[sv. dial. skrallig, skrallug; sannol. etymologiskt identiskt med SKRALLIG, adj.1]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skral (se SKRAL, adj. 1, särsk. 1 a), skraltig. Spegel(1712). En af herrarne i sällskapet, som hade alltför mycket kropp, fann .. (den unga, ljuva flickan i stället för eterisk) blott — ”skral,” eller ”skrallig,” hvarmed han nu välmenande antydde sin tanke öfver hennes hälsa. Bremer Nina 12(1835). Östergren(1939; angivet ss. mindre vanligt än ”skraltig”). ”Kandidaten har ju cykel. Jag har också en gammal skrallig en. Vi ger oss iväg”. Dens.
