SKONARE skω3nare2, sbst.2, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =. Anm. Tidigast användes den eng. o. amerik. eng. formen scooner. Dalman 49(1765). Widegren 569(1788).
[jfr ä. d. skoner, nor. skonner, holl. schoener, schooner, t. schoner; av eng. l. amerik. eng. schooner, scooner (varav äv. fr. schooner); enl. traditionen bildat till ett amerik. eng. dial. scoon, glida fram över en vattenyta. — Jfr SKONERT]
sjöt. urspr. o. eg. om (mindre) segelfartyg med två (ofta lutande) master (varav aktermasten är högst), med råsegel (stundom äv. gaffelsegel) på förliga masten (fockmasten) o. (endast) gaffelsegel på aktra masten (stormasten); i senare tid äv. om segelfartyg med tre l. flera (ungefär lika höga) master (o. i allm. med endast gaffelsegel på alla masterna); skonert. Slättoppad skonare, skonare med endast snedsegel, slätskonare. Ekbohrn NautOrdb.(1840). Jag var jungman på hans slättoppade skonare ”Friden”. Lönnberg Syrend. 35(1888). Princessin Marie, tremastad skonare om 254 tons. TT 1904, Allm. s. 94.SvFl. 1942, s. 107.— jfr LOTS-,MOTOR-,MÄRSSEGELS-,RÅSEGEL-,SLÄT-,SNEDSEGELS-,STAGSEGELS-,TREMAST-, ÅNG-SKONARE m. fl. — särsk. bildl., om vagn; i ssgn PRÄRIE-SKONARE.
SAOB
