publicerad: 1970
SKARN ska4rn, n. (G1R 21: 12 (1550) osv.) ((†) m.? l. f.? BtSödKultH 12: 43 (1594; i bet. 1 c)); best. -et; pl. =.
Ordformer
(scharn 1540. skaren (-inn) 1539—1634. skarn (-aa-, -nn) 1539 osv.)
Etymologi
[fsv. skarn; jfr fd., d., fvn. o. nor. skarn, mlt., lt., mnl. o. ä. holl. scharn, ffris. o. fris. skern, feng. scearn (eng. dial. sharn); sannol. rotbesläktat med gr. σκῶρ (gen. σκατός), exkrementer (jfr SKORIA, SKATOL); möjl. (urspr. betecknande ngt som avskilts) till roten i SKÄRA, v. — Jfr SCHIRLING]
1) exkrementer, träck; äv. allmännare, dels: smuts, orenlighet, dels om ngt odugligt l. värdelöst l. föraktligt (särsk. dels: avfall, avskräde, dels: skräp, smörja); utom i vissa trakter numera i sht med vitter l. ålderdomlig prägel; jfr 3. Intet mera aktar jag Herr Hillebrands ord, / .. Än jag aktar skarn under mina skor. SvForns. 1: 206. (De) giorde theris eedh .. att th(et) kopp(er)sticke, som Tordh i vintras vpgött .. th(e)n dugde platt jntid vtan war r(e)tt idell træck och skarn. 2SthmTb. 1: 227 (1547). Hampa .. affgaett (dvs. avgått) ij skeffuer och skarn 1 1/2 ℔. GripshR (1555). The som (under en religionsförföljelse i Frankrike på 1500-talet) wordo fast tagne, spottade man i Ansichtet, man släpade och wältrade them i Skarnet. Schroderus Os. III. 2: 67 (1635). Om tu een Jordklimp knuggar och söndersmolar, warder ther Mull vthaff: Men wäter tu honom, så wardher han til Skarn. Schroderus Comenius 81 (1639). Ögat, hvilket intet tål något skarn eller minsta fläck. 2RARP 20: Bil. 154 (1761). Förr (än vi ta betalt av en gäst) må till skarn allt guld och silfwer blifwa! Hagberg Shaksp. 6: 88 (1849; eng. orig.: All gold and silver rather turn to dirt!). (En läkare konsulterades ibland) av föräldrar, som var oroliga över att deras lilla barn med begärlighet satte i sig såväl eget som andra barns skarn. Tilander StångVägg 110 (1968). — jfr DJÄVULS-, GET-, HUND-, HÄSTE-, MÄNNISKO-, RÅTT-SKARN m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Soo rörer gerna j skarne. SvOrds. C 2 b (1604). Dhen som spijsar (dvs. ger mat åt) en Fogel, han får skarn för omaket. Grubb 104 (1665). Guld är guld, om det också ligger i skarnet. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) övergående till en beteckning för ngt förgängligt (ofta liktydigt med: mull l. stoft l. fåfänglighet); särsk. dels om världslig egendom, dels bildl. (jfr e), om världslig makt l. ära (ss. motsats till evig salighet l. gudomlig makt o. d.). Vthi thenna Werldennes muld, Grääs och skarn. Phrygius HimLif. 43 (1615). Hans stora macht och wälde, som han hade i wärden intagit, war skarn och treck, emot Gudz macht. Rudbeck Atl. 1: 761 (1679). Thet är doch skarn, / Som werldsens barn / Sorgfälligt efterlöpa. Lybecker 56 (c. 1715). Den .., som lefver sitt lif endast för att samla skarn utan att deraf draga någon nytta. Locke ÖsterlFrukt 146 (1876). — särsk. (föga br.) om död människas kropp: lik, stoft. Min bror skall bära ditt (dvs. den dödsdömda Kerstis) skarn till jorden. Strindberg Kronbr. 87 (1902).
c) [sannol. eg. elliptiskt för SKARN-HÅLA l. SKARN-PUSS l. dyl.] (†) smutspöl l. dyl. (Han) ryckte .. om kul drengien nidhr i en skarn. BtSödKultH 12: 43 (1594).
d) (†) i utvidgad anv., i kraftuttryck vari ngt anges ss. verkningslöst l. utan effekt l. dyl. Iag .. sade (till) Nilss wachtar (:) han skiuter tigh .. (Nils) sade: han skiutr skarn. BtSödKultH 12: 31 (1593).
e) mer l. mindre bildl. (jfr b); särsk. om ngt ont l. moraliskt förkastligt o. i denna anv. ofta liktydigt med: synd l. uselhet l. moraliskt förfall l. dyl. När wij wilie wara som fromast, så kastar oss then gamble Adam j skarnet. PErici Musæus 3: 44 a (1582). Man allt för offta luchtat, / Att i Skarn han (dvs. en författares penna) doppad är. Rydelius Vitt. 4 (1706). Ytan blänker ibland; men skarn är ofta det inre. Nicander GSann. 29 (1766). Att tämja en .. (ädel) själ och lära henne trifvas i skarnet, vore en seger .. värdig (Mefistofeles). Rydberg Faust 296 (1875, 1878). När bönen började under söndagsgudstjänsten, reste sig de församlade. .. Den upprätta ställningen skulle tyda på, att Kristus upplyft och återupprättat det fallna, i jordens skarn försjunkna människosläktet. Dens. KultFörel. 2: 213 (1885); jfr b. — särsk.
α) koll.: pack, slödder, patrask; äv. om enskild simpel l. elak l. föraktlig l. ömkansvärd person: skurk l. avskum l. usling l. kräk l. stackare l. dyl. (äv.: sköka, hora); äv. dels om djur som vållar skada l. ställer till förtret l. är slugt l. dyl.: rackare (se d. o. 4 a), skojare, dels om föraktad l. illa omtyckt växt. Grubb 872 (1665). Fördömligt öfwerdåd (av mannen som gav Kristus en kindpust)! får sådant fritt paszera? / En slunt (dvs. odåga), en dräng, et skarn, skal onäpst få regera / I sin ursinnighet, så grofft och grymt han wil? Brenner Pijn. 36 (1727). Ett så odugeligt skarn (som procentaren G. är) icke wärdt at lefwa. Stagnell Banquer. 46 (1753). Wigström Folkd. 2: 167 (1881; om slug räv). Min käring har svälten knäckt, / min dotter är brukets skarn, / förvaltaren själf är släkt / med stackarens första barn. Fröding NDikt. 58 (1894). Jacobson Leon. 23 (1902; om tistel). Från borgarnas sociala synvinkel var det alltid skarn och pack som bodde i förstaden. Paulsson SvStad 1—2: 4 (1950). särsk. (†) i uttr. ej vara det minsta skarn, icke vara en obetydlig person, vara någonting, hålla ngn för skarnet, hålla ngn för en obetydlig person. Arvidi 157 (1651: höllo .. för skarnet). Hon slänger med sin baak rätt som een Sichteqwarn, / Den samma meenar, hon är ey det minste skarn. CupVen. A 1 b (1669).
β) (i fråga om ä. föreställningar) om övernaturligt, ont l. farligt väsen l. övernaturlig, ond l. farlig makt. Midnattens mara är öfver oss fallen / .. Här stryker ulfven med eldbloss i skallen, / på gården och vallen / det vimlar af sägnernas argaste skarn. Karlfeldt FridVis. 25 (1898). FoF 1923, s. 36 (från Skåne).
γ) (†) om värdelöst l. tomt prat l. munväder. EnköpTb. 23 (1542). Berömme wi osz af wåra gjerningar .. då är wårt beröm bara skarn. Borg Luther 2: 557 (1753; t. orig.: Dreck). Ej detta pinta låf, af smikrets fala barn, / Et grannt, et väl utsiradt skarn, / At en gudomlig fåne spisa: Nej, det är Ärans kall en Ärlig Man at prisa. Thorild (SVS) 1: 207 (1792).
δ) [jfr motsv. anv. i sv. dial., dan. o. nor.] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i gen. sg. i adjektivisk anv.: dålig, moraliskt förkastlig. Skarns folk gör skarns gerningar. JWarbergh (1688) hos Cavallin Herdam. 4: 262. (Landshövdingen) berättar at skarns folk är på Östra gård som låta ägorna gå för wind och wåg. VDAkt. 1724, nr 337; möjl. ssg.
ε) i vissa numera obrukliga uttr.
α') falla l. slippa i skarnet, dels om företag l. handling o. d.: gå om intet, gå i stöpet, dels om egenskap: visa sig misslyckad l. göra fiasko, dels om ngns förtjänst o. d.: icke gagna, icke räknas tillgodo, dels om föreställning o. d.: visa sig värdelös l. osann; äv. låta hjärta och mod falla i skarn och aska, bli modlös. Hvar holler sig vijsere änn thenn andre och ther med falle alle sager i skarnet och bliffve till inthet. G1R 21: 12 (1550). Thän Ofuerst goodh. / Loot strax falle hiärte och moodh. / Altså tilliike i skarn och aske, / Thär halp slät intz skryte äller braske. PolitVis. 219 (c. 1602). (Då hedningarna) ingen rätt kunskap hafft om then rätta .. Guden .. falla alla theras dygder i skarnet och för synd recknas. Rothovius Äropr. B 1 a (1633). Wår Junkar begynner fast vppå, / At sigh vppå alla konster slå. / Doch troor jagh at altsammans fast, / Slipper i skarnet medh een hast. / Om jagh den Bussen känner rätt, / Snart blifwer han leedze och mätt. Brasck FörlSon. F 2 a (1645). Otijdigh kargheet faller offta i skarnet. Grubb 87 (1665). Såsom thet mycket affgåår falsk Wicht och Mått, när the rättas och försökias skole emoot rätt Wågh och Aln, så falla theras (dvs. höglärda prästers o. lärares) inbillingar i Skarnet vthi theras Proff och Förhör. Rudbeckius Luther Cat. 20 (1667).
β') ligga i skarnet, om vara: ligga osåld l. försummad. Alle våre svensche varer (som tidigare sålts med god vinst i Viborg) ligge här nu udi skarnet och gälde platt inthett. G1R 29: 262 (1559).
γ') upptaga ngn av l. uppdraga ngn ur skarnet, draga l. hjälpa fram ngn från en låg samhällsställning. (Gud) hade uptagit .. (Saul) aff Skarnet, och giordt honom til een Konung öfwer sitt Folck. Rudbeckius KonReg. 317 (1616). Uppdragen ur skarnet, (dvs.) framdragen från intet. Weste FörslSAOB (c. 1815). Meurman (1847).
δ') dra (barn) utur skarn, uppfostra (barn); växa ur skarnet, om (späd)barn: växa ifrån blöjan, bli stor nog att klara sig själv. Lucidor (SVS) 467 (1674: wuxit). Därs. 468 (: draa).
ζ') akta ngt ett skarn, icke alls bry sig om l. fästa sig vid ngt, icke alls ta hänsyn till ngt, strunta i ngt. Forsius Fosz 555 (1621).
2) (i sht i vissa trakter) = SKARE, sbst.3; förr möjl. äv.: (brinnande) ljusveke. Dock är hon (dvs. den unga frun) eij ett lius, som har ett skarn allena; / Hon är ok som ett Trä, hvars qvistar vidt utgreena. SColumbus Vitt. 131 (1671). Hon .. stannade framför ljuset samt makade med broschnålen skarnet från veken. Heidenstam End. 286 (1889). Andræ GPrästg. 21 (1940). — jfr LJUS-SKARN.
3) [jfr 1] bergv. o. geol. om förorening i malm l. metall (t. ex. koppar l. zink i guldmalm) l. om avfall vid malmbrytning l. skrädning; utom ss. förled i ssgr numera bl. dels om gångart (se d. o. 2) bestående av mörka, omvandlade silikat av kalk l. järn l. mangan l. magnesium l. dyl. o. förekommande kring l. inblandad i vissa järn- o. sulfidmalmer, dels mer l. mindre bildl. (Kanhända) ati icke haffue vtij .. (en silver-)skeedt till ij eller iiɉ lodt godt sölff, thet annet är kupper ock skarnn. G1R 12: 145 (1539). Såsom .. eelden bortbränner skarnet, och icke förtärer gullet, Så (osv.). PJGothus Korss E 8 b (1588). Danyell gulssmed .. (gjorde) Skelmss ahrbetthe j dhed han beblandade koppar j Sölff och annatt skarn Som jnthe annatt än flärdh war. EnköpTb. 245 (1589). Mickell Henricssonn .. leet vttöma Watnet så och vtrensa Stalp och Skarn (ur vissa gruvor). NoraskogArk. 5: 123 (1621). Den eld, som skal skilja godset ifrån skarn, Metallen ifrån Bergarter. Lillienberg PVetA 1776, s. 7. Våra järnmalmer åtföljande mineral, som med ett gemensamt namn kallas för skarn eller lagerarter, utgöras af pyroxen, amfibol .. m. fl. JernkA 1898, s. 309. Människohjärtat är bottenlöst och där ligger guld och skarn om hvartannat! Strindberg Påsk 128 (1901). Lindroth Gruvbrytn. 1: 18 (1955). — jfr GRÖN-SKARN.
(3) -BLANDAD, p. adj. bergv. o. geol. om malm: skarnig (se d. o. 2). SvGeolU C 162: 13 (cit. fr. 1868). —
(3) -BRECCIA. bergv. o. geol. breccia innehållande skarn (liggande i korsande sprickor). Flodström Naturförh. 60 (1918). —
(1) -BRUNN. (†) grop i vilken orenlighet samlas; jfr dyng-brunn 1. Carolstadius Pest. C 3 a (1620). —
(1 e) -FAT. (†) kärl med l. för orenlighet; anträffat bl. bildl., om syndig människa. PJGothus Savonarola SyndSp. B 3 b (1593). —
(1) -FLUGA. [jfr t. schmeissfliege, spyfluga, ssg med schmeissen, göra sitt tarv; spyflugan lägger sina ägg på kött o. d.; äggen ha uppfattats som flugans exkrementer] (†) benämning på flugor som leva i orenlighet l. förorena kött o. d.; särsk. om flugan Calliphora vomitoria Lin., vanlig spyfluga. Werlden haffuer Skarnflugurs och Tordyfflars aart, när the sittia i Dyngionne, så haffua the theras största glädie. PJGothus Pollio EwLijff H 8 a (1602). Muræus Arndt 2: 140 (1648; t. orig.: Schmeissfliege). —
(1) -FÖRARE. (†) renhållningsarbetare med uppgift att föra bort orenlighet o. d. Bullernæsius Lögn. 198 (1619). —
(1) -HUS. [sv. dial. (Finl.) skånhus] (†) avträde (se d. o. 6), hemlighus. Wij gå för Gudz öghon, såsom dödh luchtande aasz, och dieffuulens skarnhws. PErici Musæus 5: 157 b (1582; t. orig.: desz Teuffels Cloacken); jfr språkprov fr. 1618 under skarne-grop. —
-HÖG. [fsv. skarnhögher, skrothög?]
(1) -KLIMP. (†) klump av träck l. annan orenlighet; anträffat bl. bildl., om människa; jfr skarn 1 e α. Hwi höghfärdas tu så, tu oreena jord och skaarnklimp. PJGothus Savonarola SyndSp. B 5 a (1593). —
(1) -POTT. [senare leden av fsv. pott(er), se putt, sbst.1] (†) kloak; jfr -ränna. VarRerV 37 (1538); jfr Därs. 60. Därs. 64 a (1559). —
(1) -PÅK. [sv. dial. (Öl.) skanpåk] (förr) påk o. d. använd till att sprida l. slå sönder gödsel med (på åker o. d.). Fatab. 1936, s. 226. —
(1) -GROP. grop för l. med träck l. orenlighet o. d.; anträffat bl. bildl. En Predikant, som förer itt ogudhachtigt lefwerne, och är then ledha Diefwulsens Skarnegroop. ALaurentii Fischer 64 (1618); jfr språkprov fr. 1582 under skarn-hus. —
C (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): (1 e α) SKARNS-UNGE. nedsättande, om barn fött utom äktenskapet; jfr hor-unge 1. Martinson Kvinn. 275 (1933).
Avledn.: SKARNA, v. (†) till 1: göra smutsig, smutsa (ned). (Sv.) Skarna, (lat.) spurcare. Schroderus Comenius Reg. (1639). —
SKARNAKTIG, adj. (†) till 1: oren, smutsig. (Lat.) Cœnosus. (Sv.) Skarnachtig. VocLib. adj. (c. 1580). —
SKARNIG, adj., förr äv. SKARNOT, adj. (-ig 1587 osv. -ot(t) 1614—1639)
1) (†) till 1: oren, smutsig. Helsingius (1587). När thet regnar, är thet så skittit, slemt och skarnot (på gatorna i Moskva), at ingen kan behielpa sigh vthan stöflar. Petreius Beskr. 1: 6 (1614). Schultze Ordb. 4217 (c. 1755).
2) bergv. o. geol. till 3: om malm: innehållande skarn, bemängd med skarn, skarnblandad. TT 1927, Bergsv. s. 60.
Spoiler title
Spoiler content