publicerad: 1971
SKILJAKTIG ʃil3j~ak2tig, adj. -are (gradf. dock numera bl. ngn gg, utom i ordböcker anträffad bl. i superl., i bet. 3 h slutet; Adlerbeth ÅmVetA 1807, s. 5 (: de skiljaktigaste kall), Lundell (1893), Östergren (1939; angivet ss. sällsynt)). adv. -T.
Ordformer
(skel- (skeel-) 1526—1582. skijll- 1629. skil- (skiil-, skijl-) 1541—1768. skilio- 1703. skilj- (skilg-, skili-, skillg-, skilli-, skillj-) 1563 osv. skilje- (skilie-, skillie-) 1652—c. 1740. skill- 1563—1712. -actogh 1526. -actug 1526. -aktig (-cht-, -ct-, -gt-) 1541 osv.)
1) som kan skiljas l. lösgöras l. frigöras från ngn l. ngt l. upplösas, skiljbar o. d.
a) (†) om verbalsammansättning l. sammansättningspartikel, = SKILJBAR 2. Huru warda Præpositiones indelte? .. (Svar:) I skilgachtiga .. och oskilgachtiga. Giese Sprachm. 1: 306 (1730). Svedbom SvSpr. 117 (1824). jfr Noreen VS 7: 16 (1906; klandrat).
2) som i rumsligt avseende är skild från l. icke är tillsammans l. har kontakt med ngn l. ngt; numera bl. i ssgn O-SKILJAKTIG. Som iag dhen ene gången effter dhen andra dhem förmanat att wara skiljachtige, och intet wijdare omgås medh hwarandra. VDAkt. 1716, nr 7 (1715). Lindfors (1824).
3) som i ett l. annat avseende skiljer sig l. avviker från ngn l. ngt, olik(a), olikartad, skild (se SKILJA V 11); annorlunda beskaffad; som icke överensstämmer med l. som strider mot ngt; i vissa fall liktydigt med: varierande (jfr a); särsk. i uttr. skiljaktig från (förr äv. med) ngt. Aldenstund siälfwe swaren .. (från stånden) wore skillachtighe, att (osv.). RA II. 2: 30 (1617). Detta .. blandade och med Lappskan skiljagtiga Språk har allt ifrån denne Odens äller Sigge Fredulfsons tid warit wårt ägentliga Landsspråk, och ömsom kallats Götiska och Swenska. Brunkman SvGr. 35 (1767). Winer äro mycket skiljaktiga i anseende till sina egenskaper. Westerdahl Häls. 222 (1768). Foglarnas tungben är mycket skiljagtigt från det hos mammalia (dvs. däggdjuren). Florman Anat. 1: 277 (1823). Lagergren Minn. 9: 170 (1888, 1930). — jfr GRUND-, VÄSENS-SKILJAKTIG. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) med huvudord i sg.: som vid olika tillfällen l. i olika fall är olika, varierande (efter omständigheterna); som är av olika l. mer än av ett slag, blandad o. d.; jfr SKILJA III 21 a. CJCronstedt PVetA 1741, s. 10. Då kolens och tackjernets beskaffenhet, äfven vid ett och samma Bruk, är mycket skiljaktig, .. är det (osv.). Åkerman Stångj. 120 (1839). (De utgivna) Brefven (till Tegnér) äro af skiljaktigt värde. PT 1882, nr 272, s. 3.
b) (numera bl. tillf.) som skiljer l. är olika i kvantitativt l. tidsmässigt avseende. Palmquist Räkn. 283 (1750). Om tvänne Fartyg mötas, under det de kringsegla Jorden, äro de skiljaktige ifrån hvar annan på en hel dag uti månads och vecko-räkningen. Hofcal. 1758, s. 119. Bränwins-suparnas skiljaktiga pris och mått. Posten 1768, s. 12.
c) om uppfattning, åsikt, mening o. d.; särsk. i sådana uttr. som ha skiljaktig(a) mening(ar) l. vara av (förr äv. i) skiljaktig(a) mening(ar), förr äv. av skiljaktiga tankar o. d., ha olika mening(ar), särsk. (i sht jur. o. polit.) betecknande att de i avgörandet av ett ärende deltagande personerna l. instanserna ha olika l. avvikande meningar l. icke uppnått enighet (i sht förr äv. i uttr. bliva av l. stanna i l. vid skiljaktiga meningar, komma resp. ha kommit till olika mening, icke uppnå resp. ha uppnått enighet). En av domstolens ledamöter hade skiljaktig mening. Som Swea Hofrätt stannat wid 2:ne skillieachtige meningar öfwer lagens .. rätta förstånd, ty will Kongl. Senaten här öfwer inhempta Kongl(ig)e Lagcommissionens betänkiande der öfwer. FörarbSvLag 2: 323 (1707). De gamla hwilkas förstånd med willfarelses mörker ännu war omhylt angående gudz rätta kundskap, woro i skillacktige meningar. KKD 12: 432 (1712). Kongl. Maj:t (har) förnummit, twifwelsmål wara .. huru i den händelsen, at Härads-Rätten och Landshöfdingen blefwo .. (i tvistemål angående hemmansklyvning) af skilljacktiga meningar, förhållas skall. PH 5: 3063 (1751). De många skiljacktiga meningar om wårt språk och des rätta skrifsätt, upwäcka så mycken förwillelse, at en stor del wet nästan icke med wiszhet, när de skrifwa rätt eller galet. Sahlstedt Veckobl. 1767, nr 1, s. 2. (Röstning äger rum) blott i de frågor, hwarom Riks-Stånden warit af skiljaktiga tankar. RF 1809, § 69. De Geer Minn. 2: 179 (1892: stannat i skiljaktiga meningar). Är ledamot, suppleant, skolinspektör, föredragande eller representant för annan länsmyndighet av avvikande mening från beslut, som i hans närvaro fattas av länsskolnämnd, åligger det honom att till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening. SFS 1958, s. 534.
d) polit. om beslut som skall fattas gemensamt av olika instanser, förr särsk. av riksdagens båda kamrar: icke överensstämmande l. enig, olika. Rydin SvRiksd. II. 2: 323 (1879). Den viktiga formfrågan, huruvida statsverkets ordinarie inkomster skulle, i händelse af kamrarnas skiljaktiga beslut, kunna göras till föremål för gemensam votering. De Geer Minn. 2: 134 (1892). SvHandordb. (1966).
e) (numera bl. tillf.) i pl., om röster (vid omröstning): avgivna för olika förslag, icke enhälliga. Ther rösterna skiljachtiga äro, och på hwarthera sidan lika många; gälle thet, som then främste i Rätten bifallit. RB 23: 3 (Lag 1734). Schulthess (1885).
f) om person l. instans.
α) som har en avvikande mening l. är av annan mening, oenig o. d.; numera nästan bl. (i sht jur. o. polit.) om det förhållandet att de i avgörandet av ett ärende deltagande personerna l. instanserna ha olika l. avvikande meningar l. icke uppnått enighet; i sht förr i sådana uttr. som skiljaktig i l. om ngt l. från (förr äv. med) ngn, som är av annan mening med avs. på ngt resp. än ngn. HH 20: 25 (c. 1580). The, som i regementet skole vare h(ans) f(urstliga) N(åde) til hielp och biståndh, äre med h. f. N. skilachtige. RA I. 4: 106 (1597). Profess(orerna) ähro här skilliachtige uthi (dvs. i fråga om tillsättandet av en bibliotekarie), somblighe willia Petræum hafua der til een part Gyllenstolpes Son. AKempe (1658) i BraheBrevväxl. II. 1: 123. Som Astrologi sin emellan twistige äre om Planeternes Högd, altså äre dhe ock skilgachtige om Solenes. RelCur. 8 (1682). Warder Nämnd ifrån Häradshöfding eller Lagman skiljachtig; gälle then mening, som Nämnden faller på. RB 23: 2 (Lag 1734). 1NJA 1944, s. 327. jfr MENINGS-SKILJAKTIG.
β) (numera bl. tillf.) i allmännare anv.: som skiljer sig från ngn i ett l. annat avseende, olika; särsk. i uttr. skiljaktig från (förr äv. med) ngn (i ngt), som skiljer sig från ngn (med avs. på ngt). Fruentimren äro merendels ostadiga til sinnes. .. Montro Lucia i det målet skulle wara skiljachtig från de mästa af sit kiön. Lindahl Tanckef. 20 (1740). Han är mycket skiljaktig med brodern i lefnadssätt. Möller (1790).
g) ss. adv.: olika, på olika sätt, annorlunda; numera bl. (mera tillf.) ss. bestämning till ett adj., p. pf. l. adv. Man .. ser, at Yrfää och Skrijdfää lägga äfwen skilliachtigt sina egg. Lindestolpe Matk. 11 (1714). Den redlige behöfver intet annat bevekande skäl än sin pligt .. (att följa lagen). Men i anseende till den skiljaktigt sinnade hopen af menniskor fordras Straff och Belöningar. Regnér Begr. 537 (1803). Järta 2: 10 (1823).
h) (numera föga br.) i attributiv anv., i pl., med pluralt huvudord, med försvagad bet. o. med tanke väsentligen på att de företeelser som huvudordet anger icke äro identiska: olika, skilda (se SKILJA V 9 c). Ehrenadler Tel. 653 (1723). Desze äro de tre skiljaktiga förändringar, som den stora Konstnären har welat, att maten skall undergå. Westerdahl Häls. 68 (1768). På skiljaktiga vägar måste .. (själavårdaren) söka intränga i de förhärdade hjertan. Flensburg KyrklT 110 (1871). — särsk. (numera bl. ngn gg) i superlativ; jfr SKILJA V 9 c slutet. Allmänt högaktad för .. den sällsynta drift (dvs. driftighet), hvarmed han i granlaga tidskiften bestridt flera de vigtigaste och de skiljaktigaste kall, .. lefver .. (J. G. Lilljenberg) i sina Medborgares erkänsla. Adlerbeth ÅmVetA 1807, s. 5.
4) (†) i fråga om ovänskap l. groll l. missämja o. d. (som förorsakats av olikheter i åsikter l. allmän inställning): oenig, oense (se d. o. 3), osams; fientlig; med pluralt l. kollektivt huvudord äv.: splittrad(e), söndrad(e), i tvedräkt. Iach är kommen till ath göra menniskiona skelactogha emoot sin fadher, och dotterna emoot sina modher. Mat. 10: 35 (NT 1526; ännu i öv. 1774; Bib. 1917: för att uppväcka söndring). Så begynte tenne för(schref)ne Lasse tegilslag(er) och en benemd Simonn Joenssonn bliiffua skeelachtiig, så at Lasse tog till sijnn dart, och så tog Simonn tiill Lasses belthe, menandis (osv.). VadstÄTb. 55 (1582). Till thet Fämpte och Tiugunde, Hafwe i (dvs. Sigismund) .. sändt hijt in i Rijket edre skamlöse prentade Smädeskriffter. .. Ther medh .. till at .. göre Ständerne skilachtige. Stiernman Riksd. 592 (1605). Dispositionen (dvs. bestämmanderätten) .. föres af bägge de här .. (i Sala) warande Rätter, som äro Grufwe- och Rådstufwurätterne, då emellan ortens inwånare misztankar, skilgaktige sinnelag och oroligheter ofelbart förswinna, samt enighet och förtroende i stället inrymmas. Bergv. 2: 29 (1737). Berndtson (1880).
5) (†) ss. adv.: partiskt. Uti (förenings- o. säkerhetsaktens) 2 §. skulle .. (gm uttolkningen av ordet ”rätt”) uppkomma den obilliga slutsatts, såsom hade rättwisan uti Konungens Högsta Domstol blifwit skiljaktigt skipad. AdP 1789, s. 474.
Avledn.: SKILJAKTIGHET, r. l. f. [jfr d. skilagtighed]
1) till 3: egenskapen l. förhållandet att vara skiljaktig l. olika l. olikartad l. avvikande, olikhet, avvikelse, skillnad (se d. o. 16), åtskillnad, differens; ofta konkretare (jfr b), om vad som skiljer ngn l. ngt från ngn l. ngt. Individuella, provinsiella skiljaktigheter. Det finns många skiljaktigheter mellan nordiskt och sydländskt folklynne. Schroderus Os. 2: 267 (1635). (Kännaren) ser at skiljaktigheten i språk, .. i seder och religion hos särskildte folkslag äfven måste medföra en skiljaktighet i deras konster. Kellgren (SVS) 5: 31 (1785). De klimatiska skiljaktigheterna från Alperna till Sicilien utesluta icke en viss enhet i folkkarakteren. Samtiden 1873, s. 53. (Kommats) bruk .. företer stora skiljaktigheter hos olika författare eller bokförlag. (Elfstrand o.) Gabrielson 324 (1945). jfr betydelse-, dialekt-, ras-, religions-skiljaktighet. särsk.
a) till 3 c o. f α, om olikhet i uppfattning l. mening l. åsikt(er) l. tro o. d.; särsk. om det förhållandet att de i avgörandet av ett ärende deltagande personerna l. instanserna ha olika meningar l. icke uppnått enighet. Chesnecopherus Skäl Qq 1 a (i handl. fr. 1596). Domarna hava i Stockholms rådstuvurätt och Högsta domstolen utfallit utan skiljaktighet, i Kgl. Svea hovrätt med skiljaktighet av en ledamot allenast uti en underordnad fråga. Schück SAHist. 7: 602 (i handl. fr. 1899). Slitningarna (mellan Bengt o. Margit i ”Herr Bengts hustru”) ha mer sin grund i temperamentsolikheten dem emellan än i skiljaktigheten i deras moraliska åskådning. Lamm StrindbgDram. 1: 260 (1924). jfr menings-skiljaktighet.
b) (†) konkretare, om ngt som gm viss egenskap l. beskaffenhet skiljer sig från ngt, skiljaktig(t) slag l. art o. d. Bæckström Rörstr. 49 (i handl. fr. 1756). Bergjorden .. är merändels en röd, fast stundom också hvit eller ljus lös mylla, som väl vid ett närmare beräknande inneholler flera skiljagtigheter; men som den .. kan inbegripas under tvenne klasser, så (osv.). LBÄ 44—50: 248 (1801). För Ägo-Affattningen och Kartans upprättande, uträknande samt beskrifning, erlägges (till lantmätaren) enär den affattade marken innehar så täta skiljaktigheter, att på ett tusende Tunneland deraf, förekomma ett hundrade eller flere, för hwarje Tunneland .. 1 kop(ek silver). SPF 1843, s. 386. Fennia VI. 1: 6 (1892).
2) (†) till 4: oenighet, osämja; split, splittring, söndring; tvedräkt; äv. konkretare: tvist, träta; kiv; schism. När J komen till hopa j församblingenne hörer iach ath ibland idher är skeelactugheet. 1Kor. 11: 18 (NT 1526; Bib. 1917: söndringar). Igenom then öfwerste Prästens Förachtande hafwer sigh offta yppat Splijt och Skillachtigheet vthi Kyrkione. Schroderus Os. III. 1: 310 (1635). Att dhe förargeliga trättor och skillachtigheeter (mellan professorerna i Lund) måge för Vngdommen skull som där wistas, afskaffas. LReg. 272 (1676). HT 1937, s. 60 (1764). Dalin (1854).
Ssg: skiljaktighets-anda. (†) till skiljaktighet 2: anda präglad av osämja l. trätaktighet l. splittring. Dalin Arg. 1: 287 (1733, 1754).
Spoiler title
Spoiler content