SJÅA ʃå3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.); -ARE (se d. o.), -ERSKA (se avledn.).
Etymologi
[jfr d. sjove, nor. sjaue; av holl. sjouwen, av fris. sjouwe, arbeta hårt, slita, släpa, eg.: släpa varor i land genom sjön, avledn. av see, sjö, etymologiskt identiskt med SJÖ, sbst. — Jfr SJÅ, sbst.2]
1) (ngt vard.) arbeta ss. sjåare; äv. allmännare: arbeta med (hårt o. tungt) kroppsarbete (ss. daglönare l. tillfällighetsarbetare), knoga, jobba (se d. o. 1) l. dyl. Ahlman (1872). (Prästsonen) försökte att sjåa vid hamnen i går — bära hvetesäckar (osv.). Beckman Amer. 1: 20 (1883). Han har gett sig in till stan, där han går och sjåar med litet af hvart. Bondeson MVK 31 (1900, 1903). Nu får han .. gå igenom ekluten som de flesta andra emigranter och sjåa och knoga och svälta och lägga cent till cent. Bergman Broth. 165 (1916). Han kom ner till Krim och sjåade i hamnarna. Blomberg Hjält. 72 (1932).
2) (slangfärgat, mera tillf.) jobba (se d. o. 3), driva geschäft (se d. o. 2). Med honom (dvs. en från Aten till staden Göksholm utsänd uppsyningsman) göres processen kort, och så också med en, som sjåar i folkbeslut. Paulson Aristoph. 2: 19 (1903).
SJÅERSKA, f. (ngt vard., mera tillf.) kvinnlig sjåare. Östergren (1938). jfr: Kolsjåerskor i Godhavn. Elgström ModEsk. 270 (1916; text till bild).
