SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1968  
SJUTTSINGEN ʃut3siŋ2en l. SJUTTSIKEN ʃut3-sik2en, äv. (i vissa trakter) SJUTTINGEN ʃut32en, sbst. m. best. o. interj.
Ordformer
(sjuttingen 1895. sjuttsiken (-sick-) 1957 osv. sjuttsingen (sjuts-) 1895 osv.)
Etymologi
[avledn. av SJUTTON b (β); jfr fasingen, fasiken (se FAN, sbst.1 anm. 1:o), KATTSINGEN]
(vard.) ss. lindrigare svordom: ”kattsingen”, ”katten”, ”sjutton”, ”tusan” l. dyl. Sällberg Aftonv. 43 (1895). Ja, för sjutsingen, ett tag var ja' lumpsamlare också för all del. Törnblom FolkSpad. 135 (1914). Sjutsingen visste, hur människorna egentligen voro skapta. Hedenvind-Eriksson Hjul. 58 (1928). En ensling .. säger inte fy sjuttsicken när han slår sej på tummen. Se 1957, nr 12, s. 22. Nej, tacka sjuttsingen för det. DN(B) 1958, nr 33, s. 5.
Spoiler title
Spoiler content