SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1973  
SKRALLIG skral3ig2, adj.2 -are. adv. -T; förr äv. SKRALLOT, adj.2
Ordformer
(-ig c. 17551939. -og 1769. -ot 1712c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. skrallig, skrallug; sannol. etymologiskt identiskt med SKRALLIG, adj.1]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skral (se SKRAL, adj. 1, särsk. 1 a), skraltig. Spegel (1712). En af herrarne i sällskapet, som hade alltför mycket kropp, fann .. (den unga, ljuva flickan i stället för eterisk) blott — ”skral,” eller ”skrallig,” hvarmed han nu välmenande antydde sin tanke öfver hennes hälsa. Bremer Nina 12 (1835). Östergren (1939; angivet ss. mindre vanligt än skraltig). ”Kandidaten har ju cykel. Jag har också en gammal skrallig en. Vi ger oss iväg”. Dens.
Spoiler title
Spoiler content