig bet.: animal; stundom motsatt: andlig, intellektuell. At flera af .. (hjärnans) delar (som ansetts hysa själen) hos vissa sinlige djur icke finnas. Martin PVetA 1763, s. 24. Den sinnliga hopen, drifven af sina inskränkta begär för dagen, .. lyfter sig långsamt till begreppet om ett oegennyttigt hjerta. Stenhammar 281 (1798). Tyrannens lif är, enligt Plato, för den sinnliga människan den största lycka men från sedlig ståndpunkt den största olycka för sin ägare, emedan det är ett tillstånd af slafveri under begären. Cavallin (o. Lysander) 24 (1879); jfr 2. Morin DualBostrFil. 144 (1940). — särsk. ss. adv., i uttr. sinnligt andlig l. förnuftig, både sinnlig o. andlig resp. förnuftig; jfr SINNLIGT-ANDLIG, -FÖRNUFTIG. En sinnligt andlig varelse. Östergren (1938). De sinnligt förnuftiga väsendena. Morin DualBostrFil. 114 (1940).
b) (†) om öga l. blick, för att beteckna att det är fråga om (seende med) synsinnet. Själens öga, liksom det sinnliga, ser i ålderdomen bättre på afstånd. GRegnér i 2SAH 3: 72 (1802). Atterbom SDikt. 1: 17 (1811, 1837: sinnlig blick).
d) (numera föga br.) ss. adv.: med sinnena l. med sinnenas hjälp; så som man upplever ngt med sinnena; förr äv.: på ett konkret l. handgripligt l. påtagligt sätt, gm egen erfarenhet o. d. (Papisterna) säja: Hwarest Påfwen är, der är ock den Christeliga Kyrkan. Hwarmed de wilja leda osz så långt, at wi sinligen och handgripeligen skole finna och känna henne. Borg Luther 2: 701 (1753). Virus venereum kan (enligt Desruelles) ej sinnligt iakttagas. Hygiea 1839, s. 83. Cavallin (1876).
e) (†) med tanke tillika l. enbart på vissa själsförmögenheter, särsk. dels känslor, dels samtliga själsförmögenheter med undantag för förnuftet l. intellektet. Själens .. sinnliga förmögenheter. Möller 2: 897 (1785). Sinlig kallas den naturbestämda Vilja, som utan öfverläggning (betänkande) omedelbarligen öfvergår i verksamhet för det inre Syftets realisation. Trana Psych. 2: 134 (1847). De icke förnuftiga känslorna, vare sig de äro kroppsliga eller andliga, kallas af några för sinnliga. Larsson Psyk. 39 (1896).
2) som utgör l. framkallar l. är förbunden l. på annat sätt har samband med en (starkt) lustbetonad, av sinnena förmedlad upplevelse, som utgör ett begär efter sådana upplevelser l. (om person) som har sådana begär; sensuell, vällustig; jfr 1. Jag ömkar mig öfwer the barnen, som kommit til mogna år, och ännu icke lärdt utwälja andra nöjen, än sinliga och högst skadeliga. Bælter Christen 216 (1743, 1748). (Människans) förnämsta sinnliga njutningar hemtas ur wextriket. Hartman Naturk. 111 (1836). Söderns rika och sinnligt smekande natur. (Cavallin o.) Lysander 369 (1877). Senrenässansens praktfulla, sinnliga konst. Sylwan (o. Bing) 1: 167 (1910). SvD(A) 1929, nr 274, s. 5. — särsk.: som är av sexuell l. erotisk natur, sexuellt färgad, sensuell o. d.; särsk. om person: som har sexuell läggning, som utmärkes av starka sexuella begär, sensuell; om ngns utseende l. om blick o. d.: som vittnar om sexuell läggning l. åtrå, sensuell; om framställning: sexuellt färgad, sensuell; jfr KÖTTSLIG 4. Behärska sina sinnliga lustar. En stark sinnlig drift. Sinnlig åtrå. Sinnliga begär. En sinnlig, glödande kärleksdikt. Sahlstedt (1773). Den sinliga kärleken. Kellgren (SVS) 4: 191 (1781). Den sinlige libertinen. Idun 1888, s. 113. Den lilla gruppen af Runebergs sinnligt erotiska dikter. Söderhjelm Runebg 1: 132 (1904). Kring hans breda, sinnliga mun skymtade ganska ofta ett överlägset och föraktfullt leende. Kjellgren Smar. 85 (1939). Hon betraktade honom med blanka sinnliga ögon. Hedberg VackrTänd. 107 (1943). Hon .. saknade den sinnliga tillfredsställelse som han vant henne vid. Lagerkvist Mar. 85 (1967). jfr GROV-, O-, RÅ-SINNLIG.
3) om ngt sakligt: som kan uppfattas med hjälp av sinnena; som hör till l. förekommer i sinnevärlden, materiell, jordisk, fysisk; konkret; motsatt: immateriell, andlig, ideell, översinnlig, abstrakt; äv.: som har avseende på l. sker medelst l. på annat sätt har samband med något materiellt l. fysiskt o. d.; äv. om bild l. framställning o. d.: som är framställd med hjälp av l. utgöres av konkreta element; som har samma åskådlighet l. är lika lätt uppfattlig som ett konkret föremål, påtaglig, konkret, åskådlig, tydlig o. d.; ss. adv.: medelst l. i form av något materiellt l. fysiskt l. något som hör till sinnevärlden; förr i vissa fall liktydigt med: kroppsligen, lekamligen; jfr 1. Muræus Arndt 3: 30 (1648). (Brödet o. vinet i nattvarden) skola .. wara en sinlig bild och stöd, hwarwid wår Tro må kunna sig hålla. Rönigk Fresenius 5 (1753). (Kristendomen) befaller at aldeles slita våra tanckar ifrån det sinliga och jordiska. Kellgren (SVS) 1: 161 (1776). Modeller och andra sinnliga föreställningsmedel (i matematikundervisningen). Bergklint MSam. 1: 146 (1781). Vid Verber med enstafvigt Imperfectum. Här träffas Språkets äldsta Verber, som beteckna de enklaste, nödvändigaste och mest sinnliga begrepp: äta, dricka, sofva, ligga (osv.). Broocman SvSpr. 44 (1810). En folkstam .. hvars språk .. omfattar blott så många uttryck, som fordras till att beteckna de .. vanligaste sinnliga föremålen. Moberg Gr. 1 (1815). Den yttre och sinnligen annammade Nattvarden är blott sakbilden af den inre, den andeliga. Wallin 2Pred. 2: 3 (1826). Ett väsen, som man tillber, kan man enligt magiskt föreställningssätt lättare påverka, om man har det framför sig i sinnlig form, i bild eller teckning. AntT XX. 2: 11 (1919). Det sinnliga momentet i (kyrko-)mysterierna (i orienten) rubbar ej det andliga utan gör det njutbart. Fehrman OrientK 33 (1920). — jfr ICKE-, O-, ÖVER-SINNLIG. — särsk. (†) om språk: som utmärkes av frisk åskådlighet o. konkretion, åskådlig, målande, konkret o. d. Hebræernas språk var hårdt och tvunget, sinligt och målande, styft och oböjligt. Tingstadius SalSedespr. Föret. 1 (1783). (Homeros') språk är .. helt och hållet sinligt. Men hvilken sinlighet! förenande den älskvärdaste yppighet med den renaste klarhet, full kraft med (måttfullhet). Geijer I. 5: 8 (1810).
Ssgr: A: (3) SINNLIG-BLIVEN, p. adj. (†) konkretiserad, levandegjord, förkroppsligad. Fahlcrantz 3: 36 (1828, 1864). —
-FÖRNUFTIG, se B. —
(3) -GÖRA. (numera bl. i vitter stil, tillf.) åskådliggöra, levandegöra, förkroppsliga. Schiller SvSpr. 8 (1859). För att i bild sinnliggöra dessa (dvs. vissa känslor), d. v. s. att uppfinna symboler .., måste .. (en konstnär) ofta öfverdrifva. Pauli Konstn. 170 (1896, 1913). Dens. Paris 217 (1915).
B (Anm. Ssgrna -andlig o. -förnuftig skrivas vanl. med bindestreck mellan ssgslederna): (1) SINNLIGT-ANDLIG. (numera bl. tillf.) både sinnlig o. andlig. Geijer I. 5: 135 (1842). —
(1) -FÖRNUFTIG. (sinnlig- 1797 osv. sinnligt- 1845 osv.) (numera bl. tillf.) både sinnlig o. förnuftig. Den sinnligförnuftiga varelsen. Boëthius Kant 131 (1797). Morin DualBostrFil. 116 (1940). —
(1) -VIS, adv. (†) på ett sätt som kan uppfattas med sinnena, för sinnena. Wulf Köppen 1: 499 (1799: sinligtwis märkbar).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content