SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1912  
DIKT dik4t, r. l. f. (m. Sahlstedt, Möller (1790, 1807), Weste, Lindfors (1815), Atterbom 2: 415 (1827, 1854; i personifikation), Öhrlander o. Leffler (1852); f. Arvidi 156 (1651), Spegel Guds verk 152 (1685), Lind (1749), Atterbom S. dikt. 2: 158 (1814, 1838; i personifikation), Dalin (1850), Kindblad (1870), SAOL (1874, 1889), Lundell (1893)) ((†) n. P. Erici Musæus 5: 166 a (1582), Spegel Guds verk 115 (1705; i uppl. 1685, s. 129: m. l. f.), Möller (1790, 1807; förmodligen tryckfel));
best. -en; pl. -er dik3ter2 (-i`- Weste).
Ordformer
(di(c)kt(t) (dict, dicth) G. I:s reg. 4: 219 (1527: menniskio dict), L. Petri Oec. 15 (1559), Handl. rör. fin. kyrk. 1: 149, 150 (1576), J. Bureus (1641?) i 3 SAH 23: 365, Dalin Hist. 1: 75 (1747) osv.; dicht O. Petri P. Eliæ c 1 a (1527), Var. rer. 33 (1538), Förspr. på Psalt. (Bib. 1541), Falck Underv. 130 a (1558), L. Paulinus Gothus Thes. cat. 396 (1631), Spegel Gl. 387 (1712), Swedberg Schibb. 271 (1716), Rydelius Förn. 23, 124 (1718, 1737) m. fl.; digt (digdt) G. I:s reg. 2: 236 (1525), Oxenst. brefv. 3: 220 (1631), Lanærus Försök 24 (1788), Kellgren 3: 21 (1792), Arnell Moore LR 1: 62 (1829) m. fl.; dijcth G. I:s reg. 7: 545 (1531). degtt Visb. 1: 281 (c. 1620))
Etymologi
[fsv. dikt, dijkt, f., motsv. d. digt, n., i ngt ä. d. i allm. r., i bet. 3 a vanl. n., i ännu äldre danska r. l. f., isl. dikt, n.; af mnt. dicht, dichte, n.; jfr holl. dicht, n., dial. äfv. m., mnl. dicht, feng. diht, mht. tiht, tihte, m. o. f., fht. dihta, f., äfvensom t. gedicht. Ordet torde snarast vara vbalsbst. till de mot DIKTA, v.1, svarande orden. Af somliga (jfr Tamm samt Falk o. Torp Etym. wb.) anses det vara lånadt från mlat. dictum, p. pf. n. af dicere (jfr DIKTERA)]
vbalsbst. till DIKTA, v.1
1) [jfr fsv. alt thz wi trom thz hawom wi aff hälgha manna bokom mz thäs hälgha anda dikt] (†) till DIKTA, v.1 1: ingifvelse. Alt thett thy (dvs. de nymodiga predikanterna i Uppland) predica ock aff prentteridt lathe wtgå, Hetes iders nådis dicth ok råd. G. I:s reg. 6: 371 (1529). Bekenne och troo wij stadeligen .. at then Helga Skrift är Gudz then Helge Andes egen dicht och ord. O. Laurelius i KOF II. 1: 106 (1659); möjl. att hänföra till 2.
2) [jfr fsv. aff hwilkins dikt oc lärdom han sik tha enkte mintis haffwa läsit, ä. d. det gode vil icke offuer deris tunge .. det bliffuer quar tagd almindeligt, de gøre der om ingen synderlig dict, liknande anv. i isl. samt mnt. deyenne de nu in dem rade syn unde dat nye dichte gesat hebben] (†) till DIKTA, v.1 2: skriftlig framställning, arbete, verk. Fögho rettelse finnes i theres (dvs. våra hedniska förfäders) dichter eller scriffuelse, epter thet the så blomeradhe äro med fabeler och förtäkt ordh. O. Petri Kr. 7 (c. 1540). Doch feelar icke, at störste delen aff Psaltaren iw är Dauidz dicht. Förspr. på Psalt. (Bib. 1541). The ther nw lust haffua til rijm och sådana dicht, the må läsa thenna Comedie. Tob. com. A 3 a (1550).
3) till DIKTA, v.1 3; om (alster af) poetiskt författarskap; äfv. oeg. l. bildl.
a) [jfr fsv. frwr oc möör them bör mik prijsa / i min dijkt oc mz min wijsa samt motsv. anv. i d., holl. o. ä. t.; jfr äfv. t. gedicht] skaldestycke, poem; jfr KVÄDE, SÅNG, DIKTNING, SKALDEKVÄDE, SKALDE-VERK. En dramatisk, elegisk, didaktisk, parodisk dikt. En högstämd, platt, rimmad, metrisk dikt. Wij wilie itt gott ordspråck höra, och een sköön dicht på harpo spela. Psalt. 49: 5 (Bib. 1541; Luther: ein fein Geticht). Thet är jw lika mykit, hwad man fåår weta Gudz wilia, vnder eenfaldigh ord, eller vnder konsteligha dichter. Tob. com. A 3 a (1550). Visb. 1: 39 (1572). Thenne min Ringe och enfåldige dict om then helige Gudz Patriarchz Isaacz och Rebecce troloffning och heemfärd. R. Ludvigsson (1581) i HSH 3: 105 (om bröllopsdikt). Heroiske Dickter. Arvidi 117 (1651). Musæ suethizantes, Thet är Sång-Gudinnor, .. Tedde i någre små Werk och Dichter, som på andra Sijden förmäles. Stiernhielm (1668; boktitel). Brenner Dikt. 1: 212 (1703, 1713). Detta Werck är fördelt i 5. Delar. Den första innehåller några Andelige Poësier .. Den femte förmängde (dvs. blandade) Dichter. Därs. Föret. (1713). Andelige Och Verldslige Dikter, Författade Och I ordning sammanbragte .. Af Jacob Frese. (1726; boktitel). (Fr.) Chant .. en afdelning uti en vidlöftig dickt. Möller (1745). Episk dickt. Sahlstedt (1773). Oder, cantater och andre lyriske digter. Kellgren 2: 1 (c. 1795; titel). Dikten till Spegel. V. F. Palmblad i Phosph. 1810, s. 218. Dikter af Vitalis. E. Sjöberg (1819; boktitel). Smärre samlade dikter. Tegnér (1828; boktitel). De episka dikter, som utbildade sagan om den heliga Graal. Bagge Wendt 151 (1835). Dikter på Vers och Prosa. Settervall (1844; boktitel). Så finner man (i Tyskland) redan i 9:de århundradet dikter på landets språk. Geijer I. 1: 203 (1845). Hela folkmassan upprepade jublande hennes ord, som om de varit en elektriserande, mästerlig dikt. Heidenstam End. 122 (1889). Det säges, att i hvarje dikt inom vitterhetens område måste författaren måla sig själf och hämta stoffet för sina bilder ur sin egen själ och lifserfarenhet. De Geer Minnen 2: 298 (1892). Samlade dikter .. af Gustaf Fröding. (1901; boktitel). (Tegnérs) dikt om ”Gärda”. C. R. Nyblom hos Schück o. Lundahl Läseb. 1: 100 (1901). — jfr ASSONANS-, BRÖLLOPS-, DUBBEL-, FABEL-, FAMILJE-, FEJDE-, FOLK-, FÄGNE-, HERDE-, HEXAMETER-, HJÄLTE-, HOF-, HÅN-, IDÉ-, IDEAL-, KLANG-, KLING-, KONST-, KÄNSLO-, KÄRLEKS-, KÖR-, LOF-, LÄRO-, MINNE-, MINNES-, MOT-, MUNK-, NATUR-, PLOCK-, PRIS-, PROBLEM-, PROSA-, RIDDAR-, RIM-, SAGO-, SEDE-, SINN-, SINNEBILDS-, SKALDE-, SKAPELSE-, SKÅDE-, SKÄMT-, SMÅ-, SNILLE-, SORGE-, SPE-, SPELMANS-, TAL-, TANKE-, TILLFÄLLIGHETS-, TON-, TÄFLINGS-, UNDERVISNINGS-, UNGDOMS-, VERS-, VISIONS-, ÅLDERDOMS-, ÄRE-DIKT m. fl. — särsk.
α) [jfr t. ein poetisches gedicht i motsv. anv. Måhända har ordet i denna anv. urspr. haft bet. 2] (numera knappast br.) i förb. poetisk dikt o. d., skaldestycke, poem (jfr b α slutet). Thet seer man wel at woro förfädher haffua hafft thet sätt som the Greker och Latiner hade med fabeler och poetiska dichter. O. Petri Kr. 5 (c. 1540). Een lustigh och kortwiligh Poetisk Dicht om Mårtens Gåås. Sigfridi (1619; boktitel). Satyra .. Een Poetisk Dicht skrifwen emoot mångahanda Laster. Lex. Linc. (1640). Sophiæ Elisabeth Brenners .. Poetiske Dikter Af henne sielf å Nyo öfwersedde. (1713; boktitel). Vidlyftiga comœdier och poëmatiska dichter. Rydelius Förn. 107 (1720, 1737). (Emedan) berörde Poëtiske Dikter (af Jacob Frese) väl förtiena at af Trycket utgå. Frese Andel. dikt. Privil. (1725). (Fr.) Poëme .. en poetisk dickt. Möller (1745).
β) i bildl. o. öfverförd anv. I din unga känslas sköna dikter / Skapa dig ett lif från fördom fritt. Wallin Vitt. 2: 34 (1805); jfr 5. Minnet fordna nöjen bjuder, / Och hoppet slår sin sköna dikt. Geijer I. 3: 226 (1812). Sjung, o. sångarhjerta, / Lifvets fröjd och lifvets smärta, / Tills uti en skön minut / Lifvets dikt du sjungit ut. Sätherberg Dikt. 1: 165 (1838, 1862). En kvinna, / som ägde ord för sitt hjärtas dikt. Lybeck Dikt. 1: 159 (1890); jfr 5. — jfr SKAPELSE-DIKT. — särsk.
α') om alster af bildande konst o. d. Hans (dvs. C. J. Fahlcrantz') taflor äro .. dikter af en hög romantisk natur. AB 1831, nr 107, s. 4. Hans (dvs. målarens) pensels dikter. Almqvist Herm. 226 (1833). Den gamla staden (Augsburg) låg i sömn, / En dikt i sten, / Med gaflar sirligt spetsiga, / I månens sken. Snoilsky 2: 233 (1881).
β') om musikstycke. Lindblad står i åtskilliga af dessa musikaliska dikter .. ännu oöfverträffad. Mankell Mus. hist. 2: 307 (1864; i fråga om A. Lindblads sånger med pianoackompanjemang). — särsk. [uttr. går tillbaka till ungraren F. Liszt, som åt vissa af sina musikaliska kompositioner gaf namnet: symphonische dichtungen] mus. i uttr. symfonisk dikt, benämning på vissa moderna orkesterverk som icke bibehållit den traditionella symfoniformen o. hvilkas musikaliska innehåll tillika är uttryck för en bestämd poetisk idé. De symfoniska dikterna (af Liszt) hafva .. särskilda titlar, hvilka angifva den poetiska grundidé, som varit bestämmande för verkets musikaliska innehåll och gestaltning. Wegelius Musikl. 2: 158 (1889). Dens. Mus. hist. 582 (1893). LD 1909, nr 257, s. 2. — jfr SYMFONI-, TON-DIKT.
γ) [jfr ä. t. wan her das sonnet .. seinen namen habe .. weisz ich anders nichts zue sagen, als .. disz getichte vielleicht von wegen seiner hin und wieder geschrenkten reime .. also sei getaufet worden] (†) närmande sig bet.: diktart, diktslag. Thetta ware så kortelighen talat .. om the åtskillige Poëmatis eller Dickter, som vthi Poësi tagas i acht. Arvidi 19 (1651). Sielfwe Dickten (dvs. sonetten) består aff fiorton Versz, .. och är vthi henne ett särdeles och synnerligit Konstestycke medh Rijmslutande, så at hon .. gifwer ett fast annat skall ifrån sigh än alla andra gemeene Dickter, hwilket och eendeles kan wara Orsaken, at hon widh det Nampnet Sonnet hälsas och kallas. Därs. 137.
Anm. till a. Under senare hälften af 1700-talet synes dikt i bet. ’skaldestycke' i skriftspråket hafva trädt tillbaka för andra ord, i sht POEM. Anledningen härtill torde förnämligast vara den att dikt för språkkänslan väsentligen haft bet. ’ngt som är uppdiktadt, overkligt l. rent af osant' o. d. (se 4), o. att ordet därför, brukadt om ett skaldestycke, lätt kunnat förefalla oegentligt l. få en föraktlig l. försmädlig bibet. Att det senare verkligen ganska tidigt varit förhållandet, framgår af Sigfridi b 2 a (1619) (se det under DIKTARE anförda språkprofvet). Från den senare hälften af 1700-talet har dikt i bet. ’skaldestycke' anträffats nästan bl. ss. andra led i ssgr, ss. HJÄLTE-, SKALDE-, SORGE-DIKT, l. i förening med ett attribut (se ofvan under hufvudafdelningen). På 1800-talet börjar dikt åter uppträda i skriftspråket, först hos nyromantikerna, måhända delvis beroende på inflytande från dan. o. t. Numera kan ordet afgjordt sägas hafva vunnit försteget framför POEM, hvilket senare ord nästan bl. användes om mindre dikter, i sht tillfällighetsdikter. I talspråket är dikt fortfarande mindre vanligt i denna sista bet.; man säger hellre: Verser hade blifvit skrifna högtidligheten till ära, Verser utdelades under festen, än: En dikt hade blifvit skrifven osv.
b) [jfr motsv. anv. af t. gedicht] sammanfattande benämning på hvad som är diktadt l. som diktas af en viss person l. i ett visst land l. under en viss tid l. under vissa förhållanden l. öfverhufvudtaget, diktning, poesi; ofta mer l. mindre tydligt personifieradt. Stundom med sin sång oc dickt, wille (Polyphemus) Jungfrurna blidka. Stiernhielm Bröl. 62 (c. 1650). Skönheten är vansklig uppå jorden, / endast dikten hör hon evigt till. Tegnér 2: 65 (1812); jfr c. Som blomstren skifta i det gröna, / så skiftar diktens lätta här. Dens. 1: 152 (1822). Berättelserna om vårt slägtes första .. odlingsförsök på egen hand, klädda i sagans eller diktens drägt. Wallin i SAH 13: 171 (1828). Denne Kossak-Hetman (dvs. Mazeppa) som historien och dikten förevigat. A. Cronholm i SKN 1841, s. 133. All den otämda njutningstörsten hos 1760-talets människor, all den febrila oro, som gömde sig under masken .. — allt speglar hans (dvs. Bellmans) dikt. 2 NF 2: 1285 (1904). Den germanska dikten var ett uttryck för folkvandringstidens väldiga folkrörelser — liksom de homeriska sångerna voro en frukt af den grekiska folkvandringen. H. Schück i Världskult. 3: 387 (1907). Stundom tränger hans dikt ned i de dunkla själsdjupen. 2 NF 13: 1058 (1910). — jfr HJÄLTE-, KONST-, LÄRO-DIKT m. fl. — särsk.
α) mera abstr. (jfr c). Ey Seneca (skall) berömas, / För sijn sångfulle Skrifft, / Ey heller Plautus dömas, / Ensam i lustigh Dicht. Skogekiär Bärgbo Klag. A 4 b (1658). At på så många språk, som thenna vakra dam (dvs. fru Brenner), / I skaldeqvad och digt te slika saker fram. O. Rudbeck d. y. Vitt. 148 (1711). Även där författaren åsyftar en direkt existensskildring, en ordmålning, måste, för att det skall bli dikt, rörelse och stämning komma till. Wrangel Dikten 20 (1912). Om han (dvs. förf.) förstår att omsätta dem (dvs. tidens idéer) i dikt och ton. Därs. 41. — särsk. (†) i förb. poetisk dikt (jfr a α). Thet är reda sagt, at the gamle Wjshetenes Mestare hafwa merendels uti poetisk Dicht förestält Menniskiorna the alwarsamste och nyttigste Lärdomar. Spegel Guds verk 3 (1685).
β) [jfr motsv. anv. i holl.] (numera föga br.) i bestämd motsats till prosa. En fallen poesi är icke prosan, / ej en misslyckad dikt, ty skilda mål, / fast bägge ädla, skilda verkningskretsar / har himlen utmätt för de höga syskon. Tegnér 2: 243 (1840).
c) [jfr t. lust und begir wurt schwach und öd / zu höflichem gedichte (H. Sachs)] abstr.: diktande, diktning; skaldekonst; stundom i mer l. mindre tydlig personifikation. Diktens son (dvs. skalden). Tegnér 1: 302 (1804?). När diktens vår alltmer till höst sig byter, / Och känslans morgonsol i töcknar sjunker ner. Atterbom S. dikt. 2: 25 (1810, 1838). I Febi verld, i vetande som dikt, / är allting klart: klart strålar Febi sol, / klar var hans källa, den kastaliska. Tegnér 2: 209 (1820); jfr b. Hvad i diktens ädla konst .. jag kunnat frambringa finner du här till största delen samladt. Geijer I. 3: 175 (1835; i företal till en uppl. af förf:s skaldestycken). Endast fromheten och dikten ana / Himlarnas och dödens hemlighet. Atterbom S. dikt. 1: 138 (1837). Och jag glömmer dagens tunga prosa, / diktens morgon för mitt inre gryr. Sturzen-Becker 5: 33 (1844, 1862); jfr b β. Diktens blomster. Böttiger 4: 125 (1847). Jemväl dikten behöfver, enligt Tegnérs ord, ett stycke af den jerngrå prosans grund, på hvilken den kan anlägga sina blomsterrabatter. Beskow i SAH 30: 227 (1857); jfr b β. Dikt är innerst subjektiv världsskapelse. Levertin Essayer 1: 20 (1897); jfr 4 a.
4) till DIKTA, v.1 4: uppdiktande; hvad som är uppdiktadt l. uppdiktas.
a) [jfr ä. d. sckillije theris sett oc dict fraa thet rene Guds ord; huer mand lagde til oc tog fra, blandet der iblant meget sin egen dict, t. aber die glosse ist leichtlicht widerlegt, zum ersten das ir eigen ticht ist ohn grund der schrift (Luther); weisz nicht, ob's 'n geschicht oder'n gedicht ist, aber ganz natürlich gehts her] till DIKTA, v.1 4 a: yttrande, påstående, utsaga, berättelse, anordning osv. som härleder sig från fantasiens l. inbillningens l. godtyckets fria spel o. alltså icke återgifver l. motsvaras af de verkliga l. faktiska l. reella förhållandena; godtyckligt l. subjektivt påstående osv., påhitt, fantasifoster. Her lärer hwar sijn eghen dict, / alt är menniskios funder. Ps. 1536, s. 46. Han (dvs. kyrkoherden) skall .. forkunna rene Gudz ordh, .. vtan all wrong bijlerdom, eller mennisklige dicter, drömer, påfunder. G. I:s reg. 13: 139 (1540). At thenna Scrifften (dvs. den heliga skrift) ingalund är någhors menniskios dicht eller påfund. Falck Underv. 130 a (1558). Antingen thet (som berättats) är een sanfärdigh Historia, eller dicht. Phrygius Him. lif. 151 (1615). Hwad som (de hedniska) Poëterne om .. the ondas Straff effter Döden föregofwo, thet skattade the, som wille wara för the klokaste ansedde, för en dicht, til at ther medh skräma thet gemehna Folcket. Brask Pufendorf Inl. t. hist. 379 (1680). Sagan om Amazonerne anses nu mer med skiäl för en Dikt. Dalin Hist. 1: 75 (1747). Charle Magnes Historia, som falskeligen under dess (dvs. Turpins) namn utkommit, är en pur dickt och på gammal Fransyska skrefven Roman. Tessin Bref 2: 43 (1754); jfr β. Detta måtte vara en fullkommen dikt. Lagerbring 1 Hist. 2: 228 (1773). Justinus .. betygar, att hvad han anfört icke vore någon dikt, utan en allmänt känd sak. Ödmann Str. förs. 1: 258 (1799). Många uppblanda sina berättelser med dikter i oskyldig afsigt. Lidbeck Anm. 226 (1811). Ett må dock observeras, .. nemligen att dessa dikter (af Crusenstolpe), der de bevisligen förekomma, likväl öfverhufvud taget äro gjorda något så när i personernes karakter. Sturzen-Becker Sv. skönlitt. 223 (1845). Vi .. se flera uppträda i bitterhet och fiendskap emot Kristi evangelium samt försvara otrons dikter, såsom vore de eviga sanningar. Flensburg Kyrkl. tal 70 (1868). Shakspeares skapelse (Antonius o. Kleopatra') hade lika stort poetiskt värde, om stoffet vore en ren dikt utan fäste i historien. Cavallin (o. Lysander) Sm. skr. 71 (1885). Sanningens ord skall du höra, sanning allenast, / Icke en dikt! Wulff Petrarcabok 193 (1905). Det (är) visst ingen dikt, att man kan få höra fågelsång i januari. Ericson Fågelkås. 1: 64 (1906). — jfr KÖPMANS-, MUNK-, MÄNNISKO-, SKALDE-, TANKE-DIKT. — särsk.
α) koll. o. sammanfattande (jfr β α'). Gudz ord .., / Såsom thet är beskrefwit i Propheternas tahl, / Och af Christi Apostlar lärdt, prädikat förwist, / Utan någon menniskias påfund eller dicht. Carl IX Rimchr. 82 (c. 1600). Sljkt är Poetisk Dicht, men kan dock innebära / Een Mening hwar utaf man något got kan lära. Spegel Guds verk 129 (1685) [jfr t. poetisches gedicht]. Wil tu nu thet rätt weta, / Så fly all mennisklig dicht: / Apostlar och Propheter, / Och all then helga Skrift, / Gifwa tigh thet tilkänna, / Om tu them sökia wilt, / Hwart tu skalt hamna och lända. Ps. 1695, 237: 13. När jag af egen förfarenhet hunnit sålla sanning från dikt. Tessin Bref 1: 145 (1752). At hos dessa Herrar litet bevises och mycken dikt influtit, medgifves af alla. Lagerbring 1 Hist. 2: 724 (1773). Att .. veta temligen hvad som är ren dikt, hvad som är blott gissning, hvad man kan med någon trygghet antaga. Leopold 6: 102 (1803). Historien var (i fornåldern) saga, blandning af sanning och dikt. Geijer I. 5: 7 (1810). Hufvudhändelsen (i Fritjofs saga) tros ega historisk grund, ehuru dikten genomträngt biomständigheterna. A. Cronholm i SKN 1841, s. 21. Dessa arbeten (dvs. Israel i Egypten' o. Messias' af Händel) äro icke grundade på fri dikt, utan bestå af en följd sinnrikt sammanställda bibelspråk. Bauck 1 Mus. hist. 113 (1862). Skulle .. alltsammans vara dikt? Skulle han aldrig återse de hädangångna, som han älskade? Rydberg Ath. 332 (1866; uppl. 1859: fabler). Peer (Gynt) och hans mor få bära fattigdomens börda och känna ringaktningens styng. Så fly de till sagor och dikt. Larsson Stud. o. med. 1 (1891, 1908). Hallström Brilj. 170 (1896). — jfr MÄNNISKO-DIKT.
β) [jfr t. es ist zwar schwer, die eigentliche quelle dieses sinnreichen gedichts (näml. om en guldålder) zu entdecken] (numera knappast br.) fritt uppdiktad historia l. berättelse l. dyl., saga; fabel; myt; liknelse. Någhre mena ock, at thet (dvs. Judits bok) icke skal wara een Historia, Vthan ellies een sköön dicht, eens heligs andarijks manz. Förspr. på Judit (Bib. 1541; Luther: ein geistlich schön Geticht). Och (liksom) Christus sielff gerna brukar lijknelse och sådana dichter j Euangelio, Såsom ther han lijknar Himelriket widh tiyo Jungfrwr. Därs. Att alla Fabler eller liufliga Dickter de äro intet utan grund. Rudbeck Atl. 3: 523 (1698). At hon (dvs. Ars poetica) gemenligen föresteller en mening vnder någon dicht af fremmande och liufliga Sin-bilder. Rydelius Förn. 23 (1718, 1737). Detta är .. en sann händelse, som äfven så väl som Esopi Dickter, tjenar oss til undervisning. Tessin Bref 1: 134 (1752). Högskolorna, fortfar han (dvs. Luther), hafva uppfunnit mångahanda distinktioner, drömmar och dikter, hvarmed de velat beteckna den helga trefaldighet. Geijer I. 5: 315 (1821). Jag känner i gamla och nya historien ingenting mera rörande, djupare, skönare än denna gudomliga dikt (om Kleobis och Biton). Tegnér 6: 2 (1826). — särsk.
α') koll. o. sammanfattande (jfr α). The vthi Grekernes dicht och Fabler berömde, och vnderligen hängiande Trägårdar. Sylvius Curtius 370 (1682; lat. vulgatum Græcorum fabulis miraculum). Fabeln eller Digten äro i denna slags Poesie (dvs. hjältedikten) oumgängliga. Bergklint Sam. 1: 246 (1794). (Ovidii metamorfoser) Detta galleri af den Grekiska diktens skönaste taflor. Franzén (1820) hos Adlerbeth Ov. Föret. s. 1. Om dess (dvs. den götiska mytens) allmänna införande i stället för den grekiska dikten. Leopold 5: 156 (c. 1820). Enligt Indiska dikten, visade sig Cupido första gången, flytande nedåt Ganges på Nymphæa Nelumbo. Arnell Moore LR 2: 129 (1830). — jfr SAGO-DIKT.
β') (†) om större fritt uppfunnen berättelse. Saga .. en lustig dicht, som är uptänckt och sammanskrefwen til andras ro och förnöjelse. Spegel Gl. 387 (1712). Östgötha förstens Harald Ulfsons händelser; moralisk dikt. Gyldenstolpe (1782; titel på en sedelärande roman, i hvilken alt är diktat). Thorild 3: 42 (1791; om Cervantes' Don Quixote). (Fouqué's) sköna dikt Undine har länge varit och är ännu en af Tysklands favorit-romaner. Beskow Vandr. 1: 45 (1819, 1833); jfr 3 a.
γ) [jfr t. des alterthumes götter schlafen, / der neuern gott ist ein gedicht, wie sie; herr stoiker! .. / dein weiser man bleibt ewig ein gedicht] i uttr. som beteckna att något är uppdiktadt l. overkligt, icke finnes till annat än i inbillningen. De fläste hålla dylika stenar (dvs. åskviggar) för en dikt. Bergman Intr. i VetA 1764, s. 51. Du känner ingen lag, och vördar ingen pligt; / En ed är dig en lek, och samvetet en digt. Kellgren 3: 63 (1792). Du ler? skulle då Araminta May vara en dikt? Almqvist A. May 95 (1838). (†) Kraken, hvars verkelighet eller digt ännu lärar vara nog osäker. Paykull Præs. i VetA 1796, s. 11.
δ) (†) uppfinning. I samma mån den (dvs. satiren) är lömsk eller fantastisk i dikt .. är den just Smädelsen sjelf i sin högtidliga ståt. Thorild 3: 78 (1791). Dikten i dessa dityramber är vidunderlig, utan behag och verklig skönhet. Leopold (1811) hos Ljunggren SAHist. 1: 292.
b) [jfr fsv. fore rätta sannind ok änga dikt, d. dette er lutter digt, ä. d. thu siger thet att være vor obenbare løgn oc skalckhed, dict og paafund, t. doch triegst du uns auch wohl mit fälschlichen gedichten, ä. t. gegen dir mich irrt auch nicht des kleffers dicht] till DIKTA, v.1 4 b: hvad som strider emot verkligheten o. blifvit uppdiktadt l. uppdiktas mot bättre vetande för att vilseleda; närmande sig l. öfvergående i bet.: osanning, lögn. Ath presterna icke bedraga then fatiga meneman, med theris egen dicth til theris girugheth. G. I:s reg. 4: 173 (1527). All then olämpa och skammeligh dicht, som han (dvs. B. von Mehlen) om hans Kon. Mt. vthfördt (dvs. utspridt) hadhe. Tegel G. I 2: 95 (1622). The som intet förstå satans diuphet .., si the slå sådant (dvs. berättelser om tecken o. under) i wädret, tro thet intet: menat alt wara lögn och dicht. Swedberg Sabb.-ro 78 (1705, 1710). Skamfläcka alla frånvarande med tadel, dikter, tilviten och grundlösa tidningar (dvs. uppgifter). Dalin Arg. 2: 235 (1734, 1754). Höpken 2: 35 (1746). Det måtte .. vara en pur dikt af et stridande anhang, til at göra Konungen och hans trogna Rådgifvare förhateliga. Lagerbring 1 Hist. 3: 11 (1776). At han varit här, det är visst ingen digt. Envallsson G. Ericsson 53 (1784). Osanne och obevislige beskyllningar och ilskefulla dikter. Törngrenska målet 429 (1802). Steinberg är en man af heder, som ej kunnat spinna ihop en sådan dikt. Franzén Minnest. 2: 101 (1823). Sanning och dikt sattes i omlopp. A. I. Arwidsson (1849) hos Schönberg Bref 1: XXXI. Det är mest påfviska dikter och lögner han målar. Rydberg Vap. 67 (1891). — jfr MUNK-, PARTI-, SKAM-, SMUTS-DIKT.
5) till DIKTA, v.1 5: inbillningsfoster, fantasifoster, inbillning, dröm. En skrymtare troo är then som är vtan gerninger, menniskiones eeghen tanke och dicht. O. Petri P. Eliæ b 2 a (1527). Så öfverensstämmande och stärkande för Sedoläran, den sanna Religionen är, så skadelig är deremot Superstition och dess dikter. Boëthius Nat. sed. 52 (1782). Drömars dikter Amor gerna / Till en sorglig sanning gjör. Tranér Anakr. 183 (1833; uppl. 1830: phantomer). Det är ett dåraktigt företag, att vilja med inbillningskraftens dikter .. utsmycka christendomens läror. Schlyter Jur. afh. 1: 143 (1836). När han sedermera ville uppdraga konturerna af denna inbillningens dikt. Lundegård Prom. 1: 112 (1893). — jfr TANKE-DIKT.
6) [jfr fsv. Ett wedhernampn iag aff almogen fick / at iag kalles blodswen, för samme dickt, mnt. sunder eingerleye hulperede, arglist vnd nye gedichte] (†) till DIKTA, v.1 6: påfund, påhitt. Thet breff som bleff oss seendth .. war aldrig wthgiffuidh meedh theres wilia eller withscap .. wthan war .. her peder Cancelers .. digdt. G. I:s reg. 2: 236 (1525); jfr 4 b. Closterleffuerne är en plat menniskios dicht och påfund. O. Petri Clost. B 1 b (1528). Sadhana æcktenskaps forbudh medh the andelighe personer är aff Dieffuulen och hans eghen dicktt. L. Petri Oec. 15 (1559). Ther drijffues stort Affguderij, / Aff egen dicht och fantasij. Prytz OS E 1 a (1620); jfr 5. Befahra, ded pressurerne (dvs. trakasserierna) i Sunded anten aff tullens qvantitet eller andre nye dichtter sig skulle öka och till fleres besvär streckia. A. Oxenstierna 1: 604 (1644).
7) [jfr ä. d. Herren randsager alle hierter oc forstaar alle tanckers dict, mnt. Dat sulve was ok myn dichte, / Dat ik se gheckede myt der wichte, feng. ic eom unscyldig, ægðer ge dæde ge dihtes, æt ðære tîhtlan, ä. t. und ist also sein ganz gedicht / nur auf den mammon abgericht] (†) till DIKTA, v.1 7: uppsåt, sträfvan, tanke; jfr DIKTAN. Kenne gudt att thet war ey alles wåres wilia eller dijcth att thet vbestond (dvs. klockupproret) skee skulle. G. I:s reg. 7: 545 (1531). All wor hiertens begär och dicht, är man (dvs. endast) ondt. L. Petri Gothus Trösteb. 10 b (1564). The Ondas dicht och tracht. Gyldenhielm Psalt. 120 (c. 1605). Vthi thenna jämmerdaal är all wår dicht och prachtiserning ond aff vngdomen. A. Laurentii Hust. 60 (1618). Såsom hufwudit medh sijn sorgh (dvs. omsorg), dicht och åhåga ther om betäncker, at kroppen må blifwa vppehållin. Därs. 233. Inwertes synd är all olaghligh benägenhet, tanckar, påfund, begärelse, dicht, wilia och vpsåt, som haffwer sit vrsprung vtaff Menniskiones förderffwade förståndz, hiertas och sinnes ondsko och wanartighet. L. Paulinus Gothus Rat. bene viv. 541 (1633). Lät tigh behaga, Herre Christ, / .. mins hiertans böön och dicht. Ps. 1695, 37: 7.
Sammansättningar (ofta till 3 c; i somliga fall kanhända bildade direkt till DIKTA, v.1, jfr särsk. DIKT-FÖRMÅGA, -GÅFVA, -KONST, -KRAFT, -MÄSTARE, -PERIOD, -SKEDE, -VERKSAMHET).
A: DIKT-ALSTER3~20. jfr DIKT 3 a. Ny sv. tidskr. 1880, s. 411. Vi hafva i Sverige haft många, som talangfullt till romerskt tungomål öfverflyttat moderna diktalster. C. D. af Wirsén i PT 1907, nr 58 A, s. 3.
-ART~2. [jfr d. digtart, t. dichtart, gedichtart, gedichtsart] särskildt slag af dikt l. diktning; i sht om de tre stora hufvudgrupperna, den episka, den lyriska o. den dramatiska; jfr -FORM, -SLAG samt DIKT 3 a γ. Thenna dichtart (dvs. konsten at smida Deviser) är tämelig ny. Rydelius Förn. 24 (1718, 1737). Geijer I. 5: 18 (1810). Atterbom Poes. hist. 2: 143 (1848). Öfversigt af diktarterna. Brodén (1860; boktitel). Orimligheten i en sådan förening af epos och drama blir fullt tydlig om man gör klart för sig de olika diktarternas sätt att framställa sitt innehåll. C. R. Nyblom i Sv. lit.-tidskr. 1865, s. 11. Inom poesien är romanen fortfarande den mest omtyckta diktarten. D. Klockhoff i Sv. lit.-tidskr. 1866, s. 8. Cavallin (o. Lysander) Sm. skr. 7 (1879). Wrangel Dikten 97 (1912).
(3 a) -BAND~2. jfr -BOK. VL 1895, nr 108, s. 3.
-BILD~2. särsk. (numera knappast br.) till 4 a β: diktad bild, fantasibild, i myt l. saga förekommande gestalt; på fri hand uppfunnen bild l. gestalt. Adlerbeth Hor. Sat. 167 (1814). Det grekiska snillets tusende lifliga diktbilder, som blifvit sedan seklers tid den europeiska kulturens snart sagdt oumbärliga skaldespråk. Leopold 5: 158 (c. 1820).
(3) -BLOMMA~20. (tillfällig ssg) jfr -BLOMSTER. B. v. Beskow (1859) hos Ling 1: XX.
(3) -BLOMSTER~20. (tillfällig ssg) Den samling af till en del tjusande, till en del blott undran väckande diktblomster, dem han (dvs. Stagnelius), under den bibliska beteckningen ”Liljor i Saron”, lät utkomma i trenne häften. Böttiger 5: 219 (1871).
(3 a) -BOK~2. bok innehållande dikter; jfr -BAND, -HÄFTE. A. I. Arwidsson i Poet. kal. 1818, 1: 119 (i bildl. anv.). Heidenstam End. 61 (1889). Wrangel Den blåögda 146 (1908).
(3 a) -CYKEL~20. jfr -FÖLJD, -KRANS. Atterbom Poes. hist. 1: 114 (1848). Diktcykeln ”Idyll och Epigram” (af Runeberg). Läsn. f. sv. folket 1904, s. 90. Skaror af hjältesånger, hvilka under en fortgående förvandling och ständiga kontaminationer sammanslötos till vidlyftiga diktcyklar. K. Stjerna i Sv. fornm. tidskr. 12: 346 (1905).
-FIGUR~02. särsk. till 3: i dikt l. diktning förekommande figur; jfr -GESTALT. A. Cronholm i SKN 1842, s. 86. Det må vara sant, att diktfiguren Brynhild har att tacka en historisk förebild för sin uppkomst. Cederschiöld Ordlekar 206 (1910).
-FORM~2, pl. -er. [jfr holl. dichtvorm, t. gedichtform] jfr -ART. C. G. v. Brinkman (1829) hos Wrangel Brinkman o. Tegnér 222. En så djupt allvarlig diktform (som tragedien). Cavallin (o. Lysander) Sm. skr. 37 (1879). Sonetten är en sinnrik, men ömtålig diktform. C. D. af Wirsén i PT 1898, nr 53 A, s. 3.
-FOSTER~20.
1) (numera bl. med ringaktande bet.) till 3 c; jfr -ALSTER. Bland hans (dvs. Oehlenschlägers) senaste diktfoster sätter jag mesta värdet på Helge. Atterbom Minnen 71 (1817).
2) till 4 a o. 5: inbillningsfoster. Leopold 5: 148 (c. 1820; om götiskamyter). (D. F. Strauss) söker visa, att .. det eviga icke ligger i ett tillkommande lif, som blott är ett diktfoster. Rein Psyk. 1: 286 (1876).
(3 a) -FRAGMENT~02. 2 NF 7: 548 (1907).
-FULL~2. (dicte- Fin. urk. I. 1: 52 (c. 1600))
1) (numera knappast br.) till 4 a: full l. fylld af dikt(er), sagorik. Det skedde i den diktfulla tiden (dvs. sagotiden). Dalin Vitt. 4: 344 (1744). I den mörka och diktfulla tiden är denna sak berättad på Skaldesätt. Dens. Hist. 1: 356 (1747). Dens. Vitt. 3: 324 (c. 1752).
2) (†) till 4 b: uppfylld med dikter; uppdiktad, osann, falsk. Dictefulle klage breff .., ther all skuld orsak på bönderne felles, doch vtan all sanning. Fin. urk. I. 1: 52 (c. 1600; i handl. rörande klubbekriget). De diktfulla efterrättelserne om Skottarnes första ursprung och älsta historie. Sv. Merc. V. 1: 28 (1759); jfr 1.
3) (tillfällig bildn.) till 3 a, b: diktrik (se d. o. 1), sångrik, poesifylld. Tungt är nog lifvet min sann till att bära: / Giktfullt och pligtfullt — ej diktfullt, tyvärr! C. F. Dahlgren 2: 238 (1837).
(3 a) -FÖLJD~2. jfr -CYKEL. O. Levertin i Ord o. bild 1892, s. 93. Dens. Sv. gestalt. 260 (1903).
-FÖRMÅGA~020. [jfr holl. dichtvermogen] (föga br.) jfr DIKTAR-FÖRMÅGA. Det var icke snillegåfvor eller böjlighet i diktförmåga, som fattades Ling, för att mera närma sig allmänhetens smak. B. v. Beskow (1859) hos Ling 1: XXV. —
-FÖRSÖK~02. Hagberg Shaksp. 7: 5 (1849; eng. rough work).
-GESTALT~02. särsk. till 3: i dikt l. diktning förekommande gestalt; jfr -FIGUR. A. Cronholm i SKN 1842, s. 84. När han (dvs. Bellman) sjungande lät sina komiska diktgestalter för åhörarne framstå. Atterbom Siare VI. 1: 47 (1852). H. Schück i Världskult. 3: 388 (1907).
(3 a) -GRUPP~2. Den talrikaste diktgrupp, som detta häfte (dvs. Nyare dikter af Vitalis') innehåller, den religiösa. Ljunggren i SAH 50: 196 (1874). K. Wintzell i Ped. tidskr. 1896, s. 232.
-GUDINNA. (†) sånggudinna; jfr -MÖ. Brenner Dikt. 2: 7 (1719). Sahlstedt Crit. saml. 1: 51 (1759).
-GÅFVA~20. [jfr holl. dichtgave]
1) (föga br.) till 3 c: skaldebegåfning, diktargåfva. Att hans diktgåfva jemväl inom detta område (dvs. dramatiken) häntydde på en möjlighet af herrliga utvecklingar. Atterbom Minnest. 2: 108 (1847). Lysander Faust 10 (1875).
2) (knappast br.) till 4 a: fantasi(rikedom). Den falska öfvertygelsen, att det i poetisk berättelse icke är fråga om trolighet, utan om rik diktgåfva. Leopold 5: 103 (c. 1820).
-INGIFVELSE~0200. (föga br.) skaldeingifvelse, inspiration. Också var hos honom (dvs. Ling) dikt-ingifvelsen en inspirerande yra. Atterbom Minnest. 2: 64 (1840). B. v. Beskow (1859) hos Ling 1: XX. —
-KONST~2. (dichte- Ehrenadler Tel. 61 (1723)) [jfr t. o. holl. dichtkunst, d. digtekunst]
1) till 3 c: konst(en) att dikta (se DIKTA, v.1 3), skaldekonst, poesi. Poësié, dichtkonst, skaldekonst. Swedberg Schibb. 290 (1716). Dikt- och härmekonsten. Bergklint Vitt. 149 (1761). Poesien, enligt sitt brukliga svenska namn diktkonsten. Leopold 5: 80 (c. 1820). De första Frithiofssångerna, blomman af Tegnérs diktkonst. Hagberg Tegnér 14 (1847). Den lek med ord, som inom den allvarliga diktkonsten kunde synas mindre passande, är inom skämtdikten fullt berättigad. C. R. Nyblom i Sv. lit.-tidskr. 1866, s. 269. Rydberg Faust 299 (1878). Cederschiöld Våra äldsta kon.-sagor 34 (1910). Vad konsten och särskilt diktkonsten har att framställa är livet i dess verkliga eller blott föreställda former och sammanhang. Wrangel Dikten 22 (1912). särsk. (†) art af diktkonst, diktart. Hvad the små synnerliga (dvs. speciella) Dicht-Konsterna angår, som nu följa, nemligen, Artem comicam, Romanensem, Parabolicam, Emblematicam, så är theras öfning alt för hög och svår för en begynnare. Rydelius Förn. 66 (1719, 1737).
2) till 4 a. Lovisa Ulrikas berättelse, .. att konungen ”famlade efter en eldgaffel” för att slå Tessin, torde väl få skrifvas på hennes fria diktkonsts räkning. Malmström Hist. 4: 99 (1874).
-KONST-MÄSTARE. (dikte-) (enst., †) skald; jfr -MÄSTARE 2. The artige Diktekonstmästare Skallderne. Verelius Run. 7 (1675).
-KRAFT~2. (dikts- Bergklint) [jfr d. digtekraft] (föga br.) jfr -FÖRMÅGA o. DIKTNINGS-KRAFT. Detta stora konststycke (att låta versens ljudförhållanden motsvara dess innehåll) må billigt anses för höjden af en Skalds dikts- och inbildningskraft. Bergklint Vitt. 144 (1761). Brinkman i SAH 13: 98 (1828). O. Rabenius i Ord o. bild 1912, s. 231.
(3 a) -KRANS~2. jfr -CYKEL. Napoleon (af E. Quinet), en lyrisk diktkrans med herrliga partier. Sv. litt.-fören. tidn. 1838, sp. 640. (von Zeipels) diktkrans af 21 Evangeliska romanser. NF 18: 192 (1894).
(3 b, c) -LAND~2. (enst., poet.) diktens land, poesiens rike. Som Roms augurer delte himlens trakter, / så dela ännu sångens gudamakter / det rika diktland. Tegnér 2: 464 (1822).
-LEK~2.
1) till 3 c: diktens, poesiens lek. Diktlekens tillfälliga särskilda anledning blir .. upplyftad inom Poesiens rymd. Atterbom Siare VI. 1: 90 (1852).
2) (†) till 4 a: inbillningens l. fantasiens lek. Slaget (dvs. skenbart skämtsamma, men i grunden allvarliga skaldestycken) är diktlek, men meningen allvar och undervisning. Leopold 5: 96 (c. 1820).
(4 a) -LIK~2, adj. (föga br.) sagolik, drömlik. Äfven i den yttre verkligheten omhvärfva sig med diktlika byggnader och lustgårdar. Atterbom Minnest. 2: 73 (1840).
(3 b, c) -LÄRA~20, sbst. (föga br.) poetik. En väckelse af Kants högre förnuftsforskning och af den nyare, därmed samtidiga dikt- och konstlära. C. G. v. Brinkman (1833) hos Wrangel Brinkman o. Tegnér 288. Atterbom Siare 5: 24 (1849).
-MOTIV~02. Cederschiöld Ordlekar 210 (1910).
-MÅLNING~20. målande l. lifligt skildrande dikt l. del af l. ställe i dikt. Leopold 5: 115 (c. 1820). Många .. bragder finnas väl omförmälda af historien eller traditionen, men af dem allena blir ingen diktmålning: de måste tillika ega en bakgrund af individualitet. Runeberg E. skr. 2: 267 (1855). Böttiger 5: 223 (1871).
-MÄSTARE. (dickt- Arvidi 211 (1651). dichte- (dickte-) Balck Esop. 57 (1603), Rudbeckius Kon. reg. 15 (1614), L. Paulinus Gothus Thes. cat. 241 (1631), Raimundius Hist. liturg. 35 (1638), Fernander Theatr. trag. ebrios. Till Läs. s. 7 (1693)) [jfr holl. dichtmeester (i bet. 2)] (†) auktor.
1) till (1 o.) DIKTA 1: ingifvare, inspirerare. (Den Helige Ande är) öfwerste och förste Dichtemästaren .. til samma Böcker (dvs. Samuels böcker). Rudbeckius Kon. reg. 15 (1614); jfr 2. (Så att) jag väl tror, at han (dvs. satan) hafver varit din Dicktemästare. Raimundius Hist. liturg. 35 (1638).
2) till 2 o. DIKTA 2: författare. Esopi Dichtemästare tilkännagiffuer, at Esopus för Sanningena skul är Dödat worden. Balck Esop. 57 (1603). (Herrens bön är) ganska Ordentligha .. tilhopafattadt, såsom aff en Himmelsk Lärare och Dichtemästare. L. Paulinus Gothus Thes. cat. 241 (1631). Arvidi 211 (1651). Gud dhen H. Anda, som är den bäste Auctor och Dichtemästaren. Fernander Theatr. trag. ebrios. Till Läs. s. 7 (1693); jfr 1.
-MÖ~2. (föga br.) sångmö; jfr -GUDINNA. Ingen diktmö sjöng inför hans (dvs. A. G. Mörners) vagga. / På prosa gick hans lif. Tegnér 2: 242 (1840).
-PERIOD~002. jfr -SKEDE. Skaldens (dvs. E. Sjöbergs) första diktperiod. Ljunggren i SAH 50: 177 (1874).
(3 a, b) -PROF~2. NF 1: 865 (1876). Schück (o. Warburg) Litt.-h. 1: 11 (1910).
-RIK~2. (dikte- Eneman Resa 2: 265 (1712))
1) (föga br.) till 3 b: sångrik, poesirik. Med nyväckta känslor .. för våra ridderliga häfders diktrika grundämnen. Brinkman i SAH 13: 87 (1828); jfr 2. Man (torde) väl om detta den Tredje Gustafs .. tidehvarf kunna påstå, .. att Sverige då ännu ägde ett i hög måtto diktrikt och sångrikt folklif. Atterbom Siare VI. 1: 4 (1852).
2) (numera knappast br.) till 4 a: sägenrik; fantastisk. Eneman Resa 2: 265 (1712). Hr C. A. A:s klagovisa öfver sitt (icke af statsskuld tyngda) fäderneslands .. elände är ej mindre diktrik, än hans lofsång öfver det skuldbelastade Englands lycksalighet. H. Järta i Sv. litt.-fören. tidn. 1833, sp. 647. Atterbom Vitt. hist. 14 (1845).
(4 a) -SAGA~20. (knappast br.) (fritt) diktad saga, fabelaktig saga, uppdiktad historia; jfr DIKT 4 a β. Leopold 5: 295 (1804?). Bakom den allvarligaste panna sitter ofta barnet ännu hemligen qvar, och förlustar sig härligen åt undertingen i den lumpnaste diktsaga. Därs. 91 (c. 1820). Diktsagor och luftbyggnader. Dens. 4: 185 (c. 1820).
(3 a) -SAMLING~20. [jfr t. gedichtsammlung] samling af dikter. Atterbom Poes. hist. 1: 112 (1848). En enda fosforistartad diktsamling ingick i läsförrådet. Svedelius Förfl. lif 58 (1887). Redan hans (dvs. Snoilskys) första diktsamling, som utkom 1861, mottogs med bifall. SD 1892, nr 354, s. 5.
-SKAPELSE~200. jfr -VERK.
1) till 3.
a) konkret: alster af diktande konst, dikt; i sht med tanke på att dikten bär prägel af originalitet l. är af framstående värde o. icke alltför obetydligt omfång. I alla dessa diktskapelser se vi det innerliga samlif af natur och mensklighet, som .. är en grundegenskap i Bellmans framställningar, utgöra hufvudsaken. Atterbom Siare VI. 1: 119 (1852). Genom sina oförgängliga och fulländade diktskapelser har han (dvs. Runeberg) .. blifvit den svenska kulturens kraftigaste stödjepelare i F(inland). NF 4: 1333 (1881). Wieselgren Bild. 231 (1882, 1889). (Horatius) försökte sig i själfständiga diktskapelser. Janzon Horatius 32 (1899).
b) (knappast br.) abstr.: diktning. I ett af akademiens protokoll säger Beskow, att .. akademiens bestämmelse är att i forskning och diktskapelse åter lifva fosterlandets stora minnen. Ljunggren SAHist. 1: 71 (1886).
2) (knappast br.) till 4 a: alster l. verk af fantasi l. inbillning; inbillning; underbar dikt. (Man) vill .. ej .. hålla för verklig poesi, hvad som ej i diktskapelse öfverspringer sunda begrepp och möjlig naturordning. Leopold 5: 82 (c. 1820). Sådana diktskapelser äro t. ex. .. poemerna Orlando Furioso, .. Wielands Oberon .. m. fl. Därs. 95.
(3 a, b) -SKATT~2. af dikter bestående skatt, förråd af dikter. NF 3: 879 (1879). ”Vikingen”, ”Odalbonden” m. fl. af vår diktskatts perlor sågo först dagen i Iduna. Wieselgren Bild. 238 (1883, 1889). S. Clason i Sv:s hist. IX. 1: 276 (1910).
-SKEDE~20. skede af diktning; jfr -PERIOD. Creutz, hvars odödliga herdedikt hos oss invigde ett nytt diktskede. Wirsén i SAH 61: 63 (1884).
-SKOLA~20. (föga br.) jfr DIKTAR-SKOLA. P. A. Gödecke i Nord. tidskr. 1886, s. 154.
(3 a) -SKRIFVARE. [jfr ä. t. gedichteschreiber] (†) skald, diktare. Och (de som utan sorg lefva) säya offta som en Dichtskriffuare härmade effter Marium .. som segs haffua sagt: O mors quam dura, quam tristia sunt tua jura. Wallius Tv. likpr. 173 (1627).
(3) -SKÖN~2. (föga br.) poetiskt skön. En diktskön vår. Sv. lit.-tidn. 1821, sp. 39. Ännu diktskönare fornhäfder, än dem Danmark erhållit genom Saxo. Atterbom Siare Inl. 270 (c. 1854).
-SLAG~2. jfr -ART. Med .. afseende på sjelfva diktslaget (dvs. ballader om gengångare o. d.) och dess förhållande till förnuft och smak. Leopold 5: 125 (c. 1820). De särskilda diktslagen. Atterbom Siare 3: 352 (1844). Dens. Minnest. 2: 133 (1853). Hvad diktslaget i Fritiofs saga beträffar, är det öfvervägande episk-lyriskt såsom folkvisans. Schwartz Tegnér 57 (1903). Wrangel Dikten 97 (1912).
-SLOTT~2. särsk. (numera knappast br.) till 4 a; jfr SAGO-SLOTT, FE-SLOTT. Schelling .. visade sig ett geni af poëtisk natur, som fördref Läromästarn (dvs. Fichte) ur sin Lärobyggnad, satte sig sjelf ner i den, och förvandlade den till ett diktslott af icke ringa illusorisk effekt. Leopold 4: 28 (c. 1820).
(4 a) -SLÖJA~20. slöja l. omklädnad af dikt, af fantasiens l. inbillningens skapelser. Diktslöjan utgör vid sådana tillfällen (dvs. när sagoformen i ett poem blott tjänar allvarligare syftemål) blott ett slags maskeradklädning, hvarunder sanningen finner sig likasom mera fritalig. Leopold 5: 96 (c. 1820).
(3) -SPRÅK~2. för diktning, för en viss skald osv. egendomligt l. utmärkande språk, diktarspråk, skaldespråk. C. G. v. Brinkman (1832) hos Wrangel Brinkman o. Tegnér 268. De skalder, som här (dvs. i norra Italien) .. försökte att införa Italienskan till nationelt diktspråk. C. W. Böttiger i Frey 1843, s. 52. Denna starka utbildning af hans (dvs. Stagnelii) diktspråks harmoniska element. Dens. 5: 318 (1871). Det svenska diktspråkets grundläggning genom den Stiernhielmska skolan. B. Hesselman i Uppland 2: 526 (1908).
(3) -STOFF~2. jfr -UNDERLAG, -ÄMNE. De mytiskt-heroiska diktstoffens öden hos olika folk. G. Cederschiöld i Nord. tidskr. 1886, s. 343. Att själfva diktstoffet (hos de franska symbolisterna) oftast utgjordes af vagt tecknade sinnesintryck. 2 NF 8: 1210 (1908).
-STYCKE~20. [jfr holl. dichtstuk(je)] (föga br.) skaldestycke, poem. Atterbom Siare 4: 54 (1847).
-SYN~2.
1) till 3: poetisk syn l. vision, diktarsyn, skaldesyn. (Silvio Pellicos) midt bland alla lidanden städse ånyo framskimrande diktsyner. Atterbom i Sv. litt.-fören. tidn. 1836, sp. 815. B. v. Beskow (1859) hos Ling 1: XXXIII.
2) (knappast br.) till 4 a: fantasi, inbillning. Detta olyckliga begrepp om skaldekonst, som sätter poesi i en sammanskockning af hvimlande diktsyner. Leopold (1819) hos Ljunggren SAHist. 1: 397. Leopold 5: 93 (c. 1820).
-UNDERLAG~002. jfr -STOFF. (Goethes) upplefvanden i Wetzlar hade småningom bragts på ett sådant afstånd, att G. kunde använda dem som diktunderlag. 2 NF 9: 1412 (1908).
-VERK~2. [jfr holl. dichtwerk (i bet. 1)]
1) till 3: större dikt; jfr -SKAPELSE 1. Atterbom Vitt. hist. 163 (1845). (De) hvilka helt fredligt, såsom Tegnér och Geijer, i de förr beundrade diktverkens ställe satte nya. Ljunggren i SAH 50: 118 (1874). De jättelika (indiska) episka diktverk, som under namnen Ramajana och Mahabharata skildra berömda forntidsbragder. Svensén Jorden 225 (1887). B. O. Aurelius i Läsn. f. sv. folket 1909, s. 139.
2) = DIKT 4 a β. At thet intet är, som en del oförståndigt mena, dicht- och fabelwerck. Swedenborg Opera de reb. nat. 3: 301 (1718). Man skulle taga geometerns rymd och hans läror för ett blott diktverk, och icke tilltro dem någon objektiv gilltighet. Leopold 4: 65 (c. 1820).
-VERKSAMHET~002 l. ~200. (föga br.) diktarverksamhet. De skalder, hvilkas diktverksamhet .. (är) företrädesvis vänd åt den rymd der motsatserne af Skönt, Stort, Högt synas enväldigt herrska. Atterbom Siare VI. 1: 93 (1852).
(3 a, b) -VISHET. (†) i dikter nedlagd l. förvarad vishet. (Forntidens) mythiska dikt-vishet. Atterbom Siare 3: 357 (1844).
-VÄRLD~2.
1) till 3: sammanfattningen af de personer o. förhållanden som en dikt l. en diktning rör sig med l. i; jfr DIKTAR-VÄRLD. Hellenernes ursprungliga diktverld var Sagan. Rydqvist i SAH 12: 296 (1827). Humorn .. kan upptaga äfven heliga föremål inom sin diktverld. C. A. Hagberg i SKN 1842, s. 5. Midsommarnätternas dagrar göto / öfver din diktvärld sin ljusa mystik. Söderberg Rytm. 105 (1905, 1907).
2) (†) till 4 a β: sagovärld, mytvärld; myt. Är det diktverldens Apollo, som undervisande vandrar i Arkadiens dalar? C. P. Hagberg i SAH 5: 123 (1808).
-YRA~20. (knappast br.) skaldeyra. Atterbom Siare VI. 2: 125 (1855).
(3) -ÄMNE~20. jfr -STOFF. Björners kämpadater gåfvo honom (dvs. Tegnér) diktämnen. Wieselgren Bild. 229 (1882, 1889).
B (†): DIKTE-FULL, -KONST, -KONST-MÄSTARE, -MÄSTARE, -RIK, se A.
C (†): DIKTS-KRAFT, se A.
Spoiler title
Spoiler content