SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
LAST las4t, sbst.2, r. l. f. l. m.; best. -en; pl. -er32.
Etymologi
[y. fsv. -last (i ssgn ivirlast, för stor börda); liksom dan. o. nor. last, börda m. m., av mnt. o. t. last (fht. hlast), motsv. eng. last (feng. hlæst); till stammen i LADDA, v.; besläktat med LASS, sbst.2, LÄST, rymdmått. — Jfr LASTA, v.2, LASTAGE, LASTELIG, adj.2, LASTIG]
1) mängd av varor som befinner sig på ett fartyg l. annat transportmedel för transport från ett ställe till ett annat; äv. om börda som bäres (i sht på ryggen) av ett djur l. en människa; äv. om varumängd som skall transporteras l. blivit transporterad; äv. i fråga om transport av djur l. människor för så vidt de betraktas ss. varor l. tyngande föremål; äv.: sammanfattning(en) av allt det som utan att utgöra del av l. tillbehör till ett fartyg osv. befinner sig på o. nedtynger detta; stundom närmande sig l. övergående i bet.: lastrum (se d. o. a). Intaga last. Lossa (förr äv. bryta) last(en). Det havererade fartyget flyter på lasten. Lasten har förskjutit sig. Försäkra lasten. Segla med lik i lasten, se LIK, sbst. Ingen skall bryta sin last, förr än han godzet på tollcammaren ansagt haffver. RP 6: 734 (1636). Skip, och Man, och Last, när mig så lyster, i högden / Måst göra luft språng. Stiernhielm Fred. 1 (1649; yttrat av krigsguden Mars). England ville lösgifva eller lemna ersättning för sådana neutrala laster, som uppbringades före d. 10 nov. (1778). Odhner G3 1: 532 (1885). Det tyngsta lasset drager .. kamelen, och jag såg mer än en med stora laster. Anholm Gog 338 (1895). (Fartyget) Flandrias levande last (dvs. passagerarna). Taube Bölj. 16 (1920). (Sjökaptenen) hemförde en dyrbar last. NoK 109: 62 (1931). Skicka ner två män i lasten. Östergren (1931). — jfr AKTER-, BAK-, BAR-, BJÄLK-, BOTTEN-, BÅT-, DÄCKS-, FARTYGS-, FRAM-, FYLLNADS-, HEL-, HEM-, JÄRN-, KOL-, MÄNNISKO-, PRÅM-, RÅG-, SKEPPS-, SKUT-, SMÖR-, SPANNMÅLS-, TRÄ-, UT-, VAGNS-, ÅTER-LAST m. fl. — särsk.
a) i uttr. hava full last (inne), vara fullastad; förr äv. bildl. (jfr 3): vara berusad. Tersmeden Mem. 4: 56 (1748; bildl.). NF 9: 840 (1885). SkånAB 1939, nr 275, s. 1.
b) (†) i abstraktare anv.: ett fartygs förmåga att (för transport) intaga gods o. d., dräktighet (se d. o. 3), lastförmåga; i uttr. stor, liten till last. G1R 15: 336 (1543). Samme Skip är endelis liithet till Lastt. Därs. 19: 167 (1548).
2) (numera bl. fys. l. tekn.) allmännare: ngt som uppbäres av (o. nedtynger) ngt annat, börda, tyngd, belastning, ”motstånd”. Vijnträden vore af sin last betungade. Ehrenadler Tel. 1: 10 (1723). När et Tåg bär en gifven Last = L, eller drages af en gifven Kraft = K, blifver Tågets spänning och Kraftens verkan den samma, i hvilken punkt som helst af Tåget Kraften eller Lasten anbringas. VetAH 1787, s. 291. Med lastens arbete menar man produkten af lasten och den väg, som den blifvit förd i sin egen riktning. Moll Fys. 1: 83 (1897). Haglund HållnRörOrg. 2: 107 (1924).
3) (†; se dock a, b, c slutet, d) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 o. 2 (jfr 1 a); särsk.: vad som besvärar l. trycker l. betungar l. påvilar ngn, besvär, onus, olägenhet, börda (se BÖRDA, sbst. 4); ofta om skatt l. pålaga l. prestation o. d.; äv. abstraktare, om förhållandet att besväras l. tryckas l. betungas av ngt. Stiernman Riksd. 545 (1604). Och bliffver Lijfflandh Sveriges Chrono intet annat än een last. RP 6: 195 (1636). Regimentzbördan är en swår last, och mycken träldom vnderkastad. Grubb 682 (1665). (Sedan fred uppnåtts) war hwarken krigsmakten til et så stort antal nödig, ej heller kunde den utan Fäderneslandets största last uppehållas. HC11H 10: 124 (1672). At .. (landshövdingarna) noga derpå hafwa upsigt, det icke någon lasten (dvs. durchtågsgärden) må undslippa, som densamma bör wara undergifwen. LMil. 4: 882 (1696). Förskottet (som rusthållarna av ett kompani utlagt) borde ersättas såsom en last, hvilken borde följa själfva rusthållen. 2RA 3: 328 (1731). En altför stor bygnad är en betydande last för en egendom. Adlerbeth FörslSAOB (1798). — jfr BEVIS-, INKVARTERINGS-, KRIGS-, OFREDS-, REGEMENT(S)-, ROTERINGS-LAST m. fl. — särsk.
a) med en gen. (förr äv. en av prep. av inledd bestämning) angivande ngt varav man besväras l. betungas; numera bl. (i poesi, föga br.) i abstraktare anv., med syftning på trycket av en ”börda”. (Rikets skuld måste betalas och mycket annat) Förutan ded, att man med Krijgedz last ochså är belastadt. RARP 2: 116 (1634). Ey bedz iagh Rijk'doms last. Wexionius Sinn. 3: F 3 b (1684). Hela lasten af omkostningarne (för akademiens arbete) faller på enskylte personer. Höpken 1: 385 (1740). Knöppel Reg. 42 (1741). Att värna rätt, förmedla bördors last, / Han (dvs. landshövding Wibelius) som en helig pligt sig föresatt. Runeberg 5: 105 (1860). BotN 1887, s. 81.
b) (numera föga br.) i uttr. lägga last på börda(n), lägga sten på börda. SKN 1843, s. 4. Det är grymt att lägga / På bördan last. Hagberg Shaksp. 5: 418 (1848).
c) i förb. till last (jfr 4), i uttr. angivande att ngt l. ngn är l. blir en börda för ngn l. ngt l. vållar besvär l. olägenhet l. att ngt påvilar ngn l. ngt o. d. Hafuer iagh .. och noga opsicht hafft, att icke een eller annan medh ogijltige Pass hafwer Allmogen till last och beswär warit. HSH 31: 460 (1662). Iagh räknar migh nu helt olykligh, att iagh förr een menniskios ohöflige Attacqve, Högwyrdige Fadren och Ven: Cons(istoriu)m så offta måste till last komma. VDAkt. 1678, nr 397. Så länge hofsorgen räcker äro .. (de franska skådespelarna) oss till ingenting nyttiga, utan bara till last. Crusenstolpe Tess. 4: 44 (1849). Boström 3: 456 (1853). — särsk. i uttr. ligga l. falla ngn till last; numera bl. (fullt br.) om person vars försörjning helt l. delvis vilar l. kommer att vila på en annan person l. på samhället. Almän fattigdom gör, at de fleste exemplar af den bäst författade .. skrift, ligga boklådorne til last. 1VittAH 2: 93 (1773, 1776). Är barnet odugligt att förvalta egendomen, så kan denna genom förmynderskap bevaras från förskingring, medan barnet tillika hindras att falla samhället till last. Snellman Stat. 48 (1842). Jag förstår jag bara ligger de mina till last. Lagerkvist Osynl. 82 (1923).
d) (fullt br.) jur. om servitut; särsk. i sammanställning med besvär. Besvär och last, som ligger å jord. RB 25: 17 (Lag 1734). Vid egostyckning må, i den mån sådant är vid laga skifte tillåtet, .. besvär eller last till förmån för viss hemmanslott läggas å annan sådan lott. SFS 1896, nr 41, s. 3. Därs. 1926, s. 698.
4) (i fackspr., i sht handel., ngt ålderdomligt; se dock b) debet, skuld, skyldighet att betala ngt o. d.; särsk. i uttr. till ngns last, ngn till last, föra l. skriva ngn ngt till last. Några åhrs Rekningar för Hospitals wesendet .., hvarvthinnan Hospitalet war til last fördt öfver 2000 d(ale)r k. m. VDAkt. 1665, nr 430. Så hemställer i djupaste ödmjukhet, om icke de i Räkningarne honom til last förde 13. R(iksdale)r 32 (skilling) må .. få afskrifvas. Därs. 1793, nr 452. ”Saldo mig till last”, ett uttryck som förekommer i kontokuranter och betyder att saldot utvisar dens skuld, som utfärdat kontokuranten. Smedman Kont. 7 (1874). Snellman o. Osterman 53 (1903). — särsk.
a) i fråga om assignation, växel o. d. som är utställd l. dragen på ngn; urspr. i uttr. till last ngn, numera bl. last ngn (med ordet tjänstgörande ss. ett slags preposition). VRP 21/2 1728. En Assignation från Hr Magnus Collin till last Herr Rådman Lahman. Därs. 31/3 1731. I kurs- och slutsedlar, i bokföring, korrespondens m. m. betecknas trassenten med ordet litt., trassaten med last och remittenten med à order, t. ex. litt. P. Pettersson, last S. Andersson, à order A. Lundström. Fliesberg HbKöpm. I. 2: 314 (1899).
b) (fullt br.) i utvidgad anv.; numera vanl. anslutet till LAST, sbst.1
α) [jfr t. einem etwas zur last legen] i uttr. lägga (förr äv. räkna) ngn ngt till last, tillräkna ngn ngt ss. ett fel, påbörda ngn ngt (ett fel), beskylla ngn för ngt, klandra ngn för ngt. På thet at mig icke til last må blifwa reknat, thet jag (osv.). Swedberg Schibb. 305 (1716). Har Cicero rätt, då han säger: Nihil est in historia .., brevitate dulcius, torde kortheten ej läggas mig (dvs. författaren) til last. Möller Kyrkoh. X (1774). Ingenting man henne lagt till last / Som ej var sant och klart ådagalagdt. Hagberg Shaksp. 2: 102 (1847). Det var en massa förseelser och försummelser, som lades honom (dvs. prästen) till last. Hellström Storm 151 (1935).
β) i uttr. låta ngt komma sig till last, göra sig skyldig till ngt. Fängslad i det gamla theatermanéret låter Leopold .. komma sig till last .. enformighet i fraseologi. BEMalmström 3: 156 (c. 1860). NDA 1912, nr 332, s. 1.
5) (†) uppdrag; instruktion; angelägenhet, ärende. OxBr. 12: 183 (1616). H. K. M. hadde honom och ingen last gefuet, at hann skolle draga på Franckrijcke någet, uthan annama sin förordning heer. Därs. 11: 499 (1633). RP 10: 658 (1644).
Ssgr (i allm. till 1; i vissa fall äv. anslutna till LASTA, v.2; se vidare d. o. ssgr): A: LAST-AUTOMOBIL. NTIdr. 1902, s. 229.
-AVSÄNDARE~0200. handel. o. sjöt. 1NJA 1874, s. 332. Ramsten o. Stenfelt (1917).
-BIL. lastautomobil; motsatt: personbil. Hedin Front. 260 (1915).
Ssgr: lastbils-chaufför,
-förare,
-trafik,
-ägare m. fl. —
-BOK; pl. -böcker. sjöt. för anteckning av gods som inlastas o. lossas. VetAH 1818, s. 45. Ramsten o. Stenfelt (1917).
(2) -BRO, sbst.1 (sbst.2 se sp. 335) (i fackspr., mindre br.) = -PLAN 2. SPF 1856, s. 238.
-BÅT, sbst.1 (sbst.2 se sp. 335) båt företrädesvis avsedd för varutransport; numera särsk. om lastångare; i sht förr äv. om pråm. PT 1758, nr 3, s. 2; möjl. till LAST-BÅT, sbst.2 (Sv.) Lastbåt .. (t.) ein Prahm. Möller (1807). GHT 1934, nr 89, s. 2.
-CERTIFIKAT. handel. o. sjöt. jfr CERTIFIKAT a. Regl. 23/12 1800, s. a 2 b. NF 3: 193 (1878).
-DEPLACEMANG, äv. -DEPLACEMENT. sjöt. o. skeppsb. jfr DEPLACEMANG 1. 2UB 9: 571 (1906).
-DJUR. Cellarius 94 (1699). Genom tränandet och uppfostrandet av husdjuren till rid-, drag- och lastdjur, fick .. trafiken sin första och stora utvidgning. NoK 84: 109 (1927). särsk. bildl. (med anslutning till LAST, sbst.2 3). Liljecrona RiksdKul. 132 (1840). Qvinnan i norden är hushållets lastdjur. Agardh (o. Ljungberg) II. 1: 286 (1854).
-DRAGANDE, p. adj. som transporterar (bär) en last (börda) l. brukar användas till detta ändamål. Serenius (1734; under onerary).
a) (numera mindre br.) om fartyg. Nordforss (1805). I hvarje fall är .. klart, att å de moderna lastdragande segelfartygen måste seglen .. inskränkas till de absolut nödvändigaste. VFl. 1917, s. 122.
b) om levande varelse; numera företrädesvis i uttr. lastdragande djur l. (numera föga br.) kreatur. (Kamelen) är .. det enda lastdragande kreatur, som nytjas vid Handels-Caravanerne från Barbariet til Nigritien. Ödmann MPark 165 (1800). Östergren (1931).
-DRAGARE.
1) (i sht i fråga om ä. förh., ngt ålderdomligt) lastfartyg; urspr. särsk. om dylikt fartyg tillhörande kronan. Någett aff the andre wåre store Skiip, som någen Lastdragere wåre. G1R 19: 168 (1548). Bark Bref 1: 139 (1703). För fartyg, som endast har auxiliär ångmaskin, men i öfrigt är att anse såsom lastdragare .. erlägges (kanal-)afgift såsom för ångfartyg. SFS 1908, Bih. nr 4, s. 2. Hägg Segel 46 (1935; i fråga om ä. förh.).
2) om last- l. dragdjur. (Xerxes ombesörjde) att hvarken folket eller lastdragarne skulle under tåget till Hellas lida hunger. Carlstedt Her. 3: 39 (1833). I sydligare länder begagnar man äfven åsnor att rida på och till lastdragare. Berlin Lsb. 45 (1852). EkonS 1: 40 (1891). särsk. (numera mindre br.) bildl. (med anslutning till LAST, sbst.2 3). Afzelius Sag. 3: 158 (1841). Den amerikanske sherifen är det suveräna folkets lastdragare, som får sin lön såsom en tjenare af sin husbonde. Svedelius Statsk. 4: 91 (1869).
Ssgr (till -DRAGARE 1; i sht i fråga om ä. förh., ngt ålderdomligt): lastdragar- l. lastdragare-fartyg. KrigsmSH 1797, s. 95. Cavallin (1876).
-skepp. Strinnholm Vas. 2: 135 (1820). Fryxell Ber. 12: 95 (1843).
-DRYG. sjöt. om fartyg: som har (så l. så) stor förmåga att intaga (rymma) last; jfr DRÄKTIG 7. Serenius E 3 a (1734). Hägg Segel 100 (1935).
-DRYGHET—0~2 l. ~20. sjöt. lastförmåga; jfr DRÄKTIGHET 3. Weste (1807). Tankångaren ”Paul Paix” om 6,500 tons lastdryghet. 2NF 36: 692 (1924).
-EMOTTAGARE~00200. handel. o. sjöt. person l. firma till vilken en last l. del därav på destinationsorten skall avlämnas. SFS 1864, nr 22, s. 27. Hernberg Rättsh. 453 (1922).
-FARTYG~02 l. ~20. enbart l. huvudsakligen användt i fraktfart. Tersmeden Mem. 4: 155 (1759). SFS 1922, s. 1185.
-FLAK. på lastbil; jfr FLAK, sbst.1 4 slutet. SvD(A) 1925, nr 107, s. 2.
-FORDON~02 l. ~20. (i sht i fackspr.) Bredhjuliga lastfordon. 1NJA 1908, s. 141.
-FYLLNAD. handel. o. sjöt. jfr FYLLNAD 4. SFS 1860, nr 60, s. 38. VFl. 1930, s. 12.
-FÖRSÄKRING. jfr FÖRSÄKRING 2. Lang FinlSjör. 2: 215 (1910).
-FÖRTECKNING. handel. o. sjöt. Jungberg (1873; med hänv. till connossement). Lastförteckning skall .. upptaga .. uppgift å det för varje avlastare i fartyget intagna gods med angivande av dess beskaffenhet, stycketal, mått eller vikt. SFS 1913, s. 974.
-GALLIOT. (förr) jfr -DRAGARE 1, -FARTYG. Nordberg C12 2: 536 (1740). Heidenstam Karol. 2: 209 (1898).
-GAMMAL, se d. o. —
-KAMEL. Melin Prins. 20 (1885). Orre SkissÖkn. 95 (1922). särsk. bildl. (med anslutning till LAST, sbst.2 3). Tar .. (mannen) i andras bördor del, / blir han blott nästans lastkamel. Lundgren Ibsen Gynt 120 (1927).
-KREATUR~002, äv. ~200. (numera föga br.) lastdjur. KKD 5: 335 (1712). Klint (1906).
-KVITTO. handel. o. sjöt. När gods blifvit emottaget, åligger det befälhafvaren eller styrmannen att derå utgifva lastqvitto. SFS 1864, nr 22, s. 31. 3NF (1930).
-KÄRRA. Lönnrot SvSkr. 2: 350 (1842). Tunga lastkärror dragna av mulåsnor. Wrangel Forskn. 142 (1917).
-LAVE. (†) lastrum mellan två däck; nedersta däcket på ett fartyg; jfr TROSSBOTTEN. Rajalin Skiepzb. 231 (1730). Dalman 35 (1765). Björkman (1889).
(jfr LASTA, v.2) -LINJE. sjöt. dels om linje vartill ett fartyg är nedtryckt, då det har full last, dels (o. numera vanl.) om med ett fribordsmärke markerad linje visande det största djup vartill ett fartyg får nedlastas. Deleen 606 (1829). Själva ”bältet” mellan lätt- och lastlinjen är vanligen mönjemålat. Nilsson Skeppsb. 106 (1932).
-LUCKA. sjöt. lucka till lastrum; äv.: lastrum (med lucka). TT 1895, M. s. 84. Knape Österb. 143 (1916).
(jfr LASTA, v.2) -MÄRKE. sjöt. på bordläggningens yttersida anbragt märke utvisande ett fartygs minsta tillåtna fribord, fribordsmärke; jfr -LINJE. SFS 1910, nr 47, s. 1. Nilsson Skeppsb. 198 (1932).
-PLAN, n. (i fackspr.)
1) till 1: lastflak. 2NF 34: Suppl. 386 (1922).
2) till 2: plattform o. d. för lasten på en våg (decimalvåg, taffelvåg). Patent nr 53772 (1923).
-PROFIL. järnv. största tillåtna omfång för (lasten på) en järnvägsvagn i avs. på det mått varmed den skjuter ut över o. höjer sig över spåret. TT 1880, s. 65. SFS 1911, nr 110, s. 13.
-PRÅM, sbst.1 (sbst.2 se sp. 336). jfr -BÅT. SFS 1897, Bih. nr 9, s. 17.
-PÄNNINGAR l. -PÄNGAR, pl. (last- 1624 osv. laste- 16141647) (förr) avgift som erlades med viss summa per nettoton (urspr. per läst) av fartyg som (med last) inkom från l. avgick till utrikes ort; i Sv. avskaffad 1929. SUFinlH 4: 304 (1614). SFS 1906, nr 38, s. 53. SvRiksd. II. 12: 32 (1934).
-REN, m. l. r. jfr -DJUR. Sist (i tåget, då en lappfamilj flyttar) komma lastrenarne, som draga tält, husgeråd (m. m.). Topelius Lb. 2: 125 (1875).
-RUM. rum (avdelning) för last.
a) sjöt. på fartyg. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Vattnet började intränga i lastrum och kolboxar. BtRiksdP 1928, III. 2: nr 179, s. 12.
b) järnv. i järnvägsvagn. I uppvärmt lastrum eller konduktörskupé. Flyckt o. Wiberg JärnvHb. 60 (1915).
(jfr LASTA, v.2) -SKALA, r. l. f. sjöt. diagram som utvisar sambandet mellan ett fartygs medeldjupgående o. vikten av häremot svarande last (inklusive bränsle); jfr DRÄKTIGHETS-SKALA. 2UB 9: 575 (1906). Nilsson Skeppsb. 44 (1932).
-SLÄDE. Castrén Res. 1: 283 (1852). Renarna användas ej blott för åkning utan brukas även till att draga lastslädar över de höga snödrivorna. Grimberg SvFolk. 1: 614 (1913).
-TILLGÅNG~02, äv. ~20. särsk. sjöt. om öppning till lastrum o. d. SFS 1831, s. 423. Därest icke .. (fartygets) luckor och övriga lasttillgångar blivit förseglade. SFS 1922, s. 1363.
-TRAFIK. (Ångaren) är afsedd för såväl last- som passageraretrafik. VFl. 1911, s. 105. 2NF 31: 690 (1920).
-VAGN. avsedd för transport av (särsk. tyngre) varor; såväl om hästfordon som om lastbil; äv. om godsvagn (vid järnväg). 2RA 2: 300 (1727). DN(A) 1934, nr 83, s. 23.
Ssgr (i sht i fråga om lastbilar): lastvagns-chassi,
-flak.
(jfr LASTA, v.2) -VATTENLINJE~0020. sjöt. lastlinje; särsk. om linje vartill ett fartyg är (beräknas vara) nedtryckt, då det har full last. KrigVAH 1853, s. 49. Nilsson Skeppsb. 51 (1932).
-ÅNGFARTYG~002. (numera mindre br.) lastångare. SydsvD 1870, nr 1, s. 2. Nilsson Skeppsb. 51 (1932).
-ÅSNA. jfr -DJUR. Schulthess (1885).
-ÄGARE. handel. o. sjöt. PT 1758, nr 57, s. 4. SFS 1914, s. 1048.
B (†): LASTE-PÄNNINGAR, se A.
Spoiler title
Spoiler content