SJAFSA ʃaf3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr SJAFS, sbst.2
Ordformer
(äv. sch-, -ffsa)
Etymologi
[sv. dial. sjafsa, gå släpigt, vara slarvig i arbetet, prata dumheter; sannol. till sv. dial. sjabba, färdas i slask o. smuts, gå med släpande steg, vara långsam l. drumlig l. vårdslös (se SJABBLA); jfr med avs. på bildningen verben HAFSA, SJOFSA, SLAFSA. — Jfr SJAFS, sbst.1—2, SJAFSA, sbst.,SJAFSIG]
(i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) röra sig med hasande l. släpande l. klafsande steg, klafsa l. lafsa; äv.: syssla med l. hålla på med ngt som är (l. uppfattas ss.) dumt l. meningslöst; jfr SJOFSA, v. En, som schaffsar utan ro / Ut och in på kippad sko. Sehlstedt 1: 36(1844, 1861). Gå nu inte å sjafsa i leran, ungar! Östergren(1938). Det hände en morron att Ella såg .. (pojken) kasta ett vedträ mot bodtaket. — Va schafsar du mä, sa hon surt. Sandgren Förklar. 31(1960). —
Särsk. förb. (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat): SJAFSA OMKRING10 04. klafsa omkring. Smith Rönnerkr. 150(1912). —
SAOB
